The Project Gutenberg eBook of Amerikanskt, by Ester Blenda Nordström

Det började i Köpenhamn på Skandinavien-Amerikalinjens kontor nere vid hamnen. Där var första stationen på resan över havet, och alla tredjeklasspassagerare voro beordrade att infinna sig för läkarbesiktning dagen före båtens avgång. Och där sutto och stodo vi i långa rader, i väntan på vår tur att få försvinna bakom en mystisk skärm i ändan på den långa, stenlagda salen. På andra sidan den vaccinerades det, och män och kvinnor trängde sig in där i kamratlig blandning. Det var ett liv, ska jag säga! Ungar skreko och kvinnfolk svimmade – inte för att det lilla vaccineringssticket gjorde det minsta ont, men i alla fall. För ordnings skull bara! Somliga, gamla vana Amerikafarare, skyndade sig att klämma ut vaccinen så fort de kommo lite i skymundan och rådde vänligt och viskande oss stackars »greenhorns» att göra detsamma. Men den lilla rispan vi fingo kunde då inte vara så farlig, det blödde inte om den en gång, så jag lät min vara som den var och fick ett kort med mitt vaccineringsstämplade namn, och trodde att allt var klart för dagen.

När äntligen alla hade dykt in bakom skärmen och kommit ut igen, så fingo vi order att ställa upp oss i en lång rad utanför en stängd dörr och vänta på nästa nummer i programmet. Och där stodo vi och hängde och betraktade varann litet i smyg och försökte se ut, som om vi varit med om det här otaliga gånger förut. Om jag kunde begripa varför man alltid skall vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man ändå känner sig så! Och alla vet, att man är det.

Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men runt omkring mig surrade det av prat. Somliga talade engelska och bevisade därmed tydligt och klart sin enorma överlägsenhet, somliga danska, somliga svenska, och somliga – några svartmuskiga ena – blabbrade något obegripligt, okristet språk, som inte liknade nånting. Somliga pratade med högan röst och skrattade, så det rungade, för att visa hur fullständigt oberörda och muntra de kände sig, andra mumlade, och en del till och med viskade. Men alla höllo de sina stämplade kort hårt i nypan och läste frånvarande om och om igen vad där stod tryckt. Själv hade jag till närmaste granne en riktig gammal viking – en storvuxen, vithårig karl, med bredbrättad cowboyhatt på nacken och den mest vidunderliga halsduk, knuten på det mest vidunderliga sätt under en nedvikt celluloidkrage. Hans ansikte var ett enda brett leende, och hans röst var stark såsom åskans, när han på ursmåländska förkunnade för en bekant, som stod lite längre bort i ledet, att han hadde »gått öve nittan gånga å kanske sulle gå nittan te», att han bodde i Texas och hade en apelsinfarm i Californien, å att nu jädrar ...

Men just där öppnades dörren, och som jag stod bland de första, så måste jag tyvärr gå in, innan jag fick veta vad han nu jädrar skulle göra. Dock gick jag med relativt lugn, för vi skulle ju med samma båt, så där fanns möjligheter att få höra fortsättningen en annan gång.

Och så stannade vi framför en annan dörr genom vilken bara en efter en släpptes in. Jag undrade varför alla de tre, som voro före mig, kommo ut med så röda ansikten, vari ett uttryck av skratt blandade sig med en viss lite generad och förargad uppsyn. Men när jag själv släpptes in i det lilla trånga båset och fick undergå min examinering, så begrep jag dem så väl. Där stod en ung, högst allvarlig läkare, och det första han sa var:

Och när denna enkla befallning blivit åtlydd, högg han ivrigt tag i mitt huvud och synade det noga. Han hade inte förstoringsglas, men han hade glasögon, och mig föreföll det, som om han ämnade ta upp konkurrensen med vår Herre och räkna mina huvudhår – så länge och så intensivt gick han igenom dem. Det verkade som om han tänkte:

Men när han trots aktningsvärda ansträngningar inget misstänkt fann, lämnade han motvilligt huvudet åt sitt öde och ägnade sig åt resten av min person. Han hittade ingenting där heller, och med en otålig suck tog han mitt kort, tryckte en ny stämpel på det, vinkade med handen till tecken att audiensen var slut och lät mig gå – med ett mycket rött ansikte, där skrattlust kämpade med förargelsen och en känsla av förödmjukelse. Det är inte så roligt att vara emigrant alla gånger!

Dagen därpå, innan båten gick, var det en läkarsyn till. Men då vrängde de bara ut och in på ögonen på en och tittade länge och noggrant i händerna, som om de velat läsa de ovissa öden man gick till mötes, undersökte tandköttet och lät en gå med en stämpel på kortet. Och som man redan vid inköpet av biljetten hade fått skriva sitt livs historia på ett plakat innehållande de mest insinuanta frågor, som skulle besvaras, så ansågs man värdig och färdig att bestiga den stora svarta jätten, som låg vid kajen, bolmande och gnisslande och tjutande med skorstenar och vinschar och ankarspel.

Det var ett stim därute! Hela kajen var packad med barnvagnar och människor och väskor – koffertar singlade i luften ovanför ens huvud och svängdes med ängslig fart på vinscharnas armar från bagageskjul till lastrum, luften var full av slammer och skrik och röster, som försökte överrösta larmet. Vid emigranternas landgång var det värst. Folk trängde sig av och på utan ett spår av hänsyn till varann – och vem skulle haft tid till det, när avresans ögonblick var så nära, när en sista kyss, en sista omfamning, ett sista viskat ord kunde bero på, att man hade armbågar starka nog att tränga sig fram med. Jag stod tätt vid relingen uppe på emigranternas däck och såg på dem alla nere på kajen. Somliga gräto och somliga skrattade, och somliga gjorde båda delarna. Alla hade blommor, och musiken ombord skrällde fram alla möjliga nationalhymner. Och regnet öste ned.

Så ringde en klocka, hjärtlöst varnande dem som skulle ombord, att tiden var inne för avfärd. Å! – de sista hårda famntagen, de sista brutna orden, de sista stammande förmaningarna om att inte sörja, inte vara orolig. Ånej – det är inte mycken glädje och skratt, när färden bär så långt fjärran, till en främmande värld, mot en okänd framtid! Inte för den som stannar kvar, och inte för den som reser heller.

Så kastades förtöjningarna loss, tre signaler från ångvisslan, och sakta, sakta lämnade vi kajen. Musiken spelade och några försökte hurra. Men det gick inte riktigt, det blev bara lite hest skrik. Vi trängdes och skuffades på mellandäck – alla ville fram till relingen och se, så länge det ännu syntes en skymt av ett älskat ansikte. Och alla viftade. Somliga torkade tårarna med handen för att ha näsduken fri att vinka med, andra snöto sig i fingrarna av samma orsak, och en del bara stodo stilla utan att en min rördes i deras ansikten, bara sågo rätt ut i luften med fundersam och sorgsen blick, de brydde sig inte ens om att knuffa sig fram till relingen. De hade väl gått igenom allt detta, som nu utspelades framför dem, på någon liten järnvägsstation i hemsocknen – de hade det värsta undan, om också minnet satt där och värkte. I deras knapphål och kappor funnos halvvissnade blommor kvar, och händerna, som hårt höllo om väskor och kappsäckar darrade lite. Åja, de hade nog gått igenom sitt.

Mindre och mindre blevo människorna på kajen, mer och mer flöto de ihop till ett virrvarr, och snart syntes bara ett fladder av små vita prickar, som rörde sig upp och ner. Sen dolde regnet alltsammans. Men vi stodo kvar uppe på däck ändå. Det var som om ingen kände regnet fastän det öste ned, som om ingen märkt eller tänkt på något annat än det land, som försvann därborta. Jag tänkte på alla dem, som nu vände åter från det sista avskedet – vände hem från kajen i det kalla majregnet med gråten i strupen och förtvivlan i hjärtat. Och jag mindes en gammal sjömanssång:

En klocka började ringa hastigt och gällt och löste oss ur den dystra förtrollningen. Vitrockade uppassare döko upp på däck och annonserade:

En flock hungriga vargar kunde inte snabbare ha kastat sig utför trappan som ledde ned till matsalar och hytter än vi gjorde, och snart var första målet ombord i full gång. Maten var bra, och stämningen höjdes betydligt allteftersom brännvin och öl, serverat åt manfolken vid baren, hann göra verkan. Och när sen solen började titta fram, och havet ännu så länge milt och förrädiskt log med små kluckande insjövågor, så ströks tårarna bort på allvar, och man började så smått att bekanta sig. Det var inte många passagerare denna resan – mellan två- och trehundra emigranter – av vilka de flesta naturligtvis voro danskar. Men där fanns också en femton, tjugu svenskar från södra Sverige och, sedan vi anlöpt Kristiania, även en del norrmän. Dessutom tre ryska, ytterligt barnrika och sjösjuka familjer, och en gammal armenisk präst med hustru och spädbarn. Förresten var det fullt med barn ombord, både såna som kunde gå och inte gå, men alla kunde de skrika, och alltid var det någon, som höll låten gående under alla dygnets timmar.

De första dagarna efter det vi lämnat Kristiania skola aldrig gå ur mitt minne. Det var som en mardröm alltsammans. Att stanna under däck var omöjligt. Vinglade man en korridor fram slant foten i obeskrivliga ting, och gick man in i sin hytt kom man inte från eländet ändå. Visserligen hade jag, som många andra, den lyckan att vara ensam i en hytt för två, på grund av det ringa antalet passagerare, men dörren gick inte att låsa, och väggarna slutade högt ovanför golvet och långt nedanför taket, så vart enda ljud hördes. Hela luften darrade av vrål och stank från sjösjuka människor. Mitt upp i alltsammans var det en norsk pojke som spelade fiol, eller kved fiol, eller vad jag skall kalla det för. Men kvalfullare musik har jag aldrig hört i hela mitt liv. Han kunde två stycken: »Marseljäsen» och »Ja vi elsker». Av dessa två tycktes han föredra Marseljäsen, som han spelade obegripligt falskt och i en säregen polkatakt. Han kunde spela den tio, femton gånger i sträck, så tog han »Ja vi elsker» ett tag, för ombytes skull, och så Marseljäsen igen. Oh! Och mellan tonerna kunde jag höra en stackars liten barnunge som skrek i ett: Mammalilla, mammalilla, mammalilla!

Jag flydde mestadels ut på däck. Men som det var så bittert kallt, så regnigt och stormigt, att man inte kunde vara ute långa stunder i sträck, blev det ofta att krypa in i den lilla röksalongen, där luften stod tjock så man kunde skära den med knivar, och golvet var vått och halt av tobakssaft. Där tuggades snus och tobak, nämligen, och röktes pipa, cigarretter och verkliga »bjudcegarer» med den rätta kraftiga arom, där spelades kort och berättades Amerikahistorier, där spelades munspel och mandolin, där sjöngs det och där flirtades det. Ja, den salongen! Jag kan se den, när jag vill, med sina långa soffor och de två borden framför, som det alltid var ett fasligt liv om, för bord måste man ju ha om man skulle spela kort, och nere i matsalen fick man inte röka om man också fick sitta där mellan målen. Så där vid borden sutto karlarna bänkade, och längs utmed sofforna kröpo kvinnfolken ihop – när de blevo så pass, att de kunde kravla sig upp ur kojerna. Mitt i rummet kom trappan från underdäck upp, och alla som ville ut på däck måste gå genom röksalongen, så där stod ett ständigt iskallt drag. Men det gjorde inte så mycket – det var i alla fall friskare luft än där nere, och man hörde inte jämmerskriken upp.

Av svenskarna ombord hade de flesta varit i Amerika förut och reste nu tillbaka efter några månaders besök hemma, men där fanns också en del sällsynt lite beresta individer. Till och med en som varken åkt på tåg, spårvagn, bil eller båt i hela sitt tjuguåriga liv. Och så var där en gammal smålänning på sjuttiofyra år, som nu skulle resa över till en gift dotter därute.

»Ja har inte sett henni på tjuje år, men hon hete Hulda Nelsen å sa bo nära te Nyörk. Å hennas man ä plumbe, skriver hon, va dä nu ä, å di har egen attemobil, så han ä noj rike.»

En svenskamerikan, som stod bredvid, talade om att »plumber» betyder en, som lägger vattenledningsrör och sånt, vilket gjorde gubben verkligt misslynt.

Och därmed lunkade han ner i sin hytt med den styva skärmmössan förargat puffad bakåt på huvudet. Sen såg jag honom inte mer på hela resan förrän den näst sista dagen, då rullningen lagt sig och havet låg solblankt och stilla. Då var han blek och darrhänt och illa medfaren, stackars gamlingen, och när jag frågade: hur ä de me er, farbror? svarade han med svag röst:

Det vill säga – han sa ett annat ord, som är mera småländskt och mera expressivt, och han såg så jämmerligt eländig ut, att det skar en i hjärtat. Hela resan hade han legat sjuk, ingenting kunnat äta och ingenting dricka, och det var väl fråga värt, sade doktorn, om han skulle kunna komma över den persen och bli frisk igen. Det är stor risk att ta gamla människor över – om de också tåla sjön, så brukar klimatet därute snart släcka livsgnistan hos dem.

Vi hade en vansinnig ombord också – en polack tror jag det var, som måste vaktas dag och natt. Han hade rest hem till sitt gamla land för att hämta ett arv han fått, och hade hunnit så långt som till Köpenhamn på hemväg, då han troligen råkat ut för bondfångare, som gett honom något otyg. Polisen fann honom redlös, och allt vad han hade i fickorna var sina amerikanska medborgarpapper. När han kom till sans igen var han sinnesförvirrad och hade fullständigt förlorat minnet. Nu fördes han hem till staterna, utan arv och utan minne och utan förstånd. – Så många stackars människor det finns.

Mest synd var det nog ändå om de ryska emigranterna. De voro så hjälplöst överlämnade åt sig själva, och så sjuka hela tiden. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen lågo de hopkrupna på förluckans presenning – om det stormade så det ven eller regnade så det öste ned – nog sutto de där stilla och tåliga, inhöljda i schalar och filtar. Jag såg dem aldrig gå ned till måltiderna, och det enda de förtärde på hela resan var svart bröd, som de doppade i salt, vitlök och vatten. De, som orkade, kravlade nedför trapporna till matsalen och hämtade dessa enkla förfriskningar, saltet slogs ut på den smutsiga grå presenningen, och så sutto de runt om i ring och åto. Sen kröpo de ihop igen som en skock skrämda djur och domnade av tills nästa ringning till skaffning ljöd. Inte ett ord kunde de tala mer än ryska och lite rådbråkad tyska, och de andra emigranterna skydde dem som om de varit pestsmittade. Varför kunde jag aldrig riktigt få reda på. Tåliga och tysta sutto de där på sin lucka och gjorde ingen människa förnär, men talade man med dem eller visade dem allra minsta lilla vänlighet, lyste deras ansikten upp i glädje och tacksamhet. Alla hade de släkt och vänner att resa till, och alla skulle de bli mötta i New York vid framkomsten, så de hyste egentligen inte någon oro för framtiden. Men ack, så sjuka de voro.

Hur det var så började de andra passagerarna att krya till sig så småningom, och när solen någon enda gång tittade fram kröpo de fram ur sina mörka kajutor och lägrade sig på luckor och golv. Inte en kväll gick förbi utan att det dansades på mellandäck. I regn och storm och stänkande skum – nog började handklaveret att drilla och locka, och där gick både vals och step och jazz. Ibland slungades alla de dansande i en hög nere vid relingen vid en alltför vårdslös krängning av båten, men det var ingen som fäste sig vid det. Dansade man omkull på det våta och hala däcket, så var det lika roligt för det – det var bara att kravla sig upp igen. Och så gick dansen som förr. I lugna kvällar lyste marelden och stjärnorna i kapp med de strålande ljusen från första och andra klassens däck – vi hade inte så mycket som en lykta en gång på vårt enkla område, och inte frågade vi efter det heller. Det var mest som att dansa hemma på en loge. Spelmannen var en svensk pojke, och varenda melodi, med drillar och krusiduller och bergfast takt kunde vi alla hemifrån. Man såg bara de dansandes silhuetter mot himlens stjärnor. Pojkar, som voro för blyga att bjuda upp de fåtaliga damerna snurrade dödstyst och högtidligt runt med varann, precis som på en loge. De flesta hade ingen krage, bara skjortlinningen blänkte vit i västöppningen och alla duade varann. Det var aldrig tal om annat. Danskar och norrmän och svenskar lika. Va heter du? Va kommer du ifrån? Vart ska du hän?

Efter några dagar visste vi så mycket om varann som vi nånsin kunde vilja ha reda på. Vi visste vart var och en skulle, var han hade varit förut, om han var förlovad eller gift eller skulle gifta sig eller änkling eller frånskild. Allting berättades och togs emot med intresse, och samma förtroenden väntades tillbaka. Värst var det för svenskar och danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska, men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd under ömsesidiga försök att tala varandras språk, att det ofta slutade med att de inte själva ens begrepo vad de ville ha sagt. Det var ett skratt och ett stim och ett humör så glänsande på alla kanter, att det var en ren fröjd att vara med. Ibland, när vi tittade upp, kunde vi se första och andra klasspassagerarna stå och hänga vid relingen på sitt däck, och det såg nästan ut, som om de inte alls hade så roligt som vi trots all finessen däruppe. Vilket vi också fingo bekräftat, när två andraklasspojkar en kväll i skymningen listade sig ner till oss, för att få en sväng efter handklaver. Men det skulle de aldrig ha gjort – våra pojkar gillade inte, att några utomstående kom och försökte vara viktiga och dansa med deras flickor, så det blev slagsmål av innan det stod länge på, och andraklassarna fingo hastigt och lustigt bege sig hem till sitt igen.

Det spelades en hel del kort, mest poker, vilket ädla spel naturligtvis endast var känt av dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan anledning befanns jag värdig att införlivas med pokerlaget, och roligare kunde jag inte få. Det var en fest att höra och se dem. De sutto där, allvarliga, högtidliga, och klämde ihop korten så hårt i nypan som om det varit rena guldet de höllo i. Och försiktigt, som om det gällt brottsliga dokument, beskådade de vad de fått i givningen. Ingalunda så, att de bredde ut alla fem korten som en solfjäder – nej då. De höllo dem i rad på längden och lät det ena skjuta över det andra just så mycket, att de kunde urskilja siffran och färgbeteckningen i vänstra, översta hörnet. Efter hand antogo deras hederliga ansikten de mest knipsluga och hemlighetsfulla miner, och så börjades knivkastningen! Potten sattes, nya kort begärdes, och långsamt tog höjningen av insatserna vid. Tio öre var maximum, så summorna blevo ej svindlande, men spänningen var lika stor för det. I täta kretsar stodo åskådare runtom, och efter varje spels slut blev det ett ändlöst diskuterande och skrattande och rådgörande – så gavs det igen och allt blev dödstyst. Hela dagen likadant, bara avbrutet av måltiderna. Men så gick tiden fort också.

Måltiderna, ja! Jag var placerad vid ett bord med uteslutande svensk-amerikaner, och vid min högra sida hade jag en bondpojke från Småland. Han såg så obeskrivligt äktsmåländsk och lantlig ut, och tuggade så mycket snus, att jag aldrig ett ögonblick trodde han hade varit utom sin hemsockens gränser förr. Men en dag bröt han sin tystnad och talade till mig, och rätt vad det var så skrattade han, och då såg jag ett par skinande guldtänder och blev alls inte förvånad, när han berättade att han varit i tio år därute och nu varit hemma på besök i två. Han var ett fynd, Elof, och när han kom i gång att berätta, så hade man roligt en stund. Det vill säga – han menade inte alls att det skulle vara roligt, men hans sävliga mål och hans ordvändningar voro oemotståndliga. Och aldrig blev han ond när man skrattade heller. Han bara grinade med lite förbryllad min och gick på med historierna. En gång – en söndagsmiddag – kom jag en stund efter de andra till bordet och fann Elof redan i färd med efterrätten, nån sorts mannagrynspudding. Söndagen till ära var det tre rätter mat och lyxtilldelning i form av en porslinsmugg, innehållande en obeskrivlig porter, vid varje kuvert. Utan kolsyra, och besk och besynnerlig. Jag smakade på min och fnös till av obehag, och så vände jag mig till Elof för att delge honom min privata mening om drickat. Döm om min häpnad, när jag ser honom hälla innehållet i muggen över puddingen och sen äta det hela med något förvirrad uppsyn.

»Påte!» sa han. »Ä du säke? Ja töckte väl ja att dä va en jäddra dåli sås!»

Annars var maten storartat bra, om också med något konstig sammansättning för en svensk. Att få dillkött klockan åtta på morgonen till frukost är ju en ganska kraftig början på dagen, och att sedan till middag klockan tolv få ärter och fläsk och ovanpå det oxstek är en värdig fortsättning – klockan halvfyra kaffe med massor av färskt vetebröd och klockan halvåtta kvällsmat med rikligt smörgåsbord och en stadig varmrätt. Inte behövde man svälta.

Klockan tio skulle allt vara tyst och alla i sina hytter, och sen var det inget annat att göra än sova. Till klockan halv fem eller fem på morgonen, då uppassaren trädde in och – skurade! Ja, just skurade, så det flöt vatten på det bara trägolvet. Låsa in sig kunde man ju inte, eftersom det varken fanns nycklar eller reglar – det får det aldrig finnas i tredje klass, det fanns inte ens i badrummet – och där stövlade han omkring och slängde med ens väskor och sin egen hink, så de döda kunde ha vaknat. När han lyckligt och väl blött ned allt så mycket som möjligt, bangade han igen dörren så det hördes över hela båten, och så flåsade han in i nästa hytt. Han var väldigt tjock och stönade och pustade som en flodhäst, där han skvalpade om med vatten och borste och svabb. Sen fick man ligga där i den sura skurlukten tills första signalen gick kl. halv åtta, då golvet hade torkat upp så pass att man kunde gå där, om man undvek de värsta sjöarna. Så nog hölls det rent på den båten alltid! Och lakan byttes en gång under de tolv dagar vi voro ombord.

Många hade rest hem på Drottningholm och Stockholm och tyckte ju förstås mer om dem. Men det kan ha varit fosterländska känslor, som rörde sig – jag vet inte. Alla, som »gått över», voro väldiga kaxar och jämförde olika »linor».

»Se förra gången då åkte ja him pau Fredrik vill!» sa en blekingspojke. »Dä samma lina sum den härna, men han va möcke störr! Den sulle du gått pau i stället.» – »Fredrik vill?» frågade jag oförstående. – »Ja ella Fredrik åttonne hete han också, men himma hos vårt sau saje di Fredrik vill, å dä gör di fleste. För si dä stavas ju Fredrik vill.»

Ju närmre vi kommo land, dess nervösare blevo alla vi »greenhorns». Det var Ellis Island och interneringen där, som oroade oss, och vi fingo också till livs en del historier därifrån, som ingalunda gjorde oss lugnare, men som vi dock i våra hjärtan trodde vara lögn. Åtminstone det mesta! Om emigranter, som inte fick gå i land av mystiska anledningar, utan skickades hem igen på samma båt, om giftermål, som folk blivit tvingade att ingå, bara för att de varit mycket tillsammans på resan, om kroppsvisitationer och undersökningar och oerhörda böter för saker i packningen, som inte fick föras in. Gud, vad de smällde i oss! Till slut blevo historierna så otroliga, att vi nekade att tro ett enda ord. Stackare vi! För några av oss blev det minsann allvar nog, och inte glömmer vi så lätt Ellis Island.

En kväll i skymningen ångade vi långsamt in i New Yorks hamn, med flygande fanor och skrällande mässingsorkester. Det var den 30 maj, nogare bestämt, dagen före »decorationday», en av Amerikas största högtider, och alltså helgdag. Så vi hade den tämligen sorgliga utsikten, att vi hela dagen därpå måste ligga stilla ombord och ej alls fingo gå i land. Ellis Island hade också ledigt, se!

Strax efter oss gled »Drottningholm» in i hamnen, och den hade ändå gått från Sverige mer än ett dygn senare än vi lämnade Kristiania. Våra svenska anleten grinade brett och stolt åt danskarna, och flickan från Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd, att hon ögonblickligen tog upp »Du gamla, du friska». Hon lär sig aldrig, att det heter »fria» numera.

Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men skyskraporna gjorde större succés, det måste i sanningens namn erkännas, fast inte så stor den heller! En skånska, som stod bredvid mig, sade med en röst, där häpnad blandades med en viss överlägsenhet:

»Jaa! Di va steora au grömma au rälia nock, au hadde en inte sett di pau beiogrraf, sau trodde en natorlit att da va löjn.»

Det var vad skyskraporna voro värda! När sen de av våra reskamrater, som voro amerikanska medborgare, stolt tågade i land, och första och andra klass likaså, så hade vi inget annat att göra än att gå ned och koja. Över våra huvuden lyste inga himmelens stjärnor längre – bara darrande ljusskyltar, som rekommenderade Liptons te, cocoa och coffee. Fiskers utsökta nåt annat vad det var, och långt, långt bort i fjärran strålade Coney Islands sagotorn.

Hela den följande dagen måste vi som fångar vanka omkring på båten. Hamnen låg öde och tom – bara då och då kretsade ett spionageaeroplan från tullen över våra huvuden, och det var så brännande hett och vindlöst överallt, att vi flämtade efter andan. Den enda, men verkligt stora glädje vi hade, var, att vi fick tillåtelse vistas på första och andra klassens promenaddäck och vräka oss i bekväma stolar och känna oss förmögna. På kvällen hade vi vår sista dans till musik av båtens mässingsorkester, och vi kände oss ju nobla, fast dragspelet var tusen gånger bättre att dansa efter.

Och så kojade vi för sista gången ombord i en hetta så kvävande, att det var en ansträngning att dra andan – under hela resan hade det annars varit så kallt, att man nätt och jämt kunnat bärga sig med två par dubbla filtar på natten. Så mycket sova blev det just inte av, och klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den evinnerliga skurningen, utan av gongongen ombord. Frukost halv sju, och sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket.

I långa rader stodo vi bakom våra öppnade kappsäckar, i tålig väntan på att tullmännen skulle komma och syna vår enkla packning, och nog märktes det på somliga av passagerarna, att de inte voro så alldeles fria från skuldbelastat samvete, när de tänkte på vad de hade med sig. De plockade och smusslade och flyttade, och kastade då och då ängsliga blickar omkring sig för att se, om någon lade märke till vad de hade för sig. Och så kom till slut en galonerad tjänsteman och vände upp och ned på allting, när det föll honom in. Ibland bara lyfte han lite vårdslöst på översta lagret, gjorde en underbar hieroglyf med en kritstump på väsklocket och gick vidare. Men rätt vad det var, och utan minsta spår till barmhärtighet eller anledning, vräkte han upp allt, som låg i en omsorgsfullt packad koffert. Ut på det smutsiga golvet flög de mest underliga saker, som jag inte kunde begripa, att en vettig människa ens kunnat tänka på att föra med sig över havet – rörande, opraktiska, omöjliga föremål: oljetryck i ramar, snäckskrin och speglar, fotogenlampor med fantastiska oljehus, mässingsljusstakar, broderade kuddar, helt säkert stoppade med fjäder från hemgårdens höns. Det var nästan omöjligt att hålla tårarna tillbaka, när man såg det ligga spritt på golvet i en enda röra, och det var svårt att inte rusa fram och klämma till amerikanaren, som stod där och flinade och rotade i alltsammans. En pojkstackare, som på det sättet fått hela sin koffert tömd, satte sig ned på kanten av den och böjde huvudet djupt ned, men det syntes ändå, att han grät. I ena handen höll han en tavla föreställande »Människans åldrar från vaggan till graven», det gamla fruktansvärda oljetrycket, som man ännu kan hitta i nån bondgård långt borta i obygden. Då nästan brast mitt hjärta, och som jag var färdig och kritad på allt bagaget gick jag fram och hjälpte honom lite, så gott jag kunde.

»Skynda dej Kalle!» sa jag och gav honom en knuff. »Du måste packa in alltsammans igen. Tog dom någe för dej?»

»Tog!» sa Kalle. »Va faen skulle dom ta? Ja hadde inte så möcke som lite kunjak en gång å di annra pöjka, som hadde sitt köffer fulla me sprit, dom har di inte tittat åt en gång. Mor packa själv alltihop åt mej, å inte en sak la ho ner, som ja inte behövde.»

»Hm!» sa jag och tittade på »Människans åldrar från vaggan till graven».

Och så packade jag. Där var mycket i den kofferten! Fina tjocka hemstickade och hemspunna vita yllestrumpor, hemvävda och alldeles nya handdukar av gråvitt linne, stadiga skjortor av oblekt tyg, tunga byskomakrade kängor – å!, så mycket av allt det en mor kan tänka på att rusta ut sin gosse med, när han första gången ska ut på egen hand, långt bort från hem och omvårdnad. Jag packade och packade, och då och då ramlade en tår ned bland alltsammans. Men det gjorde ju inte så mycket, för den tog ingen plats. Och när jag äntligen hade fått ner alltsammans, och Kalle och jag med förenade vikter lyckats klämma ihop locket, började de skrika och hojta, att vi skulle ställa upp oss i marschordning. Och så föstes vi vidare – jag kan omöjligt använda ett annat ord, för det var sannerligen som om vi varit en boskapshjord. Stannade man ett ögonblick för att få bättre tag i kappsäcken eller puffa hatten till rätta, så fick man sig ett rytande eller ett hårt tag om armen, och vidare bar det. Ut till färjan, som låg och väntade och skulle ta oss över till Ellis Island.

Och ännu mer lik en boskapshjord kände vi oss där. Inga bänkar mer än ett par smala intill skorstenen, inga fönster mer än ett par gluggar vid var sida och så smutsigt överallt, att man helst velat stå i luften om man kunnat. En trappa upp fanns det en stor, ljus sal, med fönster och dörrar ut till en utbyggd gång, som gick runt hela färjan. Där var det svalt och ganska rent, men tror någon vi fick vara där? Ingalunda! Några få djärva, som vågat sig upp, blevo genast barskt nedkörda i kreatursfållan inunder, och där fick vi sitta på våra kappsäckar de tre kvart eller en timme kanske, som resan varade. Aldrig har jag sett ett sorgligare följe! Somliga voro ännu medtagna och bleka efter sjösjukan, och gammalfarbror, han från Småland, var så eländig, att han inte kunde sitta rak en gång, utan dinglade över bänken, så vi sutto i en ständig ångest, att någon överhetsperson skulle få se honom och ta in honom i sjukrummet och lägga honom. För se om det hänt, hade han fått stanna på Ellis Island i evigheter och kanske aldrig kommit i land. Vi började bli lite nervösa för Ellis Island nu ska jag lova!

Så kom det en karl och sålde persikor. Fyra för tio cents, och som de flesta inte hade en aning om vad en cents var, så drog han nog i väg med många kvartsdollars i stället, om jag får tro hans fula uppsyn rätt, och att döma av de två eller tre jag räddade i sista minuten, just som han var färdig att ge sig av med bytet. Det satt en flicka bredvid mig. Var hon hörde hemma gör detsamma, men från Sverige var det, och hon hade nog gått rätt från kon hon mjölkade och upp på tåget, för hon var verkligen otroligt »frisch vom Fass». Hon köpte genast fyra stenhårda, omogna persikor och trodde väl att det var äpplen, det fromma livet – för resten var det inte så gott att se i halvmörkret heller. Och persikor förekom nog mera sällan i hennes hemtrakt. Så hon högg i gladeligen med den fulaste och lösaste uppsättning tänder man nånsin kunde få skåda. Krrrrasch! lät det. Och där satt hon! Med persikan i ena handen och den spräckta lösgommen i den andra. Det är syndigt att skratta åt folk, som råka ut för en sån olyckshändelse, men jag skulle vilja se den ängel i himmelen, som hade hållit sig allvarlig inför den minen. Jag kunde det inte i alla händelser, men jag tror inte det var fler som såg det, för vi två sutto på samma unika, och runt omkring pratade folk, så de varken hörde eller sågo.

Stackars flicka! Hon skulle resa ända ut till västkusten och se ut på det viset. Jag rådde henne att bara inte öppna munnen och inte skratta heller. Men den förmaningen hade jag nog aldrig behövt ge. Ifrån att ha varit den mest språksamma och fnittrande tös, man kunde se, knep hon nu ihop munnen, så hon fick det mest illsluga drag i sitt fromma ansikte. Hon fnallade i alla fall lite i smyg på sin persika, och tröstade sig med, att i Amerika kunde hon få mycket finare tänder än hemma. Och det skulle jag tro, för maken har jag aldrig sett. Finns det inte någon lag hemma, som förbjuder så kallade »tandtekniker» att utöva ett yrke, som de inte alls duga till. Denne tekniker hade helt enkelt klippt av alla flickans tänder vid tandköttet, och satt in lösa på en gom. Man satt i en ständig ängslan så fort hon öppnade munnen, och i synnerhet när hon skrattade, att:

»Nu kommer dom, nu kommer dom, o herre gud, nu finns det ingen hjälp längre!» Men hon klarade sig alltid med häpnadsväckande skicklighet i sista minuten. Ända till persikan kom och gjorde ett slut på eländet.

Jag satt och funderade och filosoferade och retade upp mig över denna tandtekniker, så jag inte märkte, att färjan saktade av och till slut låg alldeles stilla. Men när alla rusade upp och började vilt riva efter kappsäckar och väskor, vaknade jag också till liv och högg tag i mitt gepäck, som jag suttit och ruvat över, lik en drake på sin skatt. Och så voro vi då vid Ellis Island.

En av de små ryska flickorna – hon var väl sex år omkring – trippade i land före mig. Hon var klädd i vit klänning och vita halvstrumpor och så till den grad fin. I famnen hade hon sin docka och en balalaika, lika lång som hon själv. Efter henne kom hennes mamma, iklädd den magnifikaste persianpäls jag nånsin sett, och på den en chinchillakrage, som hon nog inte fått till skänks. Och vi, som hade trott, att dom var så fattiga och eländiga. Ja, jag säger det! Och bakom persianpälsen kom en av sälbisam med bäverkrage och sist Manja, som kunde spela på balalaikan och var tio år, och nu iklädd en dress av skär crêpe de chine, som liljorna på marken och Salomo i all sin prakt kunnat avundas henne.

Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden förbannade mark. I têten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort:

»You hurry up there and file in!» röt någon, och jag »hurryade up», var säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag.

I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst. Men vi behövde minsann inte länge fundera på det.

»Va skriker han um?» viskade en av mina oskuldsfulla olyckskamrater, som endast kunde säga och förstå »Yes».

»Flickorna här och karlarna därborta», översatte jag. »Vi sitter rätt som vi gör. Rör dej inte för då har du honom över dej.»

Och vi satt. Intill oss voro liksom hönsburar av ståltråd, och genom dem fick vi så småningom traska, med allt vårt handbagage. Svettiga och smutsiga och hungriga. Alla hade vi haft en sista undersökning på båten dagen förut, med ut- och invändningar på ögonen och granskning i huvud och händer.

Först släpptes en tjugu, trettio kvinnor genom hönsburarna och så lika många män. Just som jag skulle följa efter min kamrat, som var före mig i raden fick jag en knuff i bröstet av den tjänsteman, som skötte spärren, och tillsades att sitta ner och vänta tills min tur kom.

»Ja vell stanna också då, ja vell stanna också!» skrek flickan, som sluppit igenom och svängde väldeliga med sina väskor. Men se det gick ju inte förstås. Hon fick sig ett tag i armen så hon kände det, tänker jag. Och i väg bar det. Men jag hörde hennes »ja vell stanna» ända långt upp i trappan. Stackars liten – jag såg henne aldrig mer, men hon finns väl någonstans mellan New York och San Francisco nu. Hoppas jag åtminstone, men man vet aldrig.

Till slut blev det min tur, och en hel hop följde i mina spår, och i den trånga hönsburen stodo vi länge sammanpackade, utan möjlighet att ens sätta ned de tunga väskorna på golvet. Så lite utrymme var där. Det stank av inpyrd smuts och snusk – inte så mycket av folket, som från väggar och tak och golv. Äntligen öppnades spärren, och vi drevos vidare, lik den boskapshjord vi var, till ny läkarundersökning. Jag var glad då, att det var en skandinavisk båt jag kom med, full av snyggt klädda och ganska rena människor. Annars vet väl ingen vad elände man kunnat dra på sig i det trånga avklädningsrummet, där kläderna måste kastas i en hög på golvet om varandra och hur som helst. Men det kröp ohyra på väggarna, och där var en stank så outhärdlig, att mer än en blev sjuk.

Efter en tämligen lättvindig undersökning kördes vi in i en stor sal, en trappa upp. Den var dekorerad med amerikanska flaggor och en orgel och många bänkar och en predikstol. Vi väntade oss nästan att få ett Guds ord med på färden, men därav blev intet. Jag såg den ena efter den andra av mina kamrater i tur och ordning gå fram till en liten kateder, där de visade papper och pengar, och svarade på en hop frågor, och släpptes igenom. Äntligen kom turen till mig, och jag knegade fram med min kappa och mina väskor, en i var hand, och den lilla med pengar och papper under armen.

Det var en svensk, eller åtminstone en som kunde svenska skapligt, som stod bakom pulpeten och välkomnade mig. Eller vad jag ska kalla det för. Så mycket »välkommen, lilla vän!» var det ju inte, ty hans första ord voro:

Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund. Men det var ingen brådska nu minsann!

»Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det i alla fall, ödmjukt och stilla.

Det stod också på passet, men han tyckte väl jag såg misstänkt ut, så han skulle försöka komma på mig med tvetalan. Eller det kanske kom sig av, att jag i min dårskap, reste med kabinettspass och inte, som de andra, med små blå passböcker.

»Först ska jag stanna några dar i New York och sen resa vidare till släktingar i Minnesota.»

»Ledsamt nog har jag inte adressen på mig till dem. Den har av misstag kommit i den stora kofferten, som står i bagagerummet. Men om jag får gå dit ska jag lämna den om ett ögonblick.»

Jag upprepade tåligt mina skäl. Han hörde på, petade sig under tiden i tänderna med ett oerhört smutsigt pekfinger och såg uttråkad ut.

»En god vän, som har bjudit mig till sitt hem. Han heter ...» Och så uppgav jag namnet på en man, som är mycket känd i Amerika och även i Sverige för allt det arbete han nedlagt på att försöka föra Sverige och Amerika samman.

Detta med ett obeskrivligt infamt leende. Herre min skapare, om jag fått ge honom en örfil ändå! I stället plockade jag upp adressen ur väskan och lämnade honom den. Han tittade inte på den en gång, utan såg på sitt pekfinger en stund, innan han fortsatte:

»Var så god och räkna!» sa jag och bredde ut min samlade förmögenhet, som i någon mån översteg de stipulerade 50 dollars man måste ha vid landstigningen.

»Jag tror inte det angår er, var jag fått dem ifrån», svarade jag, för nu var jag så ursinnig, att intet kunde hindra mig att vara oförskämd igen.

»Du är morsk du! Men vi ska nog ta stärkelsen ur dej på Ellis Island. Vad har du för yrke? Du var väl piga hemma, kan jag tro?»

»Jag har verkligen varit det en gång», svarade jag duvolikt, för det var ju sant.

»Har varit! Ja, du är väl än, om inte jag ser fel. Ye bet ja har sitt många ve den här desken.»

»Har ni varit lika utsökt älskvärd mot alla, så är det nog ingen som glömmer er.»

Han såg lite fundersam ut ett slag, som om han inte riktigt visste hur han skulle ta det där, sen fortsatte han, ignorerande min lilla innerligt menade artighet:

»Du har ingen adress till dina släktingar – jahavisstja i trunken! I should smile! – Och så tänker du få stanna i New York, och där ska du bo hos en ungkarl.»

»Ungkarl!» nästan skrek jag. »Men Herre Gud, han är ju gift och har fru och barn.»

Det var första gången jag såg honom se litet flat ut, men han behärskade sig och sade bara:

»Jaha, de ska vi nog ta reda på. Jag har skrivit upp hans adress på det här kortet. Och det var piga du sa du var.»

»Hä!» sa han, och fick för andra gången ett sorts uttryck i ansiktet. »Jaså, jo ja tackar ja. Böcker. Hell you do my putty one! Kan du möjligen komma ihåg namnet på någon du har skrivit.»

»Ja, det kan jag, och kanske ni så småningom i en framtid kommer att komma ihåg en också, eftersom ni kommer att uppta några sidor i den. Men jag ska gärna skriva upp namnen på dem som hittills ha publicerats.»

»Nä tack. Jag har hållit på me dej länge nog. En författarinna, som reser tredje klass och har varit piga. Då kan du väl tala engelska också?»

Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lutade mig över bordet och log så pass förföriskt jag kunde åstadkomma, och så sa jag:

Där fick han så han teg en stund. Men han blev så röd av ilska, att jag ett hänryckt ögonblick nästan hoppades han skulle få hjärtslag. Men det fick han inte. Han bara pekade majestätiskt nedåt en trappa och fullkomligt väste fram – nu förstår jag det ordet, som står i alla bättre romaner –:

»Gå ner för den trappan där. Inte den som de andra går, för di ä fria nu, utan den andra. Där ska du nog bli sittande tills du lär dej tala sanning och veta hut. Ta ditt bagage och lämna det här kortet till den som vaktar dörren därnere, så slipper du in. Gå!»

Och jag gick. Med väskor i var hand och kappan släpande efter. Men när dörren därnere låstes upp för att släppa in mig, så gjorde det jag såg och hörde, att jag för första gången begrep det gamla, gamla, alltid citerade och någon gång sanna uttrycket:

Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Han kröp omkring på golvet, som vår Herre hade skapt honom, eller närapå åtminstone, för trasan han hade kring livet dolde inte ens det allra nödvändigaste, och pärlbandet han hade om halsen var mera till prydnad än något annat, så vitt jag kunde förstå. Som jag tror stannade jag ungefär mitt i mitt fall och i innerlig kontakt lutad mot mina egna väskor, så jag kunde inte precis ha skadat ungen så värst. Men han satte i ett illvrål i alla fall, och hans svarta mamma kom rusande och höll ett tal till mig, inspirerat och uttömmande, det är jag säker på, men jag begrep inte ett ljud, så det besväret kunde hon ha besparat sig. När jag kom på benen igen, gav jag herrskapet var sin grön persika, som jag ännu hade kvar i fickan, och vi skildes leende och med alla utvärtes former av sann högaktning. Så hörde jag en klar röst bredvid mig:

»Men Gud menneske, er du kommen her osså. Jeg trodde jeg skulle bli spänna gal jeg!»

Det var en liten norsk kamrat från båten, och om någonsin en människas drag uttryckt verklig och hänförd glädje, så var det hennes vid åsynen av mig. Hon var grimlig i ansiktet av tårar, men de torkade ögonblickligen.

»Va ä de me dej?» frågade jag. »Du sitter väl inte i sjön heller och de ä väl ingen människa som gör dej nåt ont?»

»Nej, men du kan skönne det da. Här ä er inte et menneske fra dampern uden hun der» – en nick bortåt ett hörn, där jag såg en hopkrupen gestalt, vars hela attityd skriade om den mest nedslagna och bittra sinnesstämning. »Hvor er alle de andre henne? Jeg har väret her snart en time jeg, og inte kan jeg snakke et ord, og bare jeg gaar när til dörn henne, saa kommer der noen og sier no jeg inte förstår de spor av og peger at jag ska sitte ned. Du verlden! Du kan jo snakke deres vämmelie sprog du. Se til at du faar tag i han fyren her udenfor og spörg ham vad der er i veien.»

Stackars Oleanna! Gud vet vilka fasor hon trodde väntade henne, och jag hade ju ingen tröst att ge, mer än att hon inte skulle vara ängslig, att det ordnade sig nog, och såna där dumma välmenta ord, som bara gör folk ännu räddare. Så gick jag bort till byltet i hörnan och fann där en annan reskamrat, en svenska, som varken hörde eller talade någonting vettigt.

»Va ä de åt dej då?» sade jag känslolöst och ruskade henne i armen tills jag fick liv i henne.

»Ingenting», snyftade hon. »Men de va väl å få nån å tala ett kristet språk te. Oleanna begriper ju inte ett ord och di här annra, di kan ju göra en toki!»

Se denna svenska var skånska, och Oleanna förstod henne inte mer än om hon talt kinesiska. Och så kastade de sig över mig bägge två, för att de hade hört mig tala lite engelska med danskar ombord. Jag skulle gå och fråga var de andra voro, varför just vi skulle sitta här, varför ... å, det var så mycket så!

»Vi ä misstänkta!» sa jag. »Och det är inte värt och prata med dom, för här inne vet dom ingenting och får nog inget säja heller. Det är bäst å bara hålla sej lugn. Vi kommer väl ut vad det lider.»

Och så gick jag och såg mig omkring för att något ha att göra. Och där fanns att se på. Unga människor, gamla människor, vrak till människor och småungar i alla kulörer, som krälade omkring på golvet i den väldiga salen. Slogs gjorde de, barnen, och skrek, och de gjorde annat också, som deras mammor borde sett till, att de valt en mera lämplig plats för. Man fick se sig för ordentligt hur man placerade fötterna. Förutom barnens små bidrag var där fruktskal och tobaksbussar och gammalt tuggummi och papperslappar och hårkammar och buteljer och matrester. Jag skulle kunna sitta i timmar och räkna upp allt vad som fanns på det golvet – i lika många timmar som jag hade tid på mig att studera det. Men vad ska det tjäna till, det är osmakligt nog det jag redan talat om.

Rätt vad det var slogs en dörr upp långt borta, och in trädde en jätte till neger. Då blev det fart i församlingen. Alla, som kunde gå eller krypa eller på något sätt fortskaffa sig, gnodde allt vad tygen höllo bort till den dörren, som ögonblickligen stängdes och låstes så fort negern kommit igenom. Han hade ett papper i handen, och nu begrep jag vad det var frågan om. Han läste upp de, som blevo frigivna.

Sannerligen var det inte precis som man hört om, att det gick till under franska revolutionens dagar, då en nationalgardist trädde in och läste upp namnen på de aristokrater, som skulle ut i bödelskärran. Den enda lilla skillnaden här var, att aristokraterna inte alls voro ett spår till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran, som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. De, som hörde sina namn ropas ut, stego åt sidan med lysande ögon, och de som delat deras öde i kanske många bedrövliga veckor, lät sin egen missmodighet fara och hjälpte de lyckliga att finna sina tillhörigheter, följde dem till dörren och kysste dem till farväl med så glada ansikten de kunde åstadkomma. Å – jag såg mycket hjältemod och storsinthet på de långa timmar jag satt där och väntade själv. Men när den grymma och obevekliga dörren föll igen efter de fria, då gingo fångarna åt var sitt håll och syntes inte förrän nästa gång utroparen kom in. Och många hade rödgråtna, förtvivlade ögon. Men de logo ändå i glädje, när någon som länge väntat fick slippa lös, och aldrig hörde jag någon av dem säga ett otåligt ord. De bara gingo helt stilla bort igen till sitt hörn och började den långa väntan på nytt.

Utom en! En ryska med svarta ögon och kortklippt lockigt hår, som var så svart, att det nästan gick över i blått. För var och en av de vänner hon kände, som fick gå, grät hon ett litet tag, sedan hon först med många små ord, som läto likt duvokutter, önskat dem lycka i den värld dit vi alla väntade att få komma ut. Och när hon lett, tills de inte syntes mer, så grät hon tills hon var trött på det, och så tog hon sin balalaika och spelade och sjöng. Inte begrep jag ett ord, men det var trevligt i alla fall med lite musik i detta helvete av tårar och förtvivlan, och för var gång hon spelade lyste det till lite i ansiktena, och de samlades omkring henne och lyssnade. Och hon sjöng – med den ljuvaste lilla röst i världen och med huvudet lite tillbakakastat och ögon, som sågo långt bortom Ellis Island. Kanske vilda stepper, kanske någon hon älskade därborta – vad vet jag! Kanske hon inte tänkte på någonting mer än sin sång och sin balalaika och sig själv. Rätt vad det var slutade hon och lade instrumentet bredvid sig med sån kraft så det sa »Bom!» i alla strängarna. Så grät hon en vers igen, och så skrattade hon, och så hissade hon en snorig och smutsig unge, och så spelade hon ett tag rätt vad det var. Och så samma program igen. Ja, nog var det en lustig liten varelse alltid, men hon satte fart på det hela i alla fall.

Mina kamrater sutto kvar på sin bänk, och dystrare uppsyn får man sällan skåda på levande människor. De verkade mer döda än levande för resten och muttrade bara någonting då och då om, att dom »inte kunde begripa». Men när den tjocke niggern trädde in var halvtimme – då ska ni se det blev liv i dem! Den snabbaste Marathonlöpare kunde ha något att lära av det sätt varpå de störtade upp och i ett ögonblick flögo fram mot målet – d. v. s. niggern. Men återfärden gick i betydligt långsammare tempo.

»Hade ni inte pengar nog, eller hade ni gömt undan era adresser som jag, eller vad i all världen var det för fel med er?» frågade jag en gång, när de slokörade vände åter.

»Jeg havde da adressen riktinok te söster mi», sade norskan indignerad. »Men pengene skulle jeg vistnok faa paa damperns kontor. Og det havde jeg da papir paa.»

»Ja, då får du bara sitta här tills dom tagit reda på det då. För biljetten ut till California hade du ju redan när du reste hemifrån?»

»Ja hadde både pengar å adress te människer i Nevyörk. Men ja känner di inte å har allri sitt dom, men di vet att jag kommer å har lovat ta ut maj å ja ska få bo hos di tess ja får plass. Men di ska komma å hämta maj sa han däruppe» – hon menade inte Gud utan min specielle älskling i våningen ovanför.

»SÖIT!» fullkomligt vrålade Johanna på sin allra bredaste skånska. »Jeo, dä va han! Dä va dein räliaste kar jau neonsin har seitt, å så eilak å sau oförrskämd att ...»

Hon stannade av och kippade efter andan, så indignerad blev hon vid blotta minnet. Jag log uppmuntrande, men när hon inte fortsatte tog jag vid i min roll av tröstens ängel:

»Men du behöver nog inte vara orolig heller då, begriper du välan, Johanna. Då bara telefonerar eller telegraferar dom till dom och så kommer dom hit och så kommer du ut. För dom kan inte hindra dom att ta ut dig, förstår du. Så mycket har jag då tagit reda på, medan jag gått här och lodat.»

Ovanstående mening ser konstig ut, från grammatikalisk och fonetisk synpunkt. Men Johanna fattade genast min enkla svenska och såg lite lättad ut. Och mycket riktigt! Det stod inte på tio minuter så var niggern där igen med sitt plakat, och Johanna och Oleanna togo sitt lilla vanliga Marathonlopp med hoppets glans i rödgråtna ögon. En hel rad med namn först och så kom det:

»Dä du!» sa jag och gav Johanna en knuff, där hon stod och gapade. Hon kunde inte begripa, att det var hennes gamla hederliga svenska namn, som lät så besynnerligt. Men det var det i alla fall och Djåhänna Djåhäns’n fick tag i sitt pick och pack och vandrade själaglad ut genom fängelseporten.

Det kändes nästan lite konstigt att bli lämnad kvar. Men jag hade ju Oleanna ännu och startade henne att berätta om sin fästman, som väntade därute i fjärran västern. Och sen blev det middag serverad för de misstänkta, och som det var sex timmar sen vi fått något i oss, så knallade vi i väg en trappa upp till matsalen och försökte äta. Men det var inte vidare aptitligt det hela, och varken Oleanna eller jag kunde få ner något att tala om. Porslinet var flottigt och lite skorvigt här och där, och på var tallrik lågo två enorma skivor fett oxkött med potatismos. Brödet var vitt och gott, och kaffet skulle ha smakat som nektar, om det inte ställts in i väldiga handkannor av emalj, smutsiga och oaptitliga. Det serverades i muggar utan öron. Vid vårt bord voro nykomlingarna placerade – det syntes så väl. För alla ansträngde sig tydligen att svälja gråten på samma gång som maten, och ingen åt just någonting. Så vi voro snart färdiga att gå ner till vårt fängelse igen. Men se det fick vi inte. Där stod en myndig dam i trappöppningen och hejdade oss med en gest så majestätisk, att det är sällan annat än på bio man får se dess like. Och där fick vi stå, tills alla de andra voro mätta och nöjda, så vi kunde gå ned i samlad trupp, alla vaktade på en gång som de fångar vi voro. Åhå jaja! Det är mycket man ska gå igenom här i livet.

När vi kommit ner igen ansågs visst tiden mogen för en liten rengöring. Varför det inte gjorts medan alla voro uppe till middag övergår mitt förstånd, men det fanns väl några dolda orsaker kan jag tro. Det sopades med långa borstar, så dammet stod i högan sky och lade sig på bänkarna i stället. Så det blev i alla fall lite ombyte.

Medan vi varit uppe hade persianpälsen med ägarinna kommit in också, och hon hälsade mig med tårar och tyska, efter som vi talat lite tillsammans på båten på detta ädla språk. Hennes var lika usel som min, men vi begrep varann. Och hon hade inte den blekaste aning om varför hon blivit hitskickad, när alla andra av hennes nationalitet redan voro fria och ute. Och hon, som hade sin man i stan och allting. Och han, som hade bil och allting. Och här satt hon med barn och persianpäls och allting. Ja, det var ett elände! Om hon kunde få skicka ett telegram åtminstone. Ville jag inte höra efter åt henne? Jag gick till en av fängelsedörrarna och bankade tills det väckte uppseende inom murarna, men fast jag både hörde och såg folk skymta utanför de mattslipade glasrutorna, så var det ingen som brydde sig om mina bultningar. De voro väl för vana vid den sortens bråk, kan jag tro. Så jag lovade henne att passa på nästa gång niggern kom och försöka tala reson med honom innan han försvann i yttervärlden.

En liten ljushårig pojkspoling satt på golvet och gallskrek. Han hade blött ner sig och allt i närheten, så det var stora skandalen, och hans mamma drog i väg med honom till toaletten, och jag följde med för att se hur där såg ut. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Ett smalt, långt rum, utan dörr och därinne en rad platser, men inga dörrar, ingenting, som kunde gömma en undan allas blickar ett ögonblick ens. Det var det värsta jag kunnat tänka mig. Och smutsigt och grisigt och förfärligt, osnyggat av barn och slödder. Jag kom ut fortare än in, det försäkrar jag, och det var första gången sen jag lämnade Sverige, som jag kände ansatser till sjösjuka.

När jag hann fram igen till den bänk vi gjort till vårt högkvarter fann jag Oleanna där, glädjestrålande. Hon var också fri nu och bara väntade på, att jag skulle komma tillbaka, så hon fick säga adjö. Så nu blev det bara jag kvar av hela ressällskapet – ja, och så hon i persianpälsen. Hon var förresten redan uppslukad av en hel kohort ryssar med lilla balalaikan i spetsen och väl var det, för jag hade just inte mycket att säga henne. Men när Oleanna for ut genom dörren, ut i solskenet och med biljetten till Californien på fickan, då var det inte långt ifrån, att jag började lipa jag också. Där satt en klump i halsen, som jag svalde många gånger för att få ned. För att något göra tog jag fram papper och penna för att skriva brev, men då blev det tusen gånger värre, för då började jag längta hem också. Så jag smällde igen portföljen och beslöt mig för att ta mitt öde i egna händer, och när niggern kom in nästa gång, utan att läsa upp mitt namn, smög jag mig bakom honom och blockerade dörren och lät honom inte gå förrän han lovat att höra efter, hur länge jag skulle sitta kvar. Han lovade, och jag sjönk ned på närmaste stenhårda bänk.

Om en stund kom han igen och döm om min häpnad, när i hans släptåg Djåhänna Djåhäns’n stapplade in med väskor och allt. Jag hann inte fråga henne med detsamma, för svartingen vinkade högtidligt till mig, och så fick jag veta hur mina papper stod. Det lät trevligt och muntert! Adressen jag givit i New York var inte fullt rätt, men det var bara ett par gatnummer som skilde, mannen, som bodde där, var ogift och hade aldrig hört talas om mig, aldrig varit i Sverige, och jag var just en snygg en! Därmed gick han.

Och jag – jag sjönk ner bredvid Johanna, mållös av häpnad och ursinne och ängslan. Jag begrep inte ett dugg. Och när Johanna tänkte börja med sitt elände, så gick jag bara min väg för att få vara i fred och tänka. Jag skrev till slut ett telegram till mannen i fråga, nej till hans fru, för att inte ytterligare förvärra saken, och bultade på en annan nyupptäckt dörr och bad att få det avsänt.

Jag vet inte hur länge jag stod där och hamrade, men det var en bra nog lång stund, och jag tänkte just med värkande händer ge upp allt hopp att bli hörd på andra sidan, då dörren plötsligt slängdes upp och en ung man med smutsgrått, finnigt ansikte och tydligen tillhörande den mosaiska trosbekännelsen vrålade: »Shut up damn you!» och smällde igen den lika hastigt igen. Men nu visste jag, att det fanns folk åtminstone bakom den fängelseporten, så jag gnodde oförtrutet på med händer och fötter, fast besluten att tvinga mig till ett svar. Och upp flög dörren igen, och jag tror bara jag hade ett hastigt bakåtsteg att tacka för, att jag inte fick ett slag mitt i ansiktet av gentlemannen utanför:

Det är inte lönt att försöka återge hans språk, men en hamnbuse i Stockholm skulle känt sig som en blyg konfirmand om han hört det, och fast jag säkert inte begrep mer än hälften av alla de invektiver och svordomar han lät flöda över mig, så begrep jag i alla fall tillräckligt för att bli imponerad av det engelska språkets rikedom. Ond hann jag inte bli och inte rädd heller, fast han hotade mig med jag vet inte vad allt för ohyggliga straff – det gick så blixtrande fort alltsammans, att jag bara stod och gapade. Och innan jag hann forma om munnen till svar for dörren igen, så det skallrade i väggen, och en nyckel vreds om utanför i dubbla slag.

När jag äntligen kom till mig så mycket, att jag fick ansiktet ordnat igen och såg mig om efter närmaste bänk att sjunka ned på, mötte min blick en annan, som med innerligt sympati vilade i min. Den tillhörde en storvuxen, svartmuskig man, som stod ledigt lutad mot en sopborste med långt skaft, och när han tittat på mig länge nog, spred sig ett grin över hela hans ansikte.

»Jag har varit här i tre veckor», fortsatte han på bruten engelska. »Men kommer jag nånsin ut från de här helvetet ska han bli den första jag vrir om nacken på. Om jag kan få tag på’n.»

Då fick jag ett leende till svar, så fullt av medlidande och överlägsenhet, att jag blev riktigt förlägen.

»Oförskämd!» svarade han med något nästan drömmande i tonen. »Oförskämd! Ni tyckte väl inte han var någe vidare oförskämd mot er heller. Det var de mildaste ja har hört honom. Men vänta, när han kommer i tagena!»

Efter den upplysningen lät jag dörren vara i fred och beslöt att försöka få tala ett ord med negern igen. Han var visserligen ohövlig, men alltför värdig att låta sitt dåliga lynne ta överhand och ge det utlopp i fula ord. Så jag gjorde min lilla vanliga manöver och stod bakom honom framför dörren nästa gång han skulle ut igen.

Kunde jag få skicka av ett telegram? Gärna för honom. Vem skulle jag lämna det till? En pojke från telegrafen, som kom och tog upp telegram. När kom han? Om några timmar kanske, eller kanske också inte förrän i morgon – han hade redan varit där en gång i dag. Fanns det möjligen någon svensk tjänsteman på platsen man kunde få tala med och be om hjälp? Det kunde ju hända att svenska prästen var där, men det fick jag ta reda på själv.

Och så föste han undan mig, och så smällde den dörren igen, och så stod jag där igen.

Ta reda på det själv! Det var det värsta jag hört. Och det sa jag också och mycket mer på den mest välklingande svenska jag kunde åstadkomma. Så gick jag till Johanna, för att få tala inför någon, som kunde uppskatta mina fantasifulla och om inneboende kraft vittnande yttranden. Och där kom jag till den rätta! Med gillanden och små goda tillägg då och då lyssnade hon, och hela hennes förbittrade själ låg i glansen från hennes ögonpar. Till slut kunde jag inga fler ord, och då kom hennes tur.

Hon hade flugit ut på frihetens vingar och skjutsats in i en hönsbur, och utanför stod en hel hög med folk, som pratade och tittade. En av dem var den frun, som var en bekant till Johannas bekant, och den kände hon igen på utseendet efter porträttet. Se godda, godda! sa Johanna och godda, godda! sa den andra. Och de skakade hand över barriären. Så kom det en karl i uniform och började tala till Johannas bekantas bekant utanför. De pratade engelska, så Johanna begrep ju inte ett ord. Därefter vände sig den uniformerade till Johanna och frågade på svenska:

»In me dej igen!» sa han. »De duger inte å ljuga här inte. Du får gå tebaks tess vi får höra vidare.»

Och så knuffade han Johanna framför sig till fängelset igen, och där satt hon nu.

Och där satt jag. Båda anklagade för lögn och bedrägeri och avvaktande vår dom, som utan tvivel blev att vända om hem igen. Trevligt var det, men jag var inte så ledsen som Johannastackarn i alla fall, för jag hade ju bara gett mig ut för att få se och uppleva något nytt, och det hade jag sannerligen fått också. Och nog skulle jag kunna ta mig ut med hjälp av svenska myndigheter. Jag hade ju i alla fall inte ljugit, som jag visste av, och det hade ju inte Johanna strängt taget heller, ty, som hon sade:

Men hon hade skenet emot sig. Vi satt och stirrade ned på det smutsiga stengolvet och filosoferade över världens ondska.

»Ska de här va Amerika å ska di behandla en så över allt här, så struntar då jag i å stanna här!» sa Johanna till slut. Hon sa inte strunta precis, utan något mycket mer drastiskt och passande för situationen. Men det lät så komiskt och trohjärtat mitt i allt utländskt babbel omkring oss, att jag brast i skratt och lurade henne med om en stund. Så vi satt där och grinade till slut, som om vi varit på den allra roligaste bio och kunde knappt sluta. Men så fick vi se en alldeles främmande, vit herre träda in genom niggerns dörr och han lät upp sin mun och sade:

Jag skulle tro, att det var! Vi virvlade fram, Johanna och jag, och talade om våra bekymmer. Först Johanna och sen jag.

Det var svenska pastorn, Rev. Axel C. H. Helander, och en mera välvillig och sympatisk man har jag sällan träffat. Han skrattade gott åt min historia och sade, att han genast skulle gå och ta reda på hur det förhöll sig. Han skulle snart vara tillbaka, och han skulle nog få ut oss båda två. Och var säker på att han fick det också! Inom en kvart kom han tillbaka med Johannas frikort och bad oss ta vårt bagage med. Med mig var han inte riktigt klar än, men det skulle snart ordnas. Allt vad han hade hört var, att jag uppgivit falsk adress.

»Här är kortet med mannens namn», sa han, »ni ser själv om det stämmer med era uppgifter.»

Jag tittade. Tänk, den uslingen en trappa upp hade satt ett annat namn – mycket likt för all del, men ett annat i alla fall. Och av en händelse hade väl en man med det namnet bott på samma gata, som den jag uppgivit. Jag blev så förbittrat ond, att jag höll på att glömma, att jag var i sällskap med en andans man. Men när jag förklarat för honom vem jag skulle hälsa på blev han alldeles förbluffad över min inkvisitors okunnighet.

»Han är ju känd över hela Amerika», sade han. »Det här ska vi snart reda ut.»

Allihop därinne i fängelset försökte ta oss i hand och sade var och en på sitt språk: Lycka till! Persianpälsen tog mig i famn och bad mig »um Gotteswillen» skicka av det telegram hon hade skrivit. Och så öppnades portarna och vi skredo stolta ut – så stolta man kan se ut med en kappsäck i var hand, hatten på sned och den evinnerliga kappan släpande efter.

Johanna föstes in i hönsburen, men jag fick gå fram till en nobel herre i fin uniform, och för honom upprullades mitt lidandes historia inte alls oävet av pastor Helander, som lade särskild vikt vid, att jag var en journalist, som åkt som emigrant bara för att studera mottagandet på Ellis Island och livet där. Jag kunde inte begripa då, varför han talade så mycket om det, men sen fick jag höra orsaken, och begrep också, varför jag fick så mycket bugningar och leenden och välvilja från samma personer, som för en stund sen inte sett sig om en gång om de trampat på mig. Det hände sig nämligen för ett par år sen, att en kvinnlig amerikansk journalist gick igenom Ellis Island på falskt pass som emigrant, och hon ställde till med ett sånt rabalder i sin tidning, att saken kom inför senaten, och det beslöts att ändringar skulle vidtas. Jag vet inte om det blev något gjort – i alla händelser skulle det tåla vid bra mycket mer.

Men jag har hört berättas från säkert håll, att den kommitté, som utsågs att ta emigrantstationen i närmare betraktande, på förhand annonserade sin ankomst, och naturligtvis var allt så fint, när de kommo dit, att det inte fanns någonting att klaga över. Snarare tvärtom. Och så gick allt sin gilla gång som förut. Eller sin ogilla. Ändå äro de amerikanska tidningarna fulla av skräckhistorier från Ellis Island – den ena före och den andra efter. Om folk som utan anledning blivit kvarhållna i veckor och månader, till och med så länge, att de blivit sjuka och dött där, medan de hela tiden gått i förtvivlad väntan och längtan att slippa ut och bli fria igen.

Naturligtvis förstår man, att detta Ellis Island är en nödvändig institution i ett sådant land som Amerika, där miljoner människor av alla nationer och samhällsställningar söka komma in. Det är till, för att skydda landet från mindervärdigt folk, som det helst vill vara utan, och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till ett helvete, där människor pinas och plågas och spärras inne utan rimlig anledning. Där behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det är inte nödvändigt, att emigranterna behandlas likt skabbiga djur, som stängas in i fållor medan de vänta på slaktbänken. Det är så onödigt allt detta, så lite människovärdigt, och det går egentligen så lite i stil med Amerika, som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är orätt och synd, att en emigrants första intryck av det land han vill göra till sitt, ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet och ohövlighet, som går över alla gränser. Han kommer, färdig att arbeta och villig att älska sitt nya land – som ett litet barn kommer för att se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: »Du och jag ska bli goda vänner, bara du lyder mig och vill försöka hålla av mig lite.» Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt bästa. Så möts han av Ellis Island, där alla gör allt för att inte förstå honom, att inte hjälpa honom, och så kommer han äntligen över till Amerika med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna:

LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY.

Lutherska Immigranthemmet gör inte vid första anblicken ett, vad man skulle kalla glättigt intryck, men för oss och för alla andra, som där inträda, spelar den saken just inte så stor roll. Det var den trygga hamnen i alla fall, som vi äntligen seglade in i, och fast pastor Helander lämnade oss nästan genast för att återvända till ön och släppte oss ensamma i den mörka hallen, så togo vi det lugnt och kände, att nu voro vi i alla fall innanför murarna, vi voro i Amerika, och vi ville se den, som försökte vräka oss ut igen. Bakom en disk i en hörna stod portiern, eller vad jag ska kalla honom för – en stor, bred, ljus skåning, som faderligt kallade oss till sig och önskade få reda på lite av varje om oss:

Och vi kom. Vi skulle ha rum anvisat åt oss, och vi skulle lämna numren på vårt stora bagage, som ännu stod instuvat på Ellis Island och, efter vad vi fick veta, inte skulle komma över till fastlandet på tre dagar ännu. Sorgsna stirrade Johanna och jag på varann och på våra dammiga, smutsiga kläder, men det var ingenting att göra åt den saken.

Så var det rummet! Eftersom tre skandinaviska båtar kommit in på en gång och Immigranthemmet var det enda i sitt slag, så var det överfullt, eller skulle bli, när alla sluppo ut från Ellis Island, och skåningen dekreterade, att eftersom vi kom i sällskap och kände varann, så måste vi ligga i samma säng.

»Då liggorr ja hellre pau golvet!» sa Johanna Johansson, och jag var glad, att hon sagt det, så slapp jag. När man äntligen sluppit från båtens stenhårda, smala koj – äntligen var fri igen – och så ligga i samma säng som en vilt främmande människa!

»Ja», sa jag. »Hellre på golvet! Men det finns väl hotell i den här lilla stan också, så man kan få sig ett eget rum och en egen säng. Och jag ska ta reda på ett genast.»

»Dä trodde du att du feck!» sa han. »Nänämän! Har pastorn tatt ut daj, så får du inte gå från det här huset förrn du har plass som tjänsteflecka, å den skaffar han daj, så han veit var du fenns. Å flöttar du från den plassen, så måste du komma hit tess han får en annan åt daj å på de viset får du hålla på ett år. Han har tatt ut daj på sett ansvar, å han ansvarar för daj ett år. Så dä bler inga hotell ente! Utan dä bler samma säng i natt, tess folk hinner resa unnan, å sen kan ni få varsenn.»

Johannas min var värd pengar och det var antagligen min också. Johanna klarade strupen och jag såg, att nu eller aldrig skulle skåningen få höra ett sanningens ord eller två, så jag lutade mig mera bekvämt mot disken, och väntade. Johanna startade. Eldigt, med svenskt mod i svällande barm, med dödande pilar skjutande ut ur smala blå ögon, med en röst, som skakade av ursinne och hopade vedermödors heliga vrede. Bägge händerna lågo knutna på disken framför den förbluffade portiern, då och då höjde hon en och lät den falla ned med kraft igen, hatten hasade fram och tillbaka, allt efter som hon kastade med huvudet. Hon var styv, Johanna, och skånskan flöt som hjältars språk ur hennes mun. Hon började med Köpenhamn och alla »oförskämda» undersökningar där, som om man varit ett djur och inte en människa, hon övergick till båten och havet och sjösjukan och alla de lidanden hon genomgått under resan, fortsatte med färjan, som förde oss till Ellis Island, och när hon äntligen hunnit dit var hon placerad för en stund. Ingenting hoppade hon över, ingenting glömde hon, och hennes språk, när hon hann till det beskedliga livet, som utgett henne för sin kusin, var sådant, att jag nästan var gråtfärdig över att ej kunna stenografi, så det kunde bli bevarat åt eftervärlden.

Då och då försökte portiern hejda henne, flika in ett ord, lugna henne. Han kunde lika väl försökt hejda en lavin. Johanna Johansson från Skåne i Sverige önskade uttala sitt hjärtas mening – och hon gjorde det! Hon började närma sig kärnan av sitt anförande och, född till orator, hade hon byggt upp sina lidandes torn så skyhögt och så säkert, att när äntligen klimax kom: i samma säng, stå under uppsikt ett år, inte få vara fri – då darrade man och svindlade vid tanken på, att en av Guds skapade varelser kunde ha genomlevat så mycket, söndersargats av så många avgrundskval, blott för att till slut, när hon trotsat allt och triumferande stod på fast mark, trampas i stoftet och göras till fånge. Johanna bad att få veta, vad ont hon gjort. Hon anhöll vänligt att bli underrättad om, i fall hon var anklagad för mord eller stöld eller något annat brott, som nödvändiggjorde ett års »polisuppsikt», hon ville hövligt be att få bli upplyst om ... å, så mycket!

Och när hon äntligen var färdig, drog hon upp sin näsduk och torkade svetten ur sitt mycket röda ansikte, vilket exempel blixtsnabbt följdes av portiern och mig. Han var dödstyst och bara stirrade på Johanna – men det var något av dröm i blicken, och jag tänkte, att detta hans barndoms klingande idiom, som han kanske på åratal ej hört så väl och så kraftigt talat, fört honom åter till »flydda sällare dar».

Och utan ett ord vidare knogade vi med våra väskor uppför två branta, smala trappor och fann vårt rum, som var ljust och rent och mest möblerat med sängar. En väldig »breid» en, tydligen avsedd för Johanna och mig, och en annan smalare, där någon främling skulle vila. Vi satte oss på vår gemensamma sängkant och stirrade trumpet på huset mitt emot. Genom det öppna fönstret trängde en intensiv hetta in, mängd med dövande gatubuller och dofter av rök och bensin och olja och allt annat, som en storstad stinker av. Och rätt vad det var, mitt i alltsammans, kom en virvlande, skrattande jazzmelodi, som till och med förmådde Johannas ansikte att ljusna lite. Hon följde efter mig, när jag sprang fram till fönstret. Där nere på gatan stod en karl med ett positiv så stort som ett piano, och det drillade och visslade och klang ur det, så jag har aldrig hört dess like. Och Johanna hon sa:

»Harregu!» sa hon. »Di har gjort posentiven allteftersom husen ä stora te. En skulle gå ut å se på stan, men dä får en inte förstås. Då sätter di väl fångkedjor om benen på en. Harregu, harregu, att ja va så dum så ja for hit.»

»Va inte orolig, du, Djåhänna Djåhäns’n», sa jag. »All vår början bliver svår. Och sen blir det bra på slutet, och vi ska nog ut och se på stan i dag. Vi ska bara göra oss lite i ordning först. Det fanns ett badrum mitt emot vår dörr, såg jag, så vi kan åtminstone bli rena.»

En timme senare seglade Johanna och jag ner för trapporna, fast beslutna att »komma ut på stan». Den lilla hallen var full av folk – en Ellis Island-färja hade just kommit in, och skåningen stod omgiven av en hel skock immigranter. Men tror ni inte han såg oss ändå? Joo då! Och vi fick visst inte gå ut ensamma, inte. Nyårrk var inte som Landskrona eller Växjö eller Linseping, inte. Om dä va dä vi trodde, så tog vi fel. Vad skulle vi göra om vi gick vilse och inte hittade hem igen? Och om någon lurade oss i nån fälla och stal våra pengar och gjorde det som värre var kanske? Nix, små fleckorr, inte utanför dörren!

Sant och riktigt varenda ord. Det började gå upp för mig, att Svenska Lutherska Immigranthemmet inte bara var till för att hysa immigranter och ta emot dem och hjälpa dem till rätta – det tog vara på sina inackorderingar också, och fast jag visste, att jag nog skulle kunna klara både Johanna och mig själv i världsvimlet, så teg jag stilla och lyckades få Johanna att göra detsamma. Vilket var besvärligt, ty hennes vikingablod började sjuda igen, det såg jag tydligt. Men jag drog henne med in i det lilla läsrummet innanför hallen, och där slog vi oss ned och väntade till det skulle bli litet tomt därute, så vi kunde få tala ett förståndets ord med portiern. Läsrummet var fullt med biblar och Luther och svenska flaggor och andra prydnader, och där hittade jag en liten bok om Immigranthemmet och dess verksamhet, och på sista bladet fanns en underbar teckning, som jag inte kunde se mig mätt på. Det fanns allt på den: den höviske bondsonen, som blottar sitt huvud till avsked för sina gråtande föräldrar, stugan med björkar och granar kring, sjön bakom med ett segel upp och ned, den lilla kyrkan på stranden och i bakgrunden fjäll och sommarmolnig himmel. Han har en kappsäck i handen, ynglingen, och när man ser på honom en stund får man det intrycket, att han både går och kommer – fötterna peka hemåt, men huvudet åt annat håll. Att han ska till Amerika är dock tydligt, och att Immigranthemmet väntar honom är ännu tydligare. Det är rätt under hans fötter, omvirvlat av moln eller vågor, jag kan inte riktigt komma underfund med vilket, och allra underst är New Yorks hamn med Frihetsstatyn, som har en mer än vanligt dyster och sorgsen uppsyn. En norrlänning, som tar avsked av sitt hem för att trotsa allt och slå sig fram i en främmande värld. Men det är jag säker om, att gick han från den stugan och de fjällen, så kommer han att »längtadit, längtadit igen».

Johanna tyckte också om tavlan – hon bara kunde inte begripa, varför de inte hade tagit Ellis Island med, för det var det viktigaste, enligt hennes mening. Och så fällde hon en stilla tår på det och intresserade sig inte ett smul för, att Immigranthemmet kunde hysa sjuttiofem gäster i tjugusju rum, och att hon kunde få frukost för 25 cents och middag för 30. Och att inget ont kunde nå henne så länge hon stod under hemmets skydd. Hon bara grät för alltihop. Hon hade inte kommit till Amerika för att bli en fånge, inte! Hon hade hört, att det var ett fritt land, men det tyckte hon synn om, när man inte ens fick gå ut på gatan, utan skulle sitta inburad i ett fängelse! Men när jag berättade för henne hurudant det var ute på gatan, så blev hon något lugnare. Och när vi talade med portiern, som äntligen hade litet tyst omkring sig, så blev hon ännu mera stilla, och när han lät oss gå, och hon fick se en glimt av Broadway, så bara teg hon. Vi fick nämligen slippa ut, eftersom jag kunde engelska och hade vistats i större städer än »Linseping».

Jag ska inte dröja vid Broadways härligheter – därför att jag inte kan. Därför att jag såg så litet av allting som det gärna är möjligt. Jag såg bara Johanna. Och när jag inte såg henne, riktade jag min blick mot himlen i namnlös fasa, utan spår av intresse för Broadway. Hade jag inte tagit ut henne på mitt ansvar? Hade jag inte lovat att föra henne säkert tillbaka igen! Och var fanns hon nu? Jag har aldrig sett maken till människa förresten! Nog har jag varit ciceron hemma i Stockholm för bekanta från det verkligt stilla bondlandet, och nog har jag sett dem sätta över gatorna med kjolarna högt upphivade i en allt uppslukande skräck för bilar och andra fordon, och nog har jag skrattat mig halvt fördärvad emellanåt och varit lite ängslig emellanåt.

Men se Johanna! Det hjälpte inte hur fast jag höll henne i armen. När hon tyckte det såg farligt ut, så slet hon sig – hon sprang baklänges, när hon skulle gå framåt, hon missade genom himmelens underverk att krossas under ursinnigt klämtande spårvagnar, hon tycktes finna ett speciellt nöje i att ställa sig i vägen för en förbisusande bil för att just i sista ögonblicket skygga åt sidan, lagom att få en puff i ryggen av en travande häst. Hon snodde och vände, backade och avancerade på ett sätt, som jag aldrig sett en liknelse till, och troligen inte New York heller. Ilskna poliser röto och visslade åt henne, chaufförer svor så det osade, kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna – och mitt i allt detta flög Johanna Johansson från Sverige, skräckslagen och vild av fasa. Och jag stod på en trottoarkant och väntade, hjälplös och matt av ångest och lovade mig själv, att aldrig nånsin mer i hela mitt liv ta en »landsort» i mitt hägn och skydd.

Efter tio tvärgator var jag så utpumpad, och Johanna såg så medtagen ut, att jag beslöt att finna vila, var som helst och hur som helst. Och mat! Och något att dricka! Men helst innan nästa tvärgatas mardröm började på nytt.

Vi hittade en »Child’s» restaurang i nästa hus, och där vacklade vi in. Johanna stirrade hopplöst på matsedeln och skakade på huvudet åt allt jag översatte. Men när jag kom till skinka och ägg spreds ett förklarat skimmer över hennes ansikte och jag förstod, att skinka och ägg skulle det bli.

»För si de kan di inte forrdarrva!» sa hon. »Skinka å ägg dä måste va skinka å ägg.»

Och medan vi åt och drack vårt isvatten, lugnades våra sinnen något, och på mina allvarliga föreställningar lovade Johanna dyrt och heligt att uppföra sig som folk, när vi skulle över tvärgatorna, inte titta åt något håll, bara följa med och se ut, som om hon aldrig gjort annat än loverat på Broadway så länge hon levat. Och sen gav vi oss av igen med mera värdighet och elegans. Vi stannade vid vartenda fönster och tittade länge och noga på allt, och när vi gingo vidare till nästa, hann vi även kasta en blick på strömmen av människor, som böljade omkring oss, och som Johanna hade både kvicka ögon och en rörlig tunga, så hade jag inte tråkigt en sekund. Allt var ju nytt för mig också, för den delen.

»Harregu!» sa Johanna, när hon bildat sig ett omdöme om de unga damer vi mötte. »Harregu, så korta kjortlar di har! Di räcker inte mer än te knäna och knappt de en gång. Å sicka smala ben! Å va i allan ti har di gjort med syna på saj. Di ser ju ut som om di doppat ner ansiktet i ett mjöltråg jämt etter kinnbenen.»

Ja, det var sant. Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämt, tjockt, kritvitt band av puder, endast avbrutet av munnens skarlakansröda, bågiga sminklinje. Kinderna voro sminkade och pudrade på vanligt europeiskt sätt, men det vita bandet över pannan, näsa och haka kom dem att likna clowner. Kjolarna voro verkligen de kortaste jag skådat, och somliga av dess ägarinnor hade för värmens skull t. o. m. rullat ned strumporna över knäna, så de voro bara. Alla hade »bobbed hair, permanent waved», och nästan alla voro barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer, så var det inte svårt att förstå, att det var självförsörjande små flickor, som slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg – »flappers», har jag fått veta sedan, är det smeknamn de gå under, och jag ska ägna dem ett särskilt kapitel vad det lider. Men ett är säkert – att »flappers» och niggrerna var vad som mest gjorde intryck på Johanna. Skyskraporna gjorde inte någon större succés, men att niggerjäntor gick omkring lösa och lediga som vanligt folk, i korta kjolar och silkesstrumpor och puder, det kunde hon inte komma över. Och komiska sågo de ut, där de svassade omkring, det kan inte förnekas.

När vi vände hemåt började skymningen falla, och vi styrde Broadway nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och blinkande elektriska lampor. Det rann likt vattenfall i luften, som mörknade så ovant fort för oss nordbor – det blixtrade, det virvlade, det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn, som liksom hängde för sig själva, tryckta in med eld på himlens svarta sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläckte Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn, så det var som om man fick se en glimt av barndomens sagohimmel, där allt var strålande guld och silver.

Vi voro så trötta, så vi snubblade fram i skenet från alla dessa strålande skyltar, som gjorde gatan ljus, som mitt på dagen. Runt om oss svepte människor fram och tillbaka, skrattande, pratande, skrikande. Med ett kände jag, hur Johannas grepp blev hårdare kring min arm, och när jag tittade på henne, fick jag se ett par tårar, som runno sakta och blänkande utför hennes runda kinder.

DET FÖRSTA HOTELLET.

Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till Coney Islands vilda fröjder.

Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt» och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor bestämdhet och sade vänligt:

Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.

Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på, blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det, mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning. Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända, fruktansvärda dofter in.

Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när jag fick tag på min röst och hojtade:

Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade till slut:

Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan, och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av korridorer, och så in i ett annat rum.

»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till ljudlöshet.

En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter, och ett öronbedövande larm hördes utifrån.

»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!

Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna – rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades:

Sen somnade jag och vaknade inte förrän långt fram på nästa dag i en mardröm om Ellis Island och negrer och en svart cell, dit jag blivit släpad för att där tillbringa mitt återstående liv. Jag vaknade vid min egen jämmer, och intet av det mitt skräckslagna öga mötte kunde hjälpa till att förta ångesten: ett svagt halvdunkel, väggar, som tornade upp sig hemskt och trångt omkring mig och därtill en hetta så intensiv och kvalfull, att andedräkten kom och gick i små flämtar. Så småningom klarnade det då för mig, att jag inte var på Ellis Island och inte i fängelse, och att jag tvärtom bodde i ett »uppåt» rum, och att utanför vinkade New York och friheten. Så jag flög upp och slog åt sidan luckorna med fart – och slog för dem med lika stor kläm igen. Mitt emot över den mycket smala gatan hängde fyra herrar i fyra fönster och ägnade sig synbarligen åt den upplyftande sysselsättningen att betrakta livet i allmänhet och livet bakom hotellfönstren i synnerhet.

Det enda ljus jag hade var alltså den usla lilla lampan i taket, och vid dess sorgsna sken jagade jag rummet runt efter en ringklocka. Fanns ingen. Bara en flottig telefon, som jag till slut i min förtvivlan attackerade. Långt om länge kom det svar, och jag anhöll om att få beställa ett bad:

»All right!» tänkte jag också och lade mig igen i väntan på att få badet anmält. En halvtimme och inget bad hördes av – tre kvart. Då ringde jag igen på telefon och bad att få städerskan skickad till mig. All right!

Om en stund en väldig bultning på dörren, och när jag öppnade stod en neger utanför klädd i hotellets livré – tydligen »städerskan».

Jag blev så häpen över detta originella svar från en hotelluppassare, att jag teg längre än min vana är och bara stirrade. Vilket gav honom tillfälle att fortsätta:

Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.

Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om. Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt, när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle ha kunnat skrämt mig ned i det.

Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om »absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta var sista natten jag tillbringat på detta hotell.

Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!

Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga taltratten och ropade hallå.

Jag har väl aldrig hört på maken! muttrade jag för mig själv, och när jag funderat länge nog på detta mysterium tog jag på mig hatten och gick ned, eftersom det var det enklaste sättet att tyda gåtan.

Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga, breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.

Jag har ännu ett minne kvar därifrån, och det ska jag behålla så länge jag lever: ett vykort av oss alla, placerade i en motorlös bil med Johanna vid ratten och Elof och jag och Gusta i baksätet, medan Anderson från Wisconsin ömt håller armen lutad mot sätet bak Johannas rygg och milt skådar henne an. Bakom oss är en kuliss, som föreställer de vildaste snötäckta fjäll, och utför dem vindlar en hissnande väg längs vilken det är förstått, att Johanna med underbar skicklighet chaufferat oss. Detta kort beställdes i dussinvis, och jag förmodar, att det för längesedan gjort furore både i Lannaskede och Eslöv och annorstädes dit det sänts med »kära hälsningar». Johanna är bäst på det. Hennes ansikte bär en prägel av fast beslutsamhet, parad med en viss djärv vildhet och förtröstan. Var gång jag ser på det måste jag le och minnas henne som hon såg ut den gången, då hon läste lagen för skåningen på »Hemmet». Ja, det var en dag!

När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt sätt.

I tre dagar smakade vi New Yorks fröjder, Johanna och jag och pojkarna. Sen fick Johanna sin första anställning som kokerska i ett miljonärshem på Long Island, jag reste västerut, och de andra drogo åt skilda håll. Kanske vi aldrig råkas mer, kanske vi aldrig höra från varann mer – så gör det väl ingenting. Vi ha ändå minnet kvar av soliga, goda dagar, där allt var glatt kamratskap och alla delade sorgen och glädjen som den kom – där hoppet ännu strålade och framtiden låg och lyste och väntade, och livet var ganska gott att leva.

I Chicago stannade jag bara ett par dagar, då mitt hjärtas trängtan stod till Minnesota och alla svenskar där. Men jag hann få en skymt av en oändlig blå sjö med en horisont som havets, av parker och träd utan gräns och slut, av Wrigleybyggnadens torn, som blossade upp i skymningen likt sagornas förtrollade slott – det var så vackert så man fullständigt glömde bort den prosaiska sanningen, att det var byggt av pengar, som tjänats på tuggummi.

Jag såg mycket mera, men om jag skulle berätta allt, så tog det för lång tid, och kanske inte andra skulle tycka det var lika intressant som jag. Jag såg hela beachen utefter Michigan Avenue krälande full av badande – alla kön och åldrar representerade – och på gatorna och boulevarderna, som ledde till vattnet, mötte man herrar och damer i simdräkter och just ingenting mer. Somliga åkte rullskridskor med elegans och fart, somliga åkte bil, och det såg lustigt ut det med: en hel, stor, öppen bil, full med larmande och barbenta och barhuvade människor. Det som emellertid gjorde djupaste intrycket på mig vid en promenad längs Michigan avenue, var en ung man och dito dam, som redo sina hästar i full galopp längs körbanan – iklädda baddräkter. Det såg svalt och luftigt ut i den kväljande hettan, och båda voro vackra att se på med den blå sjön till bakgrund och trädens grönska runt om, men underligt var det i alla fall tyckte jag, och jag kände mig liksom lite »från landet», där jag stod och gapade.

Men fastän det var så mycket och besynnerligt att se på, så brände ändå Chicagos sommargungande asfalt under mina fötter, och jag köpte biljett till Minneapolis, kom till stationen i tid och kröp till kojs, när tåget började sätta fart. Och innan jag somnade tänkte jag:

»Nu stannar jag bara över ett par dar i Minneapolis och sen reser jag upp till norra Minnesota och hälsar på släkten och har det skönt.»

Ack, jag dåre! Där somnade jag in och sov i min Pullmanbädd, omedveten om, att ett grymt öde höll sin hand över mig. Inte ens den minsta lilla dröm störde mig, och så säger man, att människans intuition säger henne, när faror hota!

Jag vaknade inte förrän strax före Minneapolis, och hann knappt klä mig innan vi rullade in på perrongen. En taxi tog mig till hotellet, och att det var stadens bästa visste jag, ty jag hade hört mig för hos vänner i Chicago. En tidig, strålande morgon var det, och jag såg inte många människor ute. Och inga välsignade skyskrapor – det var nästan som om jag kommit till Stockholm; ingen rök och ingen smuts, bara en gyllene sol över rena gator och en luft, som var sval och mild och ljuv efter allt järnvägsdammet. Jag förälskade mig i Minneapolis vid första anblicken och den kärleken sitter i än, fast jag fick slita en hund där.

Så kom jag till hotellet, som verkligen såg elegant ut, en negerbärare tog mitt bagage, taxin betaltes med lite växel, som jag hade löst i handväskan och så trädde jag in i »lobbyn» – hallen. Jag kände mig sömnig trots att jag sovit hela natten, kände mig smutsig och så där ohågad som man gör efter en lång resa, så jag bad om »ett bra rum med bad», skrev mitt namn i den eviga hotellboken och skjutsades upp i hissen med kläm och ackuratess av en liten gråklädd judeflicka i otroligt korta kjolar, som frikostigt exponerade ett par sällsynt tjocka ben i flortunna silkesstrumpor. Hon visslade hela tiden och såg sig i spegeln oavbrutet, men stannade ändå vid rätt våning. Och när jag gick ut och sa: »thank you», avbröt hon visslingen ett ögonblick och svarade: »You’re welcome!» men spegeln släppte hon inte.

Det var ett bra rum! Det var ett under till rum. Med sidentapeter och »handmålade» tavlor i pastellfärger, med speglar i alla storlekar och alla konstruktioner, så man kunde se sig bak och fram och i profil och överallt på en gång. I garderoben tändes det, när man öppnade dörren, och lampor var det så många, att det aldrig skulle fallit en levande människa in att tända dem alla. Mattan var som fårull, så mjuk – dock avvek den från fårets färg i det att den var skär – sängen var enorm, som alltid i Amerika, och när jag såg på den blev jag sömnig igen och beslöt att skynda mig med badet.

Badrummet var i stil med det andra. Marmor, lampor, tvålar i elegant paketering med hotellets namn, tvättlappar i tillslutna kuvert, på vilka stod tryckt: »With compliments from Hotel ...» Jag tänkte på hotellet på Broadway och suckade, jag tänkte på min reskassa och kved. Och kom ihåg att jag glömt fråga vad all denna härlighet kostade. Men jag tog mitt marmorbad med lätt hjärta i alla fall, och fann hotellets »compliments» av bästa slag, liksom sängen och allt annat. När jag till slut, utvilad och färdigklädd och hungrig, stod redo att kasta mig ut i stadens vimmel, öppnade jag min handväska för att ta reda på en adress jag fått till en affär, som sålde otroligt fina silkesstrumpor till löjligt låga priser. Adressen skulle ligga i plånboken, och den fanns där.

Men bara den. Ingenting mer! Inte en gnutta mer! Inte skuggan av en dollarsedel ens.

Jag svimmade inte, som jag kanske borde ha gjort – ej heller fuktade en tår mitt öga. Jag satte mig bara på vad som fanns närmast till hands, och det var en gungstol. Och där satt jag länge och stirrade på sidentapeter och speglar och allt, medan tankarna stodo stilla i en sorts slö undran. Så småningom formades de till frågor – var och när och hur? Efter en stunds intensivt funderande kom jag till den slutsatsen, att jag inte rört plånboken sedan jag var i Chicago. Väskan hade inte lämnat mina händer på hela dagen, utom ett ögonblick på stationen, då bäraren höll den, medan jag skrev namn och adress på bagagelappen. Jag vände ryggen åt karlen en minut, kanske, och då måste det ha skett.

Det var den enda förklaring jag kunde finna, den enda lilla möjlighet till klarhet. Förresten så vad var det för glädje med att räkna ut hur det gått till. Pengarna var ju borta i alla fall, och det var allt som rörde mig. Men när jag tänkte på alla härligheter jag kunnat köpa för dem och som jag heroiskt nekat mig för att vara »förståndig» – då såg jag rött för ögonen och hånlog, skrattade ihåligt och demoniskt åt den gamla idiotiska satsen, att »Dygden belönar sig själv». Fast vad hjälpte det. Här satt jag bland sidentapeter och marmorbad, fattig som Lasarus, ensam i främmande land. Om jag åtminstone haft en sten att luta mitt huvud mot ändå, skulle jag känt mig mera i stil med situationen, men även denna tröst förvägrades mig. Stora, svällande dunkuddar i stället, lyx vart ögat vändes. Men den traditionella hungern rasade åtminstone i mitt inre och jag började räkna, vad som fanns kvar i futtiga växelmynt på botten av väskan. Fyra dollars och tjugufem cents. Hoppet började sjuda – det kanske räckte till ett telegram hem efter pengar!

När jag i någon mån återfått den så kallade jämvikten begav jag mig ut på stan, till en telegraf. Pengarna räckte inte. Det fattades en dollar och trettio cents, och sorgsen gångade jag att äta och dricka och göra mig glad. Vid en bakgata fick jag lunch för tjugu cents, och det kunde ju under förhandenvarande förhållanden vara ungefär lagom. Mätt blev jag i alla fall, och sen flanerade jag omkring och betraktade stadens sevärdheter i någon mån, ända tills jag långt borta på en mörk och trång liten gata fick se en skylt: pawn-broker.

Pantlånare! En blixt flammade genom min torterade hjärna. Pantlånaren – de fattigas vän. Mitt klockarmband på ärliga 18 karat borde väl kunna ge en slant i ett land, där så hederligt guld var en sällsynt vara. Och med svällande mod i barm – eller tvärtom är det visst – öppnade jag dörren till det lilla svarta kyffet och steg fram till disken med ett lyckat försök att se obesvärad ut.

En liten svartmuskig herre från Palestina skyndade fjäskigt emot mig och stödde sig belevat med utbredda armar mot disken, medan hans ansikte och mun bägge frågade:

Han såg ut som om han väntat att jag minst skulle be att få se på en briljanttiara och hans min, när jag strök klockan av armen och räckte fram den, var något av det säregnaste det blivit mig förunnat att skåda. Det förväntansfulla leendet krympte ihop lika hastigt som om hans mun varit fordrad med resårer vilka nu återtogo sin naturliga ställning, hans pepparbruna ögon drogos ihop och hans smutsiga hand sträcktes ut efter änkans skärv i form av min älskade klocka. Han synade den med lup och sen synade han mig utan lup, och till slut sa han med den mest insinuanta, hesa röst:

»Vad i all världen vill ni veta det för?» svarade jag och kände hur en idiotisk rodnad gjorde mitt ansikte blodrött.

»Dä va va jag trodde», sa han och skrattade till på ett sätt, som kom mig att febrilt önska mig en Dempseys krafter att hyvla om honom med. »Dä va va ja trodde. Nä lilla vännen försök inte här – de går inte alls.»

Och så gav han mig klockan tillbaka, långsamt och motvilligt, som om han tänkt, att egentligen borde han behålla den och kalla på polis. Men jag högg den snabbt som blixten och rusade på dörren och andades inte ut, förrän jag var ett par kvarter därifrån. Han trodde jag hade stulit den. Å ...

Jag vankade vidare – utan mål, utan tanke, bara för att ha något att göra och för att slippa undan åsynen av mitt rums härligheter, som kvalde mig vid det här laget. Gud vet hur långt bort jag kommit åt stans utkanter till, men rätt vad det var fann jag mig stirrande på en skylt, som hängde i fönstret till en liten lunchrestaurang av ytterligt enkelt utseende. På skylten stod det:

Jag kan inte minnas, att jag tänkte – jag bara klev på, och kom in i ett obeskrivligt smutsigt och snuskigt litet hål med den långa, traditionella bardisken på ena väggen och utefter den andra en rad flottiga runda bord, utan dukar naturligtvis, och med ett glas pappersservietter mitt på. Vid kassan satt en skön medelålders dam, klädd som om hon levde i den glada tron »fjorton år tror jag visst att jag var» – och de leenden hennes prunkande rödmålade mun utstrålade, borde varit tillräckliga att locka en ärkeängel i fördärvet.

Denna gudomlighet nalkades jag skyggt, och på hennes fråga vad jag önskade mumlade jag blygt, att jag sett plakatet i fönstret och undrade om platsen var ledig. I stället för svar ringde hon på en klocka, ett blekfett ansikte stacks ut genom dörrspringan bakom henne, och jag förstod, att det var »bossen». Några frågor, några svar, och jag var antagen. Tio dollars i veckan och fri mat, men husrum måste jag hålla mig själv. All right! sa jag och tänkte med en rysning på mitt väntande »husrum» – såg som i en vision speglar och säng och tapeter och allt, och skrudade mig under tiden i ett vitt, stort förkläde med bälte om livet, som »kassan» räckte mig, och startade att arbeta för mitt bröd i mitt anletes svett.

Redan den första beställningen gjorde mig mållös. Det kom en arbetare in och slog sig ned vid ett av borden, och när jag ilade till med det eviga isvattenglaset i högsta hugg och skulle ta hans order, så sa han, lugnt och stilla som om det varit den naturligaste sak i världen:

»Bring me the cow and baked darlings!» – Ta hit kon och ugnstekta älsklingar!

Är det någon som undrar på, att jag bara stod och stirrade en lång stund och sen frågade om igen vad han ville ha? Samma svar, denna gång lite otåligt. Jag kom ut i köket – åh, ska det nånsin gå ur mitt minne detta snuskiga, illaluktande, vidriga kök, där alla sprungo till och från, fram och tillbaka, in och ut, där fläktar snurrade och flugor surrade, där luften var brännande och mängd med ånga, som bildade vatten och rann från nersmorda väggar i fullständiga små bäckar. Jag gav min order som jag fått den, men fick en skarp tillrättavisning av damen, som skulle »bånga» den och föra den vidare. Hon uppskattade inte mina tarvliga kvickheter, sa hon, och det var bäst jag gav mina order hövligt och som de andra flickorna.

»Men herre gud!» sa jag. »När jag inte själv begriper vad människan vill ha.»

»Om ni inte begriper klara engelskan», sa hon, »så borde ni inte gett er till uppasserska. Begriper ni inte, att ordern är på ett glas mjölk och bönor, så är det synd om era föräldrar.»

Klara engelskan! Och synd om mina föräldrar! Ta hit kon och ugnstekta älsklingar = ett glas mjölk och en tallrik bönor! Jag lutade mig mot väggen och började tala till ladyn, inte hårt och inte ohövligt, men i alla fall mitt hjärtas mening. Men hon bad mig »shut up» och slängde till mig en tallrik bönor och bad mig röra på hasorna, och jag var just »a smart one», och mjölken fick jag vid baren, och gud bevara alla människor på jorden för mindre begåvade individer, som inte gjorde annat än dumt var, och sen var oförskämda på köpet, the idea ...

Jag hörde inte mer, ty dörren for igen bakom mig och mina bönor, men jag bävade för nästa order, som skulle föra mig ut igen till denna harpya.

Som väl var kom det flera, som bara ville ha kaffe och smörgåsar, och det fick jag allt vid baren, utan att behöva gå åt kökshållet till. Men så kom där en slusk av värsta sort – jag har ju redan berättat att jag kommit långt bort åt stans utkanter, och att restaurangen var av billigaste och tarvligaste slag, hållen av en grek, som jag sedan fick veta. Vad han beställde minns jag inte nu, men det var något i samma stil som kon och älsklingarna, och som jag inte än en gång ville riskera den hetlevrade damens vrede därute, så beslöt jag att ge mig av och söka ett nytt jobb. Jag överlämnade ordern till en annan och gick fram till den skälmska »kassan», som återigen ringde på klockan.

Bossen grinade med svarta, trasiga tänder åt mig och frågade, om jag inte ville stanna dagen ut, för det var mycket att göra och han hade lite folk.

»Ni kan få arbete i köket i stället, så kan någon av flickorna där passa upp», sa han. »Ni får en dollar, om ni håller på till sju.»

I köket fick jag ett annat förklä – grisigt och flottigt och styvt av smuts. Och där fick jag skala potatis, rensa sallad, springa med diskade tallrikar ut i serveringsrummet, hacka ägg, vispa sås ... jag vet inte allt. Svetten rann i strömmar och droppade ned i de olika anrättningar jag hade hand om, men när ingen tycktes fästa det minsta avseende vid en sådan småsak, och det var likadant vart jag såg, så lät jag den rinna och bara gnodde på. Flugorna kröpo över hals och armar, det stank av tvivelaktigt färskt kött, golvet var slipprigt och halt av fukt, och fläktarna snurrade, snurrade. Ibland kom bossen ut och tog en överblick – han var vidrig, när han stod bakom en och flåsade och tuggade tobak och spottade.

När kvällen kom var jag nästan sjuk av äckel och leda åt alltihop, av trötthet och hunger. För jag kunde inte äta av maten, sedan jag sett hur den lagades till. Det enda jag vågade mig på var ett par smörgåsar och ett glas mjölk, och sen gick jag in till bossens allra heligaste och utkrävde min hårt förvärvade dollar. Jag fick den och en förfrågan om jag ville komma igen dagen därpå. Jag svarade litet svävande, och han tog det tydligen som ja.

»That’s a good girl!» sa han och bredde ut sin otäcka mun till ett flin. Och så ansåg han visst att artigheten fordrade en liten extra uppmärksamhet – han slog sina små tjocka armar om mig och beredde sig att ge mig en kyss. Men det skulle han aldrig ha brytt sig om. Innan han hann så långt klämde jag till mitt i hans blekfeta ansikte – gudskelov att jag hade fått dollarn! – och gav mig av så fort benen bar mig.

Ute var det halvskumt och svalt och härligt. En blek liten stjärna glittrade över husraderna, och från ett fönster kom ljudet av en banjos pling plång. De stora stråkvägarna flämtade av ljus, och ett vimmel av människor var runt omkring mig. Skratt och prat och grammofoner och självspelande pianon och radiomusik och klämtande spårvagnar, tjutande bilar, upplysta skyltfönster. Gud, så trött jag var!

När jag äntligen kom hem rev jag kläderna av mig, sjönk i marmorkarets famn och skulle just krypa ner i min oändliga säng, när min blick händelsevis föll på ett anslag, fäst på dörren. Jag kom ihåg att jag sett det på morgonen, men glömt att läsa vad där stod. Det var väl om eldsvådeutgångarna, tänkte jag. Men det var det inte. Där stod med tydliga bokstäver, på »klara engelskan», att den som tog in på ett hotell och bodde där, utan att veta sig ha medel att betala, han kunde bli dömd till 5,000 dollars böter och dessutom långt fängelsestraff.

Då hävde en suck mitt bröst, och jag kände hur mitt mod började vackla. Skulle jag förnedra mig och gå till konsulatet och få hjälp? Skulle jag telegrafera till släkt eller vänner i Amerika efter pengar?

KÖRSBÄR OCH »TRAMPS».

Tidigt i morgonstunden vaknade jag dagen därpå, men upplevde på intet sätt det där underbara, som folk alltid skriver om: att man slår upp ögonen och ligger orörlig i ovisshet om vad det är för kval, som lura i bakgrunden och fåfängt sökt göra sig reda för, vad som hänt dagen förut. Jag visste det med detsamma jag, utan att fundera ett spår. Och jag blev så klarvaken med ett, att jag tyckte det var likså gott att ge mig av upp med detsamma och se till, att jag fick i väg cablegrammet hem, eftersom jag nu hade pengar så det räckte, om jag försökte lita på adressatens intelligens och sparade in ett par ord, som möjligen kunde uteslutas.

Denna gång gick jag till en radiostation och si! – det var billigare och jag kom ut med radiogrammet avsänt och en halv dollar över. Så jag drack kaffe i ett litet schapp och köpte mig en tidning och studerade »Help wanted» för att se, om det fanns något lämpligt jobb för en utarmad och bestulen stackare. Jag måste ju hålla det gående på något sätt tills pengarna hann komma! Och under »Hjälp önskas» fann jag följande annons:

»25 gossar och flickor önskas att plocka ned körsbär. Müllers farm S:t Paul» – och så en närmare angiven adress, som jag glömt vid det här laget.

Till S:t Paul var det inte svårt att komma på spårvagn och ett par overalls hade jag i kofferten på hotellet, så det blev fart i benen på mig, och det stod inte länge på förrän jag var på väg till S:t Paul i den svala och daggiga morgonen. Klockan strax efter 8 var jag på platsen, och det första mitt öga mötte när jag kom fram till grinden, som ledde in till gården, var en gammal niggerkärring, som stod lutad mot grindstolpen och tjöt. Ja, tjöt! För jag kan inte kalla de ljud hon utsläppte något annat. Det var inte gråt, och det var inte skrik – det var tjut! Och utför hennes kinder tillrade klara tårar, lika klara och äkta som någon vits. Den gråsprängda ullen lutade hon mot toppen på stolpen, och med ändarna på den röda trasa hon hade om halsen torkade hon sig i ansiktet då och då, medan hon samlade kraft till ett nytt utbrott. När hon fick syn på mig, som naturligtvis stannat och bara stod och stirrade, tvärtystnade hon och stirrade igen, medan hela hennes oerhört feta kropp skvimpade och dallrade som en sjö i storm:

Då kom det! Hon hade sett annonsen, och som hon tyckte om körsbär och tyckte om arbete ute och tyckte om landet, så beslöt hon sig för att fara ut och ta jobbet. Trodde att det var hederliga människor, som inte ville lura fattigt folk på lite förtjänst, när dom annonserat om det till och med. Och här kommer hon – hade gett ut sin sista nickel i spårvagnspengar, och så bara grinade dom ut henne. Frågade hur mycket hon vägde, kallade henne för »youngster» och undrade om hon trodde, att träden skulle fällas för att man skulle komma åt bären, eftersom vartenda träd skulle braka ned som ett vasstrå, om hon klev opp i dom. Och var hade hon sina »bloomers» – var hade hon sina byxor? Och det frågade dom en äldre, »perfect liddy», som kommit hela den långa vägen bara för att hjälpa dom med deras trefallt förbannade, gamla usla bär. – – –

»Men det stod ju i annonsen, att de ville ha flickor», mumlade jag med ansträngd röst, som darrade lite ändå, trots alla försök att hålla den lugn. Men bara tanken på denna »perfect liddy» till väders och iklädd sportbyxor var mer än en människa kunde bära. Och jag såg på henne, att hon anade den syn jag såg för mitt inre, ty hennes drag fördystrades ögonblickligen, och med ett sista tjut satte hon i gång och rultade vägen fram, med den skrikande rödblommiga klänningen som ett moln omkring sig. Men lika hastigt som hon startat vände hon igen och kom brusande mot mig som en krängande lustyacht för förlig vind och alla segel till.

»Say, honey, d’yer have a nickel?» – Säg, lilla sötnos, har ni en nickel? (Därmed menade hon fem cents.)

Jag hade ingen nickel, bara en »quarter» – en kvarts dollar, och det var allt jag ägde och hade. Men hon fick den, eftersom jag räknade på snar förtjänst, och aldrig såg jag ett ansikte mer strålande lyckligt, och aldrig hade jag trott, att en människa kunde ha så många tänder, som dem hon i ett fnissande, barnsligt skratt blottade. Guds välsignelser regnade frikostigt över mig, jag var a »lobly thing» och adjö, sweetie. Hon svängde och lovade igen och seglade iväg med en fart som om en tyfon burit henne på sina vingar. I kröken på vägen kastade hon en slängkyss och viftade med sin röda halsduk, och det var det sista jag såg av a most perfect liddy.

I köket träffade jag frun i huset, en rosenkindad, ljushårig tyska, som rörde i en kastrull med ena handen, hade en kerub på den andra, och med vänstra foten skjutsade en barnvagn fram och åter, medan hennes högra ben omgavs av två blåögda flickungar, den ena lite större än den andra. Vid en stol stod en tio års pojke och diskade, och på det stora runda bordet syntes resterna av en gigantisk måltid, tydligen nyss aväten. Hon avbröt en gnolande vaggvisa, när jag trädde in genom nätdörren, som höll flugorna ute, och när hon sett på mig lite smålog hon och sade:

Jag medgav att mitt yrke för tillfället var av denna art, varpå hon log ännu mer och frågade, om jag ville ha kaffe, och det ville jag förstås. Inom en minut fann jag mig sittande med keruben i famn och ena foten på barnvagnen, medan jäntungarna mer och mer närmade sig och modern dukade fram, vad hon tydligen kallade »kaffe»: kallt kött och varm kål och smör och bröd och mjölk och ost och ännu ljum gröt och lite annat småplock. Keruben, som var en pojke och hette Karl, drog mig i håret och slabbade ner min kind med små våta kyssar, den i vagnen stirrade högtidligt rätt in i mina ögon med lite hopdragna bryn, och en av flickorna anförtrodde mig plötsligt, att hon hade ont i magen. Men som hon lika plötsligt teg igen, så fick jag inga närmare eller intressantare upplysningar om hennes tillstånd. Hon såg i alla fall mycket allvarlig ut och höll hela tiden sin knubbiga hand på sin runda mage, så att jag inte skulle kunna ha någon möjlighet att glömma bort hennes tillfälliga indisposition. Den andra, som var lite äldre, upplät efter en stund med enahanda plötslighet sin mun och sade föraktfullt, med en blick på sin lidande syster:

När jag ätit, medan jag fortfarande artigt skuffade vagnen fram och åter, tackade jag och frågade, var bossen kunde träffas, och om det fanns jobb för mig också bland körsbären. Och i så fall, om jag fick byta kläder, innan jag gick ut, och när den saken var undanstökad, till det yngre släktets häpnad och uppenbara intresse fördes jag ut i trädgården och fram till bossen, som ögonblickligen skickade upp mig i närmaste träd, med en korg och ett vänligt leende som sällskap.

Gud, vilka körsbär! Stora, djupröda, saftiga – med en smak av sol och sommar och härligheter utan gräns. Tunga klasar, som fyllde handen med svalhet och ljuvhet, och som glimmade mot grönskan likt granater, när en solstråle sökte sig in genom bladverket. Så jag åt, så jag njöt, så jag plockade! Den ena tunga korgen efter den andra hissades ned och tomma hissades upp, för att fyllas på nytt med skimrande fullmogna, lysande bär. Ingen hade sagt något om, att det var förbjudet att äta, men det borde man ju begripa själv. Fast jag inbillade mig, att jag inte begrep det och åt, åt, åt – tills jag var så tung och mätt, att jag knappt orkade flytta mig och nästan hade svårt att andas. Jag borde ångra mig nu, när jag skriver om det, men jag säger som gumman: »Gud förlåte mig min ungdoms synder, men när jag tänker på dom kan ja inte låte bli å skratte.»

»Time for grub, girlie!» så var det med yttersta möda jag hasade mig ned, och inte en bit orkade jag äta, fast det var god mat och mycket mat dukad fram åt oss arbetare på ett bord under träden. Jag lade mig rak lång i gräset i stället och tog in det förunderliga skådespelet med ögon, öron, förnuft och alla sinnen. Mycket konstigt folk har jag sett i min dar och mycket konstigt har jag hört också, men den blandning av människor, som jag nu såg framför mig övergår allt jag kunnat drömma om. Och deras konversation rörde sig om saker, som voro mig fullständigt främmande. Jag skrattade för mig själv, där jag låg med armarna under huvudet och latade mig – jag skrattade åt, att jag hade tänkt mig komma rätt upp i en samling ungdomar, där jag kanske själv skulle vara äldst och verka urgammal. Harregu! – med undantag av två fräkniga småpojkar och en fnittrande liten tös på ungefär femton, så var jag yngst av hela sällskapet. Jag tänkte på annonsen: »flickor och gossar», och den tanken bar mig blixtsnabbt hem till Stockholm, till »Gossexpressens» gråskäggiga dundergubbar, och åter tillbaka till den gamla niggertanten, som jag först mött. Hon var för tjock, det var det enda felet med henne, annars hade hon nog fått stanna hon också, som en munter och villig cherrypicker. Ty här såg jag framför mig människor, fullt lika gamla som hon – det var bara den skillnaden, att de voro vita, och att en nådig natur inte försett dem med fullt så mycket gungande fläsk. Nej, de voro magra nästan allesammans, somliga mer än magra, så man nästan tyckte skelettet skulle sticka ut lite här och där om det fått rå sig själv. De flesta voro män – brunbrända, solstekta män, som sågo ut, som om de inte visste vad ett stängt rum ville säga och bleka, tungögda män, med slaka, trötta rörelser och en mun, som gapade och slöt sig, gapade och slöt sig över lass av mat, som de långsamt men bestämt skovlade i sig – små runda, trinda, kvickögda män, som pratade mer än de åto, och skrattade mer än de pratade och gråhåriga, tysta män, som mumsade och muttrade i skägget.

Det var många sorter. En tre fyra kvinnor också – bleka och tysta, alla utom en, som pratade för dem allihop och skrattade, så hon skrek, åt sina egna klumpiga kvickheter. Hon hade »bobbed hair», fast hon säkert var närmare femti än förti, en generöst urringad khakiskjorta och ett par knäbyxor av samma material, som, för att använda ett mycket milt uttryck, sutto som gjutna på hennes sällsynt rundade lekamen. Hon var påfallande ivrig att tala om för alla som ville höra på, att hon gjorde denna körsbärsplockning bara »for fun» – bara för skojs skull – och att hon alltid på somrarna brukade gå i »bloomers» (byxor), och att hennes vänner tyckte hon såg så »cute» ut i dem. Som »cute» betyder behändig och söt, kände jag mig nästan avundsjuk på henne för att hon ägde så förtjusande och lätt tillfredsställda vänner, på samma gång en djup tacksamhet fyllde mitt hjärta, att jag inte hörde till deras beundrande skara.

Jag såg på de tre andra kvinnorna. Ingen kunde säga, att någon av dem såg »cute» ut, och ingen kunde heller tro, att de plockade körsbär endast »for fun». De hade gamla trasiga, nötta, urtvättade overalls på, och voro inte runda någonstans, deras ansikten voro stämplade av bitter besvikelse på livet, och de blickar de kastade på den skälmska, knäbyxade damen voro fulla av hån och hätskhet. De talade inte mycket, och då endast till varandra, så jag förmodar de voro gamla bekanta och hörde till någonstans i grannskapet; jag hörde dem säga, att förra året på körsbärsplockningen hade det varit en helt annan sorts »crowd» – ett helt annat sorts arbetsgäng – men eftersom de sade det ganska högt och med fnysningar, som inte kunde betyda annat än det djupaste förakt för ensemblen i sin helhet, blev en av de långa, solstekta herrarna ursinnig och tog det som en personlig förolämpning.

Han utbad sig med den borne tragikerns röst att få veta vad som menades, vem som åsyftades, att om det möjligen var han, som åsyftades, så hade aldrig en ädlare och sannare gentleman sudlat sin fot med vägens damm – alltid var han färdig att taga de svagares parti, aldrig hade han svikit en kamrat, aldrig trampat på en mask ens, så vitt han visste. Nej, aldrig – så vitt han visste. Eller vad, Sicky?

Detta till mannen bredvid, som gjorde skäl för sitt namn, och som såg sjukare ut ju mer mat han proppade i sig. Sicky skakade på sitt huvud och mumlade något med tjock röst, så mycket röst han kunde få fram genom korv och kål och bröd, som hans mun var full med.

»Där ser ni!» skrek den brunhyade, förolämpade gentlemannen och rynkade ögonbrynen åt damerna i overalls. »Där ser ni! Och Sicky och jag ha hållit ihop så länge jag kan minnas – har vi inte, Sicky?»

Och mannen, som så älskligt nämndes Sicky, vilket på svenska skulle bli ungefär »Sjuki» eller »Sjukli» eller »Dåli» – mumlade åter något genom korven i sin mun, som ingen mer än hans gentlemannalika vän uppfattade. Men att det måtte ha varit av tillfredsställande natur förstodo vi alla av det hänförda sätt varmed Sickys hand greps och skakades, så maten han just hade laddat kniven med, flög i luften och sen ned på tallriken igen. Men ingenting kunde rubba hans lugn, det var tydligt – han bara laddade kniven på nytt och fortsatte sitt mål.

Samtalet blev så småningom livligt och fördes mest mellan herrarna, som tydligen voro »tramps» till professionen, de flesta av dem. Man behövde bara kasta en blick på deras dammiga kläder, fransiga byxor och skäggstubbiga kinder för att ganska snart ha den saken klar för sig. Och när de började ett ingående expertsamtal om olika sätt »to jump freights» – att hoppa på godståg – och få sig en gratisskjuts, så fanns det inga tvivel kvar om deras luffaryrke. Men intressant var det att höra på, och mycket hade de att lära bort, den förtjänsten vill jag inte ta ifrån dem. Till slut var det två, som kom i gräl om bästa sättet att hoppa av ett tåg i fart. Den ene höll på framåthopp, den andra på det långa svingande bakåthoppet – båda skrattade hånfullt och överlägset åt den andres hopplösa idioti, sällskapet uppdelades i två antagonistiska läger och det hela artade sig till att bli livligt. Men just då kom bossen långsamt gående och beordrade oss alla till arbete igen. Och så var det slut med den tvisten.

Senare erfarenheter ha kommit mig att ställa mig på bakåthopparns sida – absolut och orubbligt. Dessutom är jag dem alla mycken tack skyldig för värdefulla och sanningsenliga uppgifter vis à vis godståg och gratisåkning. Men – »det är en annan historia».

Många korgar fyllde jag den dagen, och ett välsignat arbete var det i den skinande solen uppe bland vajande trädkronor. När det blev tid för aftonvard och den dagen var slut, bytte jag kläder bakom en buske, och gick att få ut min avlöning – två smutsiga dollarsedlar. Mat ville jag inte tänka på, för då kände jag ansatser till sjösjuka.

När jag äntligen kom hem till hotellet igen, äcklade mig både speglar och bad och allting. Och jag lade min hand på min mage, precis som den lilla tyska flickan, och suckade i ånger och ruelse:

EN MINNESOTAFARMS HISTORIA.

Minnesota! När jag tänker tillbaka på den månad jag var där, så är det liksom om jag mitt ute i Amerika plötsligt hade varit hemma i Sverige på en tripp. Var som helst i Sverige söder om Norrland, men kanske mest i Småland. Minnesota – landet med de tiotusen sjöarna, med de mörka skogarna och böljande sädesfälten, med klarblå himmel, där vita moln seglade, seglade dagen i ända, och där lärkor drillade från solen gick upp tills den gick ned igen. Där röda små stugor med vita knutar lågo och lyste i grönskan, där bäckar skrattade och kluckade, där linnéan växte, där björkarna stodo med vita stammar och asparna skälvde i sommarvinden. Stora, vackra, härliga Minnesota – intet under, att det är till dig vårt folk dragit i oändliga skaror, att de brutit din mark och odlat din jord och lärt sig älska dig som sitt eget land!

Jag kom dit upp en sommardag när jag äntligen kämpat ut i Minneapolis – en liten svensk farm långt norrut var min destinationsort, och som den låg tio engelska mil från järnvägsstationen, hämtades jag av en drängpojke och en gammal skranglig buggy, förspänd med ett par stadiga hästar. Drängen hade kommit från Småland för en månad sen, och det var underbart att låta det gamla ädla språket smeka sina öron igen – här långt, långt borta i främmande land. Dock ville ju pojken på intet sätt verka »greenhorn», utan späckade manligen sina sparsamma yttranden med engelska ord i ytterst försvenskad form.

»No – ja cära inte för de! De hära köntrit duge nog – här ä bå najst å kömfy. Giddop din attan!»

Detta sista inte till mig, utan till en av araberna, som visade benägenhet att göra sin lunk om möjligt långsammare än den var.

Som jag inte kunde motsäga detta inspirerade yttrande teg jag en stund och lät blicken fara över landskapet, som var vidunderligt i kvällssolen. En glittrande sjö med skogiga stränder runt om, svarta granar med små ljusa kaskader av björk ibland, vida vetevajande fält och gröna ängar – en vit, fast väg mellan gräsvallarna, och här och där vid vägkanten blodröda vallmor och en sorts liljor av fantastisk skönhet och färgprakt. Långt i fjärran bakom oss blånade skogklädda höjder, då och då dundrade vi över en liten bro, och en bäck log upp mot oss, ibland kom en glimt av en sjö. Och luften var mild och ljum, fylld av doften från blommande ängar, och på himlen hade ett stort moln slagit sig till ro, färgat till purpur och guld.

Det var Gustav, drängen, eller Guss, som han föredrog att kallas, efter amerikansk metod, som lät upp sin vida mun och drog min blick från himlens moln ned till jorden igen. Och det första den mötte där var mycket riktigt »ett le», d. v. s. en rörande äkta ursvensk bondgrind, hopslagen av gärdsgårdsribbor, och som öppnades och stängdes med en stör. Vi voro inne på en liten körväg nu, och så smal var den, att björkhäckarna på sidorna frasade mot hjulen. Och knagglig och knaltig och gräsbevuxen var den också, och lika oskuldsfullt krokig, som någon liten byväg hemma. Det var inte möjligt, tänkte jag, att vi inte skulle komma ut ur den gröna, skuggiga tunneln till en liten stuga med torvtak och kafferök ur skorstenen – det var inte möjligt, att inte en ko plötsligt skulle komma masande och ställa sig mitt på vägen och glo på vanligt komanér. Nej, det var inte möjligt! För rätt vad det var stod hon där – så vit- och rödbrokig som helst, så idiotiskt orörlig som bara en ko kan vara. Och bakom henne stod en kalv med utspärrade ben och milda ögon och härmade mor sin så gott han kunde.

»Mova åt sidan där!» hojtade Guss med skräckinjagande röst, och efter flera uppmaningar värdigades paret »mova» och släppa fram oss.

Så svängde vi ut ur björkdungen – och där var ju allt, som jag väntat. En grå liten timmerstuga med torvtak på, där kafferöken stod frestande ur skorstenen. Det luktade kaffe till och med. På sidan om stugan stod ett stort, fint, vitt hus, men därifrån steg ingen rök, och det såg stängt och tillbommat ut. Lite längre bort stod en brunnsstång rätt upp i luften över ett brunnskar, som det brukar göra i Småland, och på gårdsplanen spankulerade några höns, som rätt och riktigt är. På lagårdsbacken vankade några råmande kor och väntade på, att det skulle bli mjölkdags, vid vattenhon bakom brunnen stod en fölunge och lekte att han var törstig, och på brunnskaret kråmade sig en tupp, en riktig, svensk bondtupp, med klara, skrikande färger och en stjärt så praktfull, att den måste vara föremål för avgudisk tillbedjan från allt vad hönkön heter.

Till allt detta kom jag – från bullrande storstäder och dammiga tåg, från höga röster, som talade ett främmande tungomål. Till allt detta, mitt i ett stort nytt, främmande land, tusentals mil från mitt eget.

Det kom över mig en intensiv känsla av att vara »hemma», av att icke längre vara ensam. Och när en vänlig gammal man steg ned från farstubron och på en rörande äkta småländska bad mig vara välkommen, hann jag inte hejda mig, förrän jag tog gubben i famn och dunkade om honom riktigt.

I dörren stod husets värdinna och neg och bjöd mig »sti in, för allan del, och få en kôpp kaffe».

På ett runt bord med rödrosig vaxduk stodo koppar framdukade, och bullar och smör och rågbröd – rågbröd, som jag inte sett sedan jag satte foten på amerikansk jord och längtat mig nästan sjuk efter – och en tallrik med gult, hemkärnat smör, som ännu hade kvar små vita kärnmjölkspärlor. På spiseln – det enda i rummet som högt och bestämt sade ifrån: Amerika! – ångade kaffekitteln, och det stod inte länge på, förrän vi sutto kring bordet, de båda gamla och jag.

Så de frågade, de två! Så de lyste av glädje över att höra hemifrån, från »gammellandet», vad de ville ha reda på allt, allt, allt. Och när jag sade:

»Men Gustav har väl berättat om det här, han är ju nyss kommen från Sverige» – så slogo de bara händerna och tyckte, att Gustav var just ingenting. Han hade aldrig varit ur hemsocknen en gång.

Du, alltid »du», när man möter några gamla svenskar därute. Inga konster med titlar och »ni» inte – »du» ögonblickligen och utan tvekan. De ha väl glömt, att det finns något annat tilltalsord, och på något sätt tycker man det är så naturligt, att man knappt tänker på, att det kan vara annorlunda – man duar igen bara, och så är den saken klar, i all enkelhet.

Jag doppade och åt och drack och talade och talade, medan jag tog in var detalj av köket, av möblerna, av de båda gamla, som aldrig blevo mätta på att lyssna. Jag såg på deras ansikten – vänliga, lugna, med den prägel av trygg värdighet som är så säregen för vårt svenska bondfolk – på deras händer, som knotiga och arbetsbrutna vilade på bordet, på deras ögon, som liksom sågo så långt, långt bort, med ålderdomens resignerade trötthet i blicken. Kanske sågo de för sig sin barndomstrakt i gamla Sverige, som de båda lämnat för så länge sedan och aldrig sett igen, aldrig skulle få se. Som de lämnat, Gud vet varför, för att börja på nytt i ett främmande land, för att börja samma arbete och slit igen med att röja mark och bryta jord till ett nytt hem för sig och sina barn. Och för att röna samma öde, som om de stannat hemma – att bli lämnade ensamma, när ålderdomen kom, ensamma att slita och träla på åker och äng, i ladugård och hem. Deras barn hade inte lämnat dem för att resa till Amerika, som är så många svenska föräldrars öde, de hade själva rest till Amerika med barnen. Och lika ensamma voro de för det. Åja – det är så världens gång, det är livet som det är, och det går väl aldrig att ändra.

Jag såg mig om på väggarna. De voro fulla av fotografier och bibelspråk och snäckramar och små finurliga spegelglas – precis som i bondstugorna hemma. Den enda skillnaden var, att fotografierna icke voro från Amerika, utan från Sverige. En oljefärgstavla var täckt med anilinröd lamptyll, men bakom det skymtade man spöklikt ett rött litet hus med något, som skulle föreställa hängbjörkar på var sida. Det gamla hemmet, fick jag veta. Det hem de sålt och lämnat för att ge sig över oceanen till det land, där de trodde guldet skulle kunna plockas upp med händerna från marken, och allt skulle vara härligare, friare, underbarare än något de sett och drömt.

Gamlingen reste sig till slut med en suck, sköt kaffekoppen långt ifrån sig och trampade ut för att hjälpa Guss med mjölkningen. Karolina – gumman – dukade av och började diska. Hon diskade och pratade på den besynnerliga blandning av svenska och engelska, som man ständigt får höra därute. Det blir ett konstigt språk – kan man inte svenska skulle man ingenting förstå, och kan man ingen engelska skulle man ingenting begripa heller. Ibland blir det så besatt befängt, och ibland så löjligt och galet, att man inte kan reda sig, utan brister ut i nästan hysteriskt skratt, kanske när de mest allvarliga samtalsämnen dryftas. Karolinas, gummans, breda landsmål, här och där helt oväntat dekorerat med engelska ord, omsatta i svensk form, blev till något så groteskt och vanvettigt, att man fullständigt hissnade. Med lugn, uttryckslös röst berättade hon för mig alla de små nyheter och händelser, som hon trodde kunde intressera mig. Om yngsta dottern, som gift sig på »springen», och sedan »movat» många mil bort.

Då begrep jag! Vår heter ju spring på engelska – de gifte sig på våren: de gifte sig på springen. Det var ju så enkelt.

Om en granne de haft talade hon mycket och länge. Han var norrman och den bästa vän de haft härute.

»Vad gjorde han?» frågade jag i andlös häpnad över ett handlingssätt, som till och med av en vansinnig måste förefalla något förvånansvärt. I synnerhet, som hon nyss berättat, att han var ogift och bodde alldeles ensam.

»Jo han brände barnen och all grödan var inne och sen killade han se – sköt se me bössa.»

Då skrattade jag högt, och Karolina stirrade på mig med öppen mun som om hon trott, att jag också plötsligt blivit »crazy». Men när jag fick förklara, att jag tänkt på svenska barn och inte på en amerikansk loge som heter detsamma – att killa inte betydde döda på svenska och lade ut det omständigt och noggrant, då kom hon själv i ett skratt, som aldrig ville sluta.

Ja, det är ett förunderligt språk de tala därute i den mindre bildade svensk-amerikanska klassen, och Karolina var urstyv, när det gällde att röra ihop det.

Att »cleana bordet» och »cutta bröd» och »pulla opp vatten i pailen» och »shäka ruggen» och »digga pärer» och vara »snappy» när allt det där utfördes, är bara några små valda uttryck ur en oändlig massa liknande. Det allra mest tragikomiska är, att de själva inte tyckas ha en aning om, att det inte är rena, rama högsvenskan de tala.

Och Gud skall veta, att man förlåter deras språkliga felsteg, när man varit därute någon tid. Det behövs inte många veckor, förrän man själv »tar en car», man »går» hem till Sverige igen, man undrar, när »tränet» kommer. Det är mera smittsamt än pesten; och efter en tid behöver man nästan tänka sig för för att inte falla för frestelserna att »putta in» hela högar av engelsk-försvenskade ord i sitt tal.

Några dagar efter min ankomst sutto vi som vanligt runt köksbordet och småpratade, när arbetet för dagen var över, och då kom jag plötsligt med en fråga, som jag länge gått och burit på.

»Säg, Erik», sa jag, »hur kom det sig egentligen, att ni lämnade Sverige och gav er av hit över?»

»Ja», sa Erik och såg nästan lite förlägen ut. »Um ja kunne säjat själv! Vi har unnrat över dä mer än en gång, mor å ja. Men när en ä ong, så barkar en i väj å tror att allt sum ä nytt ä bätter än dä en har. Dä va väl så me oss.»

»Men ni hade ju er egen lilla gård hemma, ni hade era fem barn, som redan började hjälpa till, de två äldsta åtminstone, och ni visste ju ingenting just om Amerika, mer än vad ni hört från såna som kom hem och hälsade på.»

»Ja, vi hade gården, och den var inte sämmer än andra smålandsgårdar, tänker ja, men när den ena etter den annra kum hem från Amerika å talte um hur fint här va, å hur möcke en kunne tjäna, å att en feck lann för inte hur möcke en velle ha, å lann så fint, så de mest va trägårsjor alltsammans, å ingen sten, å skogar så stora, så en kunne ha te vebrann i tusen år å ingen skulle se, att en tagit ett trä ändå så börja vi på å fundera, bå mor å ja. Ja tror de va de där mä att de ingen sten fanns, som ja mest grunnade på, för harregu så mön sten, sum de va på mina åkrar. Ja bröt sten så ryggen kunne gå sönner, å ju mer ja bröt dess mer va de kvar tyckte ja. De kum opp nya för var plogfåra. Ja va sjuk åt å si så mön sten, å att den allri minskade, fast ja trälade me’n bå natt å da. Å så de, att en sulle få lann gratist me skog å allt.»

Erik satt tyst en stund och stirrade framför sig, som om han för sin inre blick sett alla dessa envisa, sturiga smålandsstenar – som aldrig tog slut och bara blev fler. Och när han setat i begrundan en stund började han tala igen på sitt långsamma, tröga gammelmanssätt. Han tog det från början, och som hans historia är tusende andra Amerika-svenskars, så kan jag lika väl berätta den som någon annans. Den borde talas om på hans eget språk, men det är inte lönt att försöka skriva det ens, för jag kan ändå inte få det riktigt som det ska vara, med all dess blandning av engelska och småländska. Men jag ska aldrig glömma den kvällen, aldrig glömma den trötta gamla rösten, som talade och talade, aldrig glömma det varma lilla köket, där gulnade porträtt från Sverige stirrade på en från väggarna, och väggklockan tickade och slog sina hesa, surrande slag medan skymningen föll allt tätare och whippoorwillen, nattens sångare, började slå sina drillar i ekarna utanför. Då och då kom en djup suck från Karolina, allteftersom minnena rullades upp, och för var gång hon suckade räckte Erik ut handen med en tafatt rörelse och strök henne över skuldran eller knät, medan hans röst blev varm och öm, när han sade: »ja du mor, det var då!»

De hade inte varit så unga heller, när de lämnat hem och fosterland för ovissa öden – han över förti år och hon litet mindre. Fem barn från sex till aderton år, och alla skulle med. Pengar till resan fingo de ihop genom att sälja gården och hålla auktion på allt lösöret. Det var en svår dag, och Karolina stönade till när hon tänkte tillbaka på den – och en svår kväll, när de alla sutto i det skövlade lilla hemmet och begrundade de dagar, som gått och de skrämmande ovissa, som skulle komma. Släktingar hjälpte dem så gott de kunde med lite mera pengar, men det blev inte mycket över, när resan betalts. Det var inte då som nu, att ge sig över oceanen. Tredjeklasspassagerarna måste ha sina egna sängkläder och sin egen matsäck och söka sig en vrå att sova i var de kunde hitta den. Båten var liten och usel, storm oavbrutet, och barnen och de själva så förbi av sjösjuka och elände, att de voro mer döda än levande, när de äntligen kommo till Newyork. Och där fick Karolina sin första, stora chock. De fina fjäderbolstrarna hon tagit med att ligga på, och som hon i sin oskuld trott, att hon skulle få föra med sig till det nya hemmet, dem måste hon vräka i sjön. Ingen fick ta med sig sängkläderna i land, och mången tår fälldes bara för den skull, redan innan de satt foten på Amerikas jord.

Genom konsulatets hjälp fick Erik sin jord långt fjärran iväg, uppe i Norra Minnesota. Tåg fanns, som stannade så nära hans nybygge, att det bara var trettio engelska mil för honom att gå till fots, och en liten stad vid ändstationen, där han kunde inköpa allt vad han kunde behöva att börja med. Trettio engelska mil – det är fem svenska, och mången tycker kanske, att det var just inte så nära. Men då var det bara en liten bit i deras ögon, som delade ut landet, och det fanns nybyggare, som valde sina homesteads tjugu, trettio svenska mil från närmaste järnväg, därför att jorden var bättre och arealen blev rikligare tilltagen. Men Erik tyckte, att vad han fick var mycket nog – 160 acres. Att det var ett mycket stort stycke vildmark att odla upp är ett som är säkert, och att Erik plötsligt kände sig som en väldig godsägare är lika säkert.

Men vad skulle han göra med Karolina och alla barnen? Att dra dem med upp i skogarna, när det ännu inte fanns så mycket som den uslaste koja att hysa dem i, det tyckte han var nästan för hårt, och så beslöts det efter mycket resonerande, att han skulle lämna dem hos en gammal släkting, som hade ett homestead i södra Minnesota och låta dem stanna där, tills han kom så pass i ordning, att han kunde bjuda dem ett eget hem. Och så blev det. Med den äldsta pojken, som var femton år, drog Erik i väg ensam norrut med sin karta och sina homesteadspapper, i den lilla staden vid ändstationen köpte han ett par hästar, en plog och andra nödvändiga redskap, lite hushållssaker – det fick visst stanna vid en kaffepanna, en stekpanna, ett par muggar och en kastrull, lite salt mat, en säck mjöl och en bössa. Och så rustad vände han hästarna åt det håll, där hans hem skulle skapas.

Det var en lång väg och en svår väg. Över gröna små gläntor gick den, runt sjöar, genom väldiga, svarta skogar, där träden stodo så tätt, att de måste hugga sig väg med yxan för att vagnen skulle komma fram. Det tog tid att hugga och såga ned de väldiga trädbjässarna, och ibland kunde de på en dag kanske inte hinna mer än en engelsk mil. Men vädret var strålande och vårvarmt, solen sken och fåglarna sjöngo, och villebråd var det gott om, så svälta behövde de inte. De mötte både varg och björn mer än en gång, men aldrig blevo de angripna, och Erik hade alltid bössan till reds. Fast Gud allena vet väl om han lyckats träffa – han hade knappt haft en bössa i sin hand förr. Det var annat än Småland, det här, annat än att bryta sten så lång dagen var. Herregud, han hade knappt sett en sten på hela vägen en gång! Och jorden var svart, fet, doftande mylla. Han brukade ta den mellan händerna och smula sönder den och lukta på den. Så härlig den var! Men det var inne i skogarna.

Så en dag hörde de en flod brusa, och då voro de nära framme, det visste de. Hittade de nu bara en liten sjö västerut, så var allt som det skulle vara. De hade träffat en annan nybyggare en dag, och han hade pekat ut hur de skulle gå. Den lilla sjön låg där glittrande och blank i eftermiddagssolen, på ena sidan sluttade långa gröna marker nedåt mot den, och på andra sidan trädde Erik, pojken Adolf och hästarna ut ur skogens djup. Ja, där var det, de hade bara att runda sjön, så voro de hemma. Ja, hemma! Fastän det inget hem fanns än, ingen människa var där att hälsa dem välkomna, fastän bara skogens vilda djur bodde där – så voro de ändå hemma. Det var deras eget att bruka och bebygga och göra vad de ville med.

»Då grät jag!» sa Erik. »Men pojken han hurrade, och rätt va de va, så måste ja skratta. För de kändes ändå gott på nåt vis att släppa hästarna på bete på egen mark och lassa å vagnen å veta, att en va där en sulle.»

Hela den långa, ljusa kvällen strövade de omkring, följde utstakningarna och togo sin kungliga egendom i betraktande. Så när som på den täkten, som stupade grön och slät ned mot sjön, så var allt skog och sumpmarker. Men inte så värst sumpiga heller – det var gott fall, och med lite dikning skulle där snart vara torrt. Skogen var väldig och tät och svart. Erik hade aldrig sett så’na träd. Och aldrig så många konstiga fåglar och djur heller. Han såg märken både efter älg och rådjur – han såg andra spår också, som han lärt sig vara efter björn, och många, som han inte alls begrep sig på. Den natten sovo de under en vajande hängbjörk, och hästarnas frustande och fåglarnas sång var det enda, som hördes i tystnaden.

»De va mest som te ligga hemma», sa Erik och smålog ännu litet åt detta första minne. »Vi hade två hängbjörkar utanför huset där, å iblann så visslade trastarna om natten. Å fast ja var i Minnesota, så kunde ja se stjärner, som ja kände igen också, å hästarna beta å lät likadant som hästarna hemma. Å Adel han sov me armen under huvet, å sjön skvalpa te lite imillanåt. Ja glömmer allri den natten – ja kan känna än hur gott de lukta av di röa blommerna, som växte blann gräset. Å när ja somna så sov ja så gott å drömde, att ja va hemma på Lövhultet igen och skulle te å ut å slå.»

När solen gick upp nästa dag började de fälla träd till hus och på samma gång rödja undan för blivande åkrar. Och för var trädstubbe de bröto upp myste Erik och tog lite jord i nypan – svart, fet mylla, som det kändes gott för handen att ta i och gott för näsan att lukta på. Träd efter träd fälldes och staplades upp till tork i den välsignade heta solen, och när de hade många nog, så togo de i med att bygga. Men först plöjde de upp ett par små åkerlappar, och på dem satte de potatis och sådde råg på gammalt hederligt, fäderneärvt sätt. Så visste de, att när vintern kom behövde de inte svälta och lida brist på de nödvändigaste av Guds nådegåvor. Om vädret slog till, förstås, och det likade det sig till att göra.

Så började de bygga. Först ett stall till hästarna, som var deras dyrbaraste egendom, så att de inte skulle behöva ängslas var natt, att skogens vilda djur skulle kasta sig över dem, där de gingo tjudrade på gläntorna. Varje kväll måste Erik och Adolf byta läger för att vara nära djuren, och väldiga nyingar lagade de till för att skydda dem och sig själva för överfall. Bössan var alltid till hands om något skulle hända, inte för att Erik just var någon vidare jägare, men Adolf hade blivit en säker skytt allaredan, och inte dum i att snara matnyttiga smådjur heller. Ja – så det var inte underligt att de togo stallet först, och det blev ett stall som dög. Det skulle dunderdon till att bryta sig igenom de väggarna och den dörren, det var Erik man för att laga. Erik var liksom lite smått snickare se, och han byggde med förstånd och eftertanke. Och när stallet var färdigt höggo de i med stugan. Tungt arbete var det, för det var ju bara han och pojken, men det gick, och aldrig restes väl ett hus med mera glädje och hopp. Litet var det och klumpigt där det låg på sluttningen ned mot sjön och kanske inte precis något mästerverk av arkitektonisk konst heller, men de väldiga stockarna av doftande, rundhugget timmer skyddade för storm och kyla, för regn och hetta, och utanför ingången vajade en hängbjörk, och de två, som byggt det, hade aldrig sett något härligare, fast det varken var träfodrat eller målat eller pärlspåntat – ja, det hade inte ens glasrutor i fönstergluggarna, som inte voro så över sig stora. Men det var deras hem.

Det var en sommar av slit och trälande, men en sommar som aldrig kan glömmas. Det var mest som en lek alltsammans – som man leker, när man är liten och har grankottar till kor och brädlappar till hus, och allt som finns har man gjort själv och rår om själv. Så länge de kunde, innan snön kom, sleto de i skog och mark, vandrade miltals för att finna gräs att slå till vintern, så hästarna skulle få tillräckligt att leva på till nästa sommar – de höggo ved, röjde, svedjade och skördade det de fingo på sina små åkerlappar. Det var inte något vidare med rågen, för sommaren hade varit för varm och torr, men potatisen var så mycket finare, och Erik var så nöjd som om han haft den väldigaste av lador och fått den fylld till sprängning. Det var annat det än Småland! tyckte han. Och ingen sten, ingen eländig sturig sten, som vältrade upp för var plogfåra. Hade han nu bara Karolina och barnen där också! Men det var inte att tänka på ännu.

Så kom hösten och vintern, en kall, obarmhärtig, snöig vinter med vargatjut och lodjursskrik. Ibland var det snöstormar så vilda, att de aldrig upplevt maken hemma i lilla lugna, stilla Småland, och då kunde de bli instängda för flera dagar – ja, ibland knappt orka arbeta sig fram till stallet, som bara låg några steg bort. Men då sutto de inne i stugan och gonade sig framför stockvedsbrasan i den öppna spiseln, som Erik murat upp i ett hörn av sten, med möda funnen och med möda hemforslad. Värst var det, att de inget lyse hade, för fönstergluggarna hade de ju måst spika igen för köldens skull, och fotogen och ljus hade de inte kunnat få med sig på färden genom skogarna. Men de hade tjärvedstickor och skenet från elden, och så gick det med. Och när dagarna voro vackra och solen sken brukade Adolf ta bössan och klampa ut i skogen på några klumpiga sorts skidlappar, som Erik yxat till, och det hände emellanåt, att han kom hem med både stort och smått vilt, som stektes och koktes på ett säkerligen ytterst konstlöst sätt, men som smakade som ambrosia efter all saltmaten. Under sommaren hade de saltat ned inte så lite fisk, som de fångat i sjön, och även en del av Adolfs fångster på jakt och i snara, och fläsk hade de ju haft med sig ett ordentligt förråd av. Så svalt gjorde de inte och potatisen var välsignat god och brödet med, om det också var både ojäst och groft och bakat av allt annat än finmalet mjöl. Men det är inte så gott, när man bara har ett par klumpiga, hemmagjorda stenar att mala på.

De hade det riktigt bra, tyckte de båda två, och arbetade och knåpade var och en med sitt och voro lyckliga mitt i all sin ensamhet och sitt slit. Det ligger något av härlighet i att snickra sängar och bord och stolar till det hem man själv byggt upp i vildmarken – vad gör det om orkaner rasa utanför och kölden knäpper i knutarna, när man har det varmt och gott framför en flammande eld och varken svälter eller far illa. Låt det yra och storma bara! Det tar väl slut det med någon gång.

Åja, det tog slut, men det dröjde länge. Äntligen var ändå våren där, och snön smälte i brusande strömmar för den milda sunnanvinden. Snart kunde de börja svedja och rödja igen, plöja och så. Och en dag när sommarn stod ung, och grönskan ännu var späd och ljus, spände Erik hästarna för vagnen och for att hämta Karolina och barnen. Några skinn hade han med sig att sälja – ogarvade och illa flådda – men bland dem var en björnhud, och Adolf var den som fällt bjässen. Erik sken som en sol där han drog i väg, nyrakad och heldagsfin och undersam, hur det skulle kännas att se andra människor igen efter ett helt år, att få höra en annan röst än Adolfs. Och framför allt, att möta Karolina och barnen igen.

Han blev länge borta, men det visste både han och Adolf, att någon snälltågsfart gick det inte att hålla i skogarna, om också vägen var lite röjd, sen de farit den förra sommaren. Han måste ju dröja vid stationen också bra nog länge, medan brevet han skrivit skulle nå fram till Karolina, att nu väntade han dem, och hon hann ordna sig för resan. Men till slut kommo de. Fjorton långa månader hade gått sedan han såg dem sist, och ingenting hade han kunnat få höra från dem på hela den tiden. Småbarnen hade vuxit så han knappt kände igen dem, men Karolina – Karolina hon var densamma – stor och stark och glad och ivrig att få ta fatt med arbete och knog i det nya hemmet. Och att få se det. Hon hade lite pengar också med sig, och hur stolt hon var, när hon knöt fram dem ur näsdukshörnan. Hon hade arbetat hon med minsann på sin kant, och sparat och släpat. Tjugu dollars kommo ur näsdukshörnan, och då var det nära att Erik grät igen, för andra gången, sen han kom till Amerika. Nu kunde de köpa ett par glasrutor, och den gamla kon han gått och sett på. Hon var inte vacker men hon dög, och hon skulle snart få kalv, och bara de hade början till kritter i ladugården, så kom det nog mer. Och med de sista pengar han kunde skrapa ihop, med det han fått för skinnen och Karolinas enorma förmögenhet, så köpte de kon och en ligghöna och ett dussin »frödda» ägg och två glasrutor. Så det var en stolt familj, som drog norrut genom skogar och gläntor till det lilla blockhuset vid sjöstranden, det lilla huset med en vajande hängbjörk utanför dörren och ekar runt om. Och när de långt om länge kommo till sjön och trädde ut ur skogens mörker, då lågo husen där i strålande sol, hängbjörken vajade sitt välkommen och ur skorstenen steg en blå rök. Utanför stod en lång, senig, brunbränd pojke och hojtade.

Karolina, som hade gått och lett den gamla kon sista biten – hon lutade sitt huvud mot armen, som hon lagt över djurets rygg, och så grät också hon, där Erik ett år förut känt gråten välla fram. Och Erik hoppade ned från vagnen, där han suttit och kört, och fastän barnen stodo och sågo på, så tog han sin Karolina i famn och höll henne hårt intill sig, och hans röst var så bruten, att han knappt kunde få fram sitt: »välkommen!»

Då började alla barnen att skratta så i himlens höjd, att det inte fanns rum kvar för en tår, om den också pressats fram av lycka. Och så skrattade de allihop, medan de långsamt rundade sjöstranden och långsamt stego upp för sluttningen, som ledde till det lilla vildmarkshemmet.

Så gick åren under arbete och möda. Varje vår såg nya fält under plogen – kanske inte så märkvärdigt stora, men vunna med kamp och slit, vunna i anletets svett av muskler, hårda som järn, och en vilja, som var okuvlig och aldrig bröts, voro än missräkningarna aldrig så stora och åren aldrig så svåra. Sakta, men lika säkert som att solen var dag gick upp, utvidgades för vart år odlingen med en ny liten åkerlapp – av den enda kon och kalven blevo fler, hönsen ökades till en hel flock, och så småningom blev allt mer och mer likt det gamla svenska hemmet. Om man undantar stenen, som Erik aldrig mer behövde brottas med. Inte var ju landet precis så, att det dröp av mjölk och honung, men jorden var på det hela taget bra, och allt vad de behövde gav den dem. Järnvägen kröp närmare, tills de till slut bara hade en svensk mil till närmaste station, timmer kunde säljas, och mejeriprodukter och säd, och vad annat de möjligen kunde ha att avyttra. Fler och fler nybyggen växte fram ur skogarnas dunkel och till slut blev där en hel liten koloni med kyrka och skola, dit barnen kunde skickas. Och allt gick sin jämna lunk, precis som det gjort hemma.

Äldsta dottern gifte sig och drog långt från hemmet, Adolf gav sig ut på järnvägsbygge, gifte sig och kom inte igen på åratal, och så var det bara tre barn kvar. Det hade varit trångt i den lilla stugan, när alla voro hemma – den bestod ju bara av ett enda rum och så vinden ovanpå. Men det hade gått, och när det nu bara var fem människor kvar, blev det nästan ängsligt gott om plats. De hade aldrig tänkt på att bygga till eller förändra det första lilla blockhuset, fast hela skogen stod full med träd, som bara väntade på att fällas. Nej då! Stugan var byggd, och som den var byggd, så fick den vara. De väldiga timmerväggarna stodo mot stormar och cykloner, de skyddade för vinterns köld och sommarens värme – det var ett hus, som stod i alla väder och vindar och inte skämdes för sig heller, om det också var litet och anspråkslöst. Men tungt hade det varit att bygga det, och Erik kunde än i dag peka ut en särskilt tung bjälke och tala om, hur han och Adel hade strävat med att få den på sin plats. Det fanns ett märke på en annan, som Bläsen, en av de första hästarna, hade gjort, när han blev ilsk och slängde ut med bakbenen, så det sa smack i stocken, och det hade han gjort en dag, när det var riktigt extra sommarhett, och han tyckte han hade släpat länge nog utan vila. Å, det var ett humör på den hästen, men den snällaste, trognaste, bästa häst som nånsin har funnits. Och huset var bra nog som det var för mor och honom. När de äldre av barnen började tala om att bygga ett nytt och ta det gamla till lada, så sa Erik ett tvärt och rungande nej, och Karolina höll med, som alltid. Så där var det och där stod det och där bodde de! De yngre barnen växte upp och blevo mäkta lärda och viktiga. De lärde sig engelska, så det till slut var nätt och jämt, att de begrepo svenska. Sa dom åtminstone! Men de fick allt vara så goda och begripa, så länge de bodde hemma, för Karolina lärde sig aldrig språket, och Eriks engelska var just som lite si och så. Precis så pass, att han kunde reda sig, när han var till sta’n och sålde och köpte och gjorde affärer. Läsa det lärde han sig aldrig, och det var en lust, att höra honom fnysa och orera om hur bort i tok de stavade sina ord på engelska.

Så gick det som det alltid går – eller nästan, alltid åtminstone, när det gäller svensk allmoge. Då barnen voro gamla nog att ge sig ut i världen så gåvo de sig av, den ena efter den andra. Adjö bara, till föräldrar och hem, och ut att söka jobb i städerna, som lockade och lockade. Och rätt vad det var så sutto de där, Erik och hans Karolina, med ålderdomen allt närmre och ensamheten allt tyngre. De knogade på sitt gamla vis, Erik på åker och äng, Karolina inomhus och med lagården. Ibland kom någon son eller dotter hem på besök, full av nya idéer och berättelser om äventyr och upplevelser, som länge efteråt fyllde de gamlas sinnen och gav dem ämnen till samtal och reflexioner, som aldrig tog slut. Äldsta sonen dök upp en dag och sade, att han ville stanna hemma – hustru och barn nämnde han aldrig ett ord om, och på alla frågor svarade han undvikande eller inte alls. Men när han började ta husbondeton och skrattade ut fadern för det sätt som gården sköttes på, så la Erik näven i bordet så det knakade och sade, att än var gården hans, och än kunde han sköta den, som han lärt av far sin och som far hans lärt av sin far, så det var en sak, som ingen behövde bry sig om. Kanske det var gammalmodigt, kanske det var att skratta åt, men han hade dock dragit sig fram och fostrat fem barn på den torva han brutit och ägde och brukade, och det var allt, vad han brydde sig om. Det skulle nog finnas tillräckligt för honom och mor så länge de levde – sen fick barnen husera med gården som de ville och föra in så mycket nymodigheter de ville, men så länge Erik stod vid styret fick allt bli vid det gamla. Det var gott nog för honom. Och gott nog för mor. Och det hade varit gott nog för Adel också, så länge han inte kunde stå på egna ben.

Så ändades det försöket att modernisera jordbruket på gården, och än i dag så sköts det, som Erik lärt av sin far och hans far av sin. Precis, som ett litet hemman brukades i Småland för hundra år sen, med undantag av en del moderna maskiner, som spara tid och arbete. Där fanns ju »hökuttarn» och självbindarn, och Karolina hade en tvättmaskin, som hon fått av Erik – det började kosta på den gamla ryggen nu att stå böjd över tvättbaljan, det var inte längre så lekande lätt som förr i tiden att sköta en byk. Men annars var det på gammalt vis. Lagården var sned och vind med blommande torvtak och mörka, trånga bås – stallet likaså, och vad jorden beträffar, så var det inga konster med alkalisk gödning och såna saker. Vanlig gödsel var god nog, och gödselstacken låg där naken och småländsk, utan cement och trummor. Och jorden bar och gav med givmilda händer, inte så mycket som den skulle gjort kanske med rationell och modern skötsel, men nog att fylla ladan och visthusboden och lite till avsalu också. Så vad bråkade de om chilesalt och kväve och sån bråte för, som man aldrig hört skulle behövas i ett redigt och bra jordbruk! Erik blåste åt det.

Ja, så var det det nya huset, som stod så fint och grant bredvid det gamla. Kom inte pojkarna båda två hem en vinter och gav sig till att hugga och riva i skogen, för far och mor skulle ha ett nytt och bättre hus. Det var snällt av dem, och det gjorde gott i hjärtat att känna, att de inte glömt bort sina gamla föräldrar, men vad i allan dar skulle de ha ett nytt hus nu för, när det bara var de två, som bodde på gården, och det gamla var så varmt och rart, och just vad som passade dem bäst. Erik och Karolina försäkrade med en mun, att de inte ville flytta från det. Hade de bott där i tjugu år, så kunde de bo där i tjugu till – eller så länge Gud lät dem leva. Men det hjälpte inte, det nya huset skulle upp, om inte annat så för grannarnas skull, för nu var det tätt med nybyggare, mest svenskar och norrmän, runt om. Inte så nära så man såg eller hörde dem, men de funnos där ändå och många handtag hade Erik fått ge dem alla mer än en gång i början.

Och så byggdes då det nya huset. Stort och fint och högt i tak – på modernt vis med bräder och pärlspånt. Det blev ingen blockhydda det inte! Och ju högre det reste sig, dess mindre och ynkligare såg det gamla ut med sitt blygsamma lilla torvtak och sin skorsten, murad av ojämna stenar. Där blev källare också av cement, och den såg Erik med blida ögon, för den »kom händigt in», som han sade. Det skulle bli fyra rum – två uppe och två nere, men när pojkarna fått allt färdigt, så när som på skiljeväggarna, så tyckte de, att resten kunde Erik göra själv, det var snart gjort. Och Erik sa, att det kunde han visst, och nu skulle de inte bådra längre (bother = besvära sig), för de där väggarna skulle han få upp som ingenting, nu när allt var färdigt och golv lagt och i ordning. Så småningom skulle de väl flytta in, sa han, när Karolina och han tröttnade på den gamla kåken, som både hade vägglöss i sina gamla timmerväggar och var för galet obekväm. Så när pojkarna fått allt som de ville ha det, så reste de var och en till sitt igen, nöjda och glada, att de gamla fått ett riktigt hus att bo i, och det ett, som var mycket finare och gentilare än något av grannarnas.

Men tror någon händelsevis, att Erik och Karolina flyttade? Ånej – inte de! Tio år senare, när jag kom, så stod huset som det stod. Stort och luftigt och svalt i sommarhettan, med hyvelbänk och separator och allt möjligt skräp, som samlats där under årens lopp. Den väldiga salen på nedre botten, som ännu inga skiljeväggar fått, var lika obebodd som den dag den byggdes, endast rummet ovanpå var i bruk, och där hade drängen sitt storartade residens. Men de gamla, de bodde i sitt lilla blockhus i sitt kvävande heta lilla kök, där elden brann i spisen dagen i ända, och där den stora sängen stod hopskjuten i ett hörn om dagarna, och drogs ut, till den tog all plats om nätterna. Och ovanpå i vindskammarn bodde jag, och aldrig var det tal om ens att använda det stora, nya, vitmålade palatset att bo i. Å smålänningar – å svenskar! Finns det något likt er! Envisa och enrakiga och orubbliga, när ni fått något i huvet! Ändå så begrep jag så väl Erik och Karolina – kanske jag gjort likadant själv. Det första lilla huset var dem kärare än något palats i världen, den första lilla blockstugan, som rests med möda och slit i vildmarken, det första egna hemmet i främmande land, som gett dem skydd och frid och värme i trettio år, och där Erik kunde sitta och se sig om, peka på en bjälke och säga:

»Va vi slet med den, Adel å ja! Ja trodde mest vi allri skulle få opp en, men dä geck te slut ändå. En cära inte hur en arbeta på den tien, när en va ong å de va brått å en ingen hjälp kunne få.»

Nej, jag undrar inte på, att de inte flyttade. För vad fanns det för minnen i det nya huset? Ingenting! Vackert var det, och fint var det, och roligt var det, att det stod där, för det var just som ett monument som visade, att barnen tänkte på de gamla föräldrarna, älskade dem och ville dem väl, och det gjorde gott i hjärtat, när de alla voro så långt, långt borta och så sällan kommo hem och hälsade på. Och en gång, när Erik och Karolina samlats till sina fäder, så höjde det väl farmens värde också, när den skulle säljas och övergå till främlingar. Ty ingen av barnen hade smak för jordbruk, så det var inte lönt att hoppas, att gården skulle stanna i släkten. Det kändes konstigt att tänka på, sa Erik, att allt det man gjort, allt det man trälat och arbetat med så hårt, skulle gå till någon, som de kanske inte kände ens. Men så är det här i världen, och det är ingenting att göra åt det. Han hade tänkt att dika ut en sumpmark nu i sommar, men vad nyttade det till! Mor och han redde sig på det som var, och det var ingen som tackade honom för att han slet livet ur sig med mera nyodling. Han blev så trött i ryggen av att gräva nu, och Gustav, drängen, tyckte det var för tungt arbete i solgasset. Och det var det nog, kanske. Håhåjaja!

Erik suckade och tystnade, och Karolina suckade också. Det var nästan alldeles mörkt nu, men månen hade gått upp och lät en strimma av blåvitt ljus falla in genom den lilla fyrkantiga fönstergluggen och lysa på vaxdukens röda rosor. Utanför susade det lite i träden och sjön kluckade mot stranden, annars var allt så sommartyst och sommarvarmt och sommarljuvt. En ko råmade i ladugården, och ljudet kom så milt och mjukt, en whippoorwill drillade till ett slag – högt, jublande, liksom i skratt och lycka. Sen föll tystnaden igen, och doften av nyslaget hö och av de stora röda liljorna, som växte på gårdsplanen, trängde in genom fönstrets moskitnät. Den kom med ens och så starkt, att vi alla kände det på samma gång.

»Det blir möen dagg i natt», sa Erik bara. »När di röa blommerna loktar så stärt.»

Sen teg han igen. Men om en stund kom det sakta och med en röst, som om han talade i sömnen – i drömmen:

»I kväll ä de sum den första kvällen, den allra första kvällen, när Adel å ja kum hit. Lika stilla å lika tyst å lika fint. De va månaljust då me å sjön lät likadant. Ja vet inte um ja sulle villa börja alltihop från begynnelsen igen, men den kvällen å den summarn – di skulle jag villa ha um å um igen. Å den dan, då ja mötte Karolina å barnen å vi köpte koen, å när vi kum fram på annra sian sjön å Adel sto å vänta, så solen sken å de rykte ur skôrsten. De va nog den finaste dan ja har hatt. Ella va säjer du, mor?»

Då räckte Karolina ut handen mot honom, och fastän jag satt där, så tog han den och höll den och strök den. Tills någonting klämde så hårt om strupen på mig, att jag kom att tänka på tvätten, som hängde ute och måste tas in. Och smög mig ut.

Det var med sorg i hjärtat jag lämnade Erik och Karolina ett par veckor senare. Jag hade lärt mig att hålla så mycket av dem, och jag tyckte så om deras lugna, svenska soliditet, deras vänlighet, deras godhet, deras trofasta ömhet mot varann. Och jag hade lärt mig älska den lilla stugan, den kluckande sjön och det lugna jämna arbetet, de röda liljornas doft och de vajande björkarna, whippoorwillens drill i nattens tystnad. Men jag kunde inte stanna längre – jag hade sett och lärt vad jag kommit dit för att lära och se. Jag hade sett Sverige leva, odödligt och envist mitt i Amerika, jag hade lärt, att ett trofast hjärta aldrig sviker. Men när jag satt i buggyn bredvid Erik, som själv skjutsade mig till stationen, och vi kommo till det stället, där vägen böjde av från sjön och ledde in i skogen, då vände jag mig om och såg Karolina stå på förstubron, vinkande och vinkande, och då snyftade jag till, nästan utan att veta det. Det kändes så underligt. Som om jag lämnat mitt eget hem, för att aldrig mer vända tillbaka till det. Och när Erik hörde mig, lade han sin hand ett ögonblick på min och sade:

»Dä va snällt, dä va snällt! Dä här stället ä dä vi grät på, Karolina å ja. Dä ä just som en inte kunne låta bli, när en kommer hit.»

Jag kunde inte hålla tillbaka ett litet leende mitt i all bedrövelsen och Erik skrattade också, så tårarna strökos bort fort nog. Men där satt ändå kvar en känsla av tomhet och ensamhet, av att något vackert och härligt var ohjälpligt slut, och när tåget under idelig klockringning ångade ut från stationen, försökte jag så länge det fanns en möjlighet att med blicken fånga den lite böjda, knotiga gestalten, som stod där så trygg i knäiga overalls och viftade med hatten. Och när jag satt inne i den olidligt heta Pullmanvagnen såg jag honom för min blick, långsamt körande hemåt i skymningen, längs den gropiga vägen, kantad med röda liljor och blå iris, såg honom komma ut ur skogen, såg stugan och björkarna och Karolina, som väntande stod på förstubron. Ni kära gamla – måtte livet fara varligt fram med er på er ensamma ålderdom!

MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD.

I Minneapolis stannade jag bara några dar den här gången – guskelov, att jag slapp bli uppasserska igen! Det var egentligen min enda tanke, när jag gick där på gatorna och tog en överblick av scenen för så många förtvivlans ögonblick. Jag hade beslutat att göra en lång »hikingtrip» – d. v. s. fotvandring – och som ett avlägset mål satte jag Salt Lake City och mormonerna. Att en ensam dam gör en fotvandring, är så vanligt i Amerika, att ingen ens tittar åt en, om man kommer vandrande med en ryggsäck och iklädd byxor och skjorta. Det är modernt för tillfället därute att gå klädd på det sättet, och till dressen hör också en vanlig mössa med skärm, helst placerad på Jackie Coogan-manér. Jag avvek i så måtto från det fastslagna modet, att jag hade en vidbrättad hatt i stället för mössa, eftersom jag ansåg det mera praktiskt i den stekande hettan.

Och så startade jag. Först tog jag tåg ett par hundra engelska mil, för att slippa från Minneapolis och alla dess oändliga förstäder, men när jag tyckte det började se trevligt och lantligt ut steg jag av, tittade på en karta, som skulle komma Automobilklubben att vrida händerna av fasa, och började lunka på i damm och rök. Med sällspord intelligens hade jag valt just den hetaste tiden på dagen, och det stod inte länge på, förrän jag började tala svenska för mig själv. Om packningen och vägen och skorna och lite av varje, som jag fann värt ett omnämnande. Ett par bilar susade förbi och rörde upp så mycket damm, att jag inte trodde det fanns så mycket på hela jorden. En pojkspoling i en av dem ropade något till mig och vinkade leende och fryntligt med handen, men om han trodde jag skulle le soligt igen och vinka tillbaka, så tog han fel, det är allt jag kan säga. Det var förresten bara ett par Fordar som körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen »bil», men mitt hat var nästan lika starkt, som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall. Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare sanningen. När jag gått ett par timmar ungefär, kom en bil tutande och ragglande kring hörnan bakom mig. Ja, ragglande – jag har inget annat namn för dess underbara sätt att ta sig fram på. Den for som en snok från den ena sidan av vägen till den andra, och det tycktes för mina verkligt intresserade blickar, att karosseriet for åt ett håll och hjulen åt ett annat och det gjorde det också, som jag sedan hade tillfälle att konstatera. Jag blev nämligen inviterad att åka med. Det fanns bara en person i bilen, och det var en ung pojke på en sjutton, arton år, fräknig och smutsig och dann, i trasig blå overalls och en obeskrivlig halmhatt på huvet. När hans blå öga fastnade på det av mig, som var synligt genom dammet, tvärstannade han sitt förunderliga åkdon och log välvilligt med alla sina vita tänder:

»Sweetheart nothing!» sa jag och försökte se indignerad ut. Men ingen kunde stå emot det leendet och den bilen, så jag misslyckades jämmerligen i mitt försök att verka värdig och klev försiktigt upp och placerade mig bredvid honom. Mycket försiktigt! För jag såg genast, att denna speciella bil fordrade en ytterlig grad av varsamhet. Vad jag inte sett förut, när den kom singlande emot mig, det såg jag nu på nära håll, och det var med en viss känsla av svag, men i alla fall fullt förnimbar oro, som jag lät mig sjunka ned bredvid den fräknige, och satte mig tillrätta för mitt livs automobilfärd. Karosseriet var nämligen endast med ganska smala snören bundet vid chassit, och allt annat var i stil, i verklig genomförd och god stil. Det var en Ford förstås – en av de allra första. Den verkade som om den var gjord före Kristi födelse, om man skulle taxera dess ålder efter dess utseende: resårerna hade lagt sig till ro, så man satt i ett hål, fjädrarna hade tagit slut i bakre ändan, men i den främre funnos de kvar, vilket åstadkom en guppning och krängning av sällsam art, ratten var mycket liten och satt på en krokig och förvånansvärt rostig styrspak, vindskyddet fanns, men skyddade inget nämnvärt, ithy att det saknade varje tillstymmelse till glas, och stänkskärmarna voro ruiner.

Jag har aldrig i mitt liv sett maken till bil, och skulle ogärna vilja uppleva den sensationen en gång till. Men roligt var det att åka i den i alla fall, spännande och uppfriskande. Man hade den känslan, när man satt i den, att man hela tiden styrde rätt ut åt diket till – det berodde på, sa den fräknige, att karosseriet var lite snett fastbundet, och hur mycket han arbetade med att få det på sin rätta plats, så ville det alltid åka tillbaka på sned igen. Så nu fick det vara som det var, ingen idé att bråka med det. Var det hans bil? Yebetcha! Hade han haft den länge? Bara i ett par månader. Hade köpt den för femton dollars, och nu reste han omkring i den och sålde olja. Jojomen! Det var ingen dålig bil för det priset – maskinen var allright bara man fick den i gång, fast det kunde vara ett sabla knåp ibland. Men sen gick den, fast inte absolut ljudlöst förstås.

Och det kunde man inte heller, hur hövlig man än ville vara. Det lät som en kulspruta, när vi brakade fram, och till och med bildresserade amerikanska hästar spände förvånade upp ögon och öron, när vi smattrade förbi. Men fram kom vi, och när jag fick höra, att den unge oljeresanden skulle till en liten stad hundra engelska mil i min riktning, så tyckte jag himlen var nådig och satte mig så bekvämt tillrätta jag kunde i hålet på sätet, och lät en aldrig sinande ström av den underbaraste amerikanska slang smeka mina öron. Då och då glömde jag bort, att bilen var lite konstig och fick svindlande sensationer av att: »nu åker vi rätt i diket, nu barkar det rakt ner, å ajö, farväl för sista gången med oss». Men så knaltade vi helt lugnt vidare, och jag kom ihåg, att det ingen fara var.

Ja, det var en bilfärd! Jag fick veta, att han hette Sidney, men kallades Sid av mera intima bekanta, och att det vore lämpligt, om jag lade mig till med detta mindre formella tilltalsord.

»Vad ni heter, gör detsamma», sa han. »Jag kallar er för sweetheart, allright.»

Så där fick jag för det! Att all glädje i detta livet ska vara så kortvarig.

»Jag ä nästan lika fräkni som Wesley», sa han sedan. Därmed menande Wesley Barry, filmhjälten.

»Mycket mer!» sa jag och fick ett hänfört leende till svar. Och antagligen för att visa sin erkänsla frågade han på sitt okonstlade språk, om jag ville försöka köra »kärran». Jag ville, och vi bytte hål. Hans var ännu djupare än mitt. Den stund som följde närmast efter mitt övertagande av ratten skall jag aldrig glömma. Tala om marritter och mardrömmar och allt som börjar på »mar» i världen! Ratten gick endast att röra i kraftiga knyckar, och som jag var ovan vid detta säregna sätt att framforsla en bil på, beskrevo vi de mest invecklade kurvor och svängar jag någonsin sett ett fordon utföra. Om vi raglat fram förut, så verkade vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon förföljde oss och i varje ögonblick måste vända hela vagnen för att övertyga oss om, att ingen var efter oss. Det var fruktansvärt och på samma gång så idiotiskt skrattretande, att jag till slut, matt och kiknande, inte orkade göra den erforderliga knycken för att klara en skarp kurva, utan lät det basa rätt på och körde hela det gamla rucklet mot ett träd. Farten var inte vidare hög, så det gjorde inte ont, men snörena lossnade och karosseriet skuffades tillbaka en halv meter eller så, och tycktes ett ögonblick fundera på, om det skulle ta överbalansen och sätta sig på vägen eller stanna kvar. Det bestämde sig för det senare och vi stego ur. Den fräknige sade inte ett ljud – han kunde inte. Han var avkiknad och bara några snörvlande ljud utgingo ur hans näsa, och jag svarade på samma internationella språk. Men när vi äntligen hämtat oss och torkat tårarna, så fiskade han upp ur fickans djup ett segelgarnsnystan och skred till verket med vana och ackuratess.

Med förenade krafter lämpade vi karosseriet på sin plats igen, surrade med segelgarnet och satte oss upp. Motorn gick så det var en fröjd – det var som en tio kulsprutor varit i aktion på samma gång, och med ett förnöjt grin startade den unge oljemannen sin car igen. »Det där var ingenting att fästa sig vid», sa han. Det hände honom ideligen i början, innan han blev van vid de små konstigheterna med ratten. Och han hade alltid snören med sig att laga med, så det var ingenting som fallerade. Men kanske det var bäst, att han körde själv nu, så vi kom fram något så när i tid och medan det ännu var ljust. Jag besvarade spörsmålet med övervägande ja, och så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra bilar, vilkas damm vi glättigt svalde, medan konversationen blev livligare och intimare ju längre det led. Jag menar hans. För jag hade just inte mycket tillfälle att yttra mig. Han berättade mig om flickan han älskade, som troligen skulle svika honom och gifta sig med rörmakare. Han berättade allt vad hon sagt, och allt vad han sagt, och allt vad de sagt vid olika intressanta tillfällen och frågade mig till slut, »honestly», om jag inte tyckte, att hon hade behandlat honom »rotten», och om han inte visat sig värd hennes kärlek, så mycket som han bjudit henne på och tagit henne med på.

»Och alla härliga bilfärder jag bjudit henne på sen!» sa han drömmande, men bittert.

»Certainly!» svarade han stolt. »Och bara en gång körde jag av karosseriet, men då gick det av riktigt, så vi satt kvar på vägen och vagnen kila på tills han luta sej i ett dike ett tag.»

Jag kände djupt för Sid, det gjorde jag verkligen. Men jag förstod också delvis Violet, som valde rörmakaren, som ägde en Chevrolet, sista modell. Såna äro kvinnorna – de ta hellre en rörmakare i en Chevrolet med fastsittande karosseri, än de ta en uppåtsträvande oljeagent i en bedagad Ford med löst karosseri. Jag rodnar på mitt köns vägnar, men så är det.

För att leda Sids tankar i en annan fåra, förde jag samtalet på mig själv och min tripp. När han hörde, att jag tänkte gå på mina ben ända till Salt Lake City slog han sig på knät med ena handen – något som jag med oro iakttog, enär båda behövdes för att styra bilen – och upprepade gång på gång:

Han utvecklade i kraftiga och tydliga ord, varför han önskade, att detta hemska öde måtte vederfaras honom. Och det var bara för, att han aldrig i sitt liv hade hört eller anat att en sådan idioti kunde rymmas i en människas hjärna. Gå till Salt Lake! När det fanns frakttåg att skutta upp på och åka gratis på. Han visste om en flicka, som åkt gratis ända till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Och hon var ändå dotter till en miljonär. – När det fanns bilar, som kunde ge mig en »lift» hur många hundra mil som helst – när det fanns ... Oj, han mådde illa, när han bara tänkte på, hur fullständigt hopplöst bakom jag var.

Den kaskad av råd jag fick till svar kan jag inte återge här, men jag har dem på mina fem fingrar ännu i denna stund, och jag kan ännu i min rygg känna, hur det var att följa det första. Att ligga på bromsstängerna under ett ryckande och slängande frakttåg. Oh, Sid! Om jag hade träffat dig efter den färden hade jag inte gett en nickel för ditt unga oljeliv. Jag såg dig aldrig mer, och de andra råden voro så goda, att jag begraver det första i glömskans djup.

Och när vi skildes vid portalen till ett litet blygsamt hotell i en liten blygsam stad i Iowa var det med alla tecken av vänskap och högaktning. Jag hade nämligen lovat honom, att under inga omständigheter göra något så vanvettigt som att gå på egna ben till Salt Lake.

Det sista jag såg, när jag gick in genom dörren var hans vänliga leende, fräkniga ansikte och det sista jag hörde var:

»Ta rätt på en vattenstation långt ut på linjen, göm er i ett dike eller var ni kan, och rör er inte förrän tåget har stått still en bra stund, så det just är färdigt att gå igen. Passa på då och smyg in under en vagn och lägg er rak lång tvärs över bromsstängerna. Det vore bäst om ni hade en brädlapp med er, för det är förbaskat kusligt å ligga på bara stängerna. Men det går förstås!»

»Om ni ser nån öppen finka, som dom har glömt å låsa till dörrn om, så ä de finare å jumpa in där, men dom hittar er fortare. Ibland kan de vara bra å äntra opp på taket också på den där lilla stegen, som finns i varje ända på vagnen, men de kan vara sablit knepigt att hålla sej kvar i svängarna om tåget går unnan lite. Innan ni går opp, så titta efter att där finns nån ventil eller någet som ni kan hålla er fast ve.»

»Ja, Sid», hade jag svarat ödmjukt och fylld av beundran över allt detta vetande.

Nu var det några dagar senare och jag låg vid vattenstationen. Där fanns inget dike, men det växte en skranglig buske i den heta ökensanden, och jag hade krupit så tätt in i den jag kunnat, sedan jag först hojtat och sparkat för att driva bort eventuella skallerormar. Ett godståg skulle komma inom en inte alltför avlägsen framtid det visste jag, för jag hade hört mig för på en liten station längre uppåt linjen, och min spänning steg till oanade höjder medan jag låg där i det stekheta solskenet och väntade. Och vänta fick jag! Det var under den stora järnvägsstrejkens dagar, i slutet på augusti någon gång, och när ett expresståg kunde bli försenat ända till sju timmar, så kan man begripa, att ett godståg inte skulle behöva ha något särdeles bråttom. Det var tidig morgon, när jag slog mig ned i busken, men det var inte förrän en bra stund efter middagstid, som jag hörde skenorna börja sjunga för ett kommande tåg. Så jag hade tid på mig att ligga där och fundera över livet i allmänhet och mig själv i synnerhet. Mest undrade jag på, varför jag egentligen gjorde den här fåniga »vandringen», när jag kunnat sitta bekvämt i en Pullmanvagn och vaggas fram, omgiven av komfort och negertjänare och isvatten och elektriska fläktar och allt möjligt annat, som gör livet lätt och behagfullt att leva. Men så kom jag ihåg det eviga, utslitna gamla tyska ordspråket, som under skoltiden trumfats in i min för tyskan föga känsliga hjärna: »Wenn jemand eine Reise tut, er hat was zu erzählen.» Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig Pullmanvagn, som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra när som helst?! Och så tråkigt som det var att sitta på tåg och bara lättjefullt kasta en blick genom fönstret då och då ut på landskapet. Gick man på vägen, så fick man åtminstone se mycket mer, höra mycket mer och komma mer i kontakt med landet och dess eventuella egenheter. Man kunde t. ex. få en åktur i en Ford vars make ännu ingen drömt om – jag tänkte förstås på min vän Sid och hans sällsamma fordon – man fick råd och anvisningar om diverse praktiska ting, som det alltid kunde vara bra att kunna. Som nu detta med gratisåkning på tåg, som är det vanligaste och snabbaste sättet för Amerikas otaliga tramps att komma fram på. Man fick höra små lösryckta, fristående historier om okända människors öden och äventyr, sorger och glädjeämnen, man fick se allting liksom mera inifrån, mera intimt, mera sant och utan all förgyllning. Och när massor av kvinnor i Amerika gjorde samma sak för sports skull, för det hade jag läst många gånger om i tidningarna – varför skulle inte jag kunna göra det? Fast jag var från Sverige.

Så där låg jag i min buske med ryggsäcken under huvudet och hatten över ögonen och tyckte, att jag gjorde det absolut enda riktiga. Jag tänkte på annat också, på brev jag fått hemifrån, där det stod, att det bara regnade, regnade och regnade, dag efter dag, natt efter natt. Att det var så kallt, så dom gick mitt i blanka sommaren och frös så dom huttrade. Jag låg och undrade hur det kändes, när dropparna föllo svala och tunga och härliga, när doften steg fuktig och bitter från våta träd och våt mark, när gräset kylde ens fötter och jorden var mjuk att gå på. Och jag blev så full av längtan efter allt det, så jag nästan stönade. I tre månader hade jag varit i Amerika nu, och inte en regndroppe hade jag sett eller känt. Bara sol, sol och damm och torka. Om jag kunde begripa ...

Det började sjunga i skenorna och allt annat ströks bort ur mitt medvetande. Bara äventyret fanns kvar – det, som nu skulle komma. Tjuiii! blåste det långt borta, och strax därpå kom ett oändligt långt tågsätt brakande, saktade av och stannade äntligen med allra sista vagnen mittför min buske. Jag låg ihopkrupen på ett sätt som skulle gjort en ormmänniska heder, och vågade inte lyfta upp huvudet på en bra stund. Men när jag, lik en spejande indian, slutligen lät mina blickar svepa över de glesa bladen, upptäckte jag, att min ängslan att bli sedd var absolut onödig. Inte en människa syntes till på min sida av tåget. Långt borta åt vattentornet till hörde jag röster och skratt, men inte en själ såg jag. Då gav jag mig i väg, smygande som »Den siste Mohikanen» på krigsstråt. Någon plankbit hade jag inte tagit med mig – jag tyckte det skulle sett så konstigt ut för människor jag möjligen kunde möta på vägen hitut, och för resten hittar man aldrig en plankbit, när man verkligen behöver den. Så jag förlitade mig på Sids ord: »Det kan gå ändå, förstås!» och ålade mig under vagnen, i mitt oförstånd tackande Gud, att den sista i sättet just stannat mittför mig.

Där fanns fyra eller fem – jag har glömt vilket – smala stänger, som gingo längs med vagnen, och dem skulle jag nu placera mig tvärs över. På rygg, förstås. Det var inte högt i tak – botten på vagnen kunde jag ledigt nå, så jag nästan kunde placera hela underarmen ända upp till armbågen på den, och det stod en doft i luften omkring mig, som livligt påminde om ladugård. Det var inte bara en doft förresten. Jag hörde råmanden och trampandet av oroliga fötter och förstod, att jag hamnat på ett boskapståg, eller under, för att vara exakt. Längre hann jag inte i mina upptäckter förrän en väldig knyck förnams, ett gnisslande, och vi voro på väg. Jag höll just på med att placera min lilla ryggsäck så gott jag kunde under huvudet, som låg lite hårt och obekvämt på den smala järnstången, så jag var inte riktigt beredd att ta emot knuffen. Som en vante slängdes jag i väg utefter stängerna och bara lyckträffen, att ryggsäcksremmen hakade upp sig på en skarv har jag väl att tacka för, att jag inte blev avslängd. Sid hade sagt mig att för all del se till, så jag inte låg för nära den plats där stängerna gledo genom järnfästena, för då kunde jag bli illa klämd, om en oförutsedd bromsning gjordes. Så när jag märkte, att det inte var utan, att jag var bra nära, så började jag försöka maka mig ur det farliga området. Det var ett arbete, som jag ännu kan tänka på med fasa, så absolut ohyggligt mödosamt var det. Men det gick, och till slut låg jag på ett säkert ställe och började arbeta med att få upp ryggsäcken igen.

Farten ökades. Vagnen som ju var sist i tågsättet slängde och krängde i kurvorna, skenskarvarna kändes som om vi hoppat över Himalayas toppar, bromsstängerna skuro in i ryggen, så det var som om jag legat på ett värmeelement. Ack, jag hade gett allt vad jag ägde och hade för Sids plankbit just då! Från vagnen ovanför mig kom allt möjligt nedramlande i mitt uppåtvända ansikte, så jag hela tiden måste hålla ögonen slutna för att inte få dem alldeles fördärvade. O – det var en färd! Och det värsta var, att jag måste blunda. Om jag åtminstone förmått titta upp och kunnat se litet! Till slut försökte jag vända på mig och ligga på magen, men när jag efter tusen rörelser och ansträngningar väl kom på den bogen och öppnade ögonen för att se hur det såg ut, fick jag en sån förnimmelse av svindel och illamående vid åsynen av de med vanvettig fart förbisusande rälsbalkarna, att jag måste genomgå samma tortyr igen för att vända mig om på ryggen.

Och framåt gick det, så det pep om det. Det enda, som gjorde mig något litet glad, var, att det blåste så härligt av farten, så jag åtminstone kände mig sval. Men det var också allt. Jag var så förbi av plåga och damm och törst, att jag inte orkade tänka en gång, bara stönade och stånkade och höll fast för livet med båda händerna i bromsstängerna. Framåt bara! Skulle det aldrig komma någon station? Aldrig en mötespunkt, där godståget måste vänta för att lämna plats för expressen? Aldrig, aldrig! Jag tyckte att hela mitt liv förflutit sedan jag lagt mig på – kanske det inte var en timme ens – då jag äntligen hörde ett tjut från lokomotivet långt framme och kände, hur stängerna började glida och röras under mig. Ett gnissel, så trumhinnorna kunnat spräckas, en stöt, men denna gång var jag beredd, och så stod vi äntligen stilla.

Utan tanke på upptäckt, utan tanke på straff, utan tanke på något annat i livet, än att slippa från det helvete jag i löjlig idioti kastat mig själv i, kravlade jag mig fram och ut på banvallen. Det värkte i min rygg och mitt huvud, så jag orkade inte stå upprätt till att börja med, bara sträcka ut mig i sanden, och lät vem som ville se mig. Jag vet inte hur länge jag låg där, det kan väl inte ha varit så värst lång stund, eftersom tåget ännu stod kvar – så hörde jag en röst som sa:

»Why in hell didn’t you jump a wagon instead of riding in that foolish way!?»

»Vafan hoppade ni inte in i en finka för, i stället för att åka på det där fåniga viset?»

Jag öppnade ögonen och såg en nigger stå böjd över mig. Han hade en mössa på sig med järnvägens initialer och emblem på, så jag förstod, att han var nån sorts employé. Jag behövde inte fundera länge på den saken, för han fortsatte själv ögonblickligen samtalet:

»Jag är bromsare på en vagn här. Smyg er opp i tredje vagnen härifrån, så kan ni få åka med, om ni ger mej en buck.»

En »buck» är en dollar på västerns språk, och som jag gärna hade betalt tio för att slippa traska vidare på mina egna ben i det tillstånd jag befann mig, så antog jag tillbudet och »sneaked up» i den utvisade vagnen, utan att någon märkte det mer än den välvillige svartingen. Jag kom rätt in i en vagn med kor, som i slö undran stirrade på mig, och borta i en tom hörna sjönk jag ned på en hög smutsig halm. Men om det varit ejderdun hade det inte kunnat kännas ljuvligare för min värkbrutna stofthydda, och jag tror jag somnade ögonblickligen med huvudet på ryggsäcken och benen på en liggande ko. Och med ena handen om revolvern i byxfickan, för negrer äro inte att lita på, och alla människor hade varnat mig för dem.

När jag vaknade igen var det nästan mörkt, men genom den halvöppna dörren såg jag solnedgången färga västerhimlen så flammande purpurröd, som man endast får se det i öknen. Solskivan hade just försvunnit bakom en taggig bergskedja, som stod som en blåviolett hägring långt, långt bort, och mellan det dunkande tåget och den låg öknen brungul och hemlighetsfull, fylld av smygande skuggor och flygande sandmoln, som kommo lika plötsligt som de försvunno.

Det var inte all härligheten utanför, som väckte mig. Det var niggern. Han ruskade mig i axeln och flinade så alla tänderna blänkte.

»Inte förrän jag får veta hur långt ni gå i kväll, och hur lång tid det tar att komma dit.»

För jag tänkte som så, att ger jag honom pengarna nu, så kan han hiva av mig vid första vattenstation, och så står jag där ensam mitt i öknen. Eller också kan det hitta på att hända, att han tar ifrån mig allting, och kastar ut mig i farten. Ingen vet, att jag är här, så han kan göra vad han vill. Och inför hotet i hans otäcka svarta uppsyn började jag nästan känna mig litet kuslig.

»Ge mej pengarna!» sa han igen. »Annars ska jag se till, att ni måste göra de.»

Det hade jag åtminstone lärt mig på den tiden jag varit i Amerika, att man ska aldrig låta en neger få sin vilja fram. Då är man såld. Och jag visste också, att försökte en neger bli våldsam mot mig, var det min fulla rätt att skjuta ned honom som en hund och ingen skulle anse annat, än att jag gjort rätt. Så satt jag och funderade litet på hur jag skulle göra. Men då han böjde sig fram mot mig liksom på hot, då drog jag upp handen, som jag hela tiden hållit i byxfickan och lät revolvern följa med. Bara helt som av en händelse, som om jag gjort det i tankarna. Det var allt som behövdes. Med en halvmuttrad svordom drog han sig tillbaka, så snabbt, att han snavade över en ko så lång han var, och innan det blev ordning i den oredan var jag på benen och stod med ryggen mot väggen, alltjämt med revolvern i handen.

När han kom upp igen, nedsmord och tillstyrd, såg han så komisk ut, att jag måste fnittra till lite. Och han skrattade med, muntert och glatt och så vänligt som aldrig det. Så stack jag andra handen i fickan, drog fram en silverdollar och sa:

Han fångade myntet i luften, bet i det för att vara säker på att det var äkta och lunkade sen bort och satte sig på en annan halmhög i en annan hörna. Och där satt han ända tills det blev bromsningssignal utan att röra sig. Men han sjöng! Med en underlig, mjuk, tremulerande röst de underligaste sorgsna visor. Jag hörde inte orden för hjulens rassel, men jag kände igen en del av melodierna och förstod, att alla de andra också måste vara »darkiesongs» – negersånger. Allt mörkare blev det, och en sömnig liten lampa spred ett sken så svagt, att man knappt märkte det. Utanför dröjde ännu ljuset från solnedgången på västerhimlen och öknen böljade som ett grått töcken, en ko råmade, sorgset, som i smärta, skenskarvarna dånade, och den tunna, besynnerliga rösten sjöng. Det var så underligt och overkligt alltsammans – som man drömmer det i en dröm.

Så kom en gäll vissling från lokomotivet mitt i alltsammans. Negern flög upp och skötte sitt jobb, bromsarna höggo i, och med långsamma knyckar började vi sakta av mot en liten station. Jag såg mig om på båda sidor, innan jag hoppade av. Det var så mycket folk, så ingen skulle lägga märke till mig i villervallan på perrongen, och jag gled ut genom dörren, utan att svartingen visste något om det. Och innan tåget stannat tog jag det långa bakåthoppet Sid så varmt rekommenderat och hamnade lugnt och stilla på banvallen. På det sättet kom jag till Colorado.

Jag tog till mina ben igen – tågen voro nog bra för all del, men hur det var, så tyckte jag allt, att min första erfarenhet varit litet kuslig, och några fler negrer hade jag inte lust att träffa inom den närmaste tiden. Så jag lunkade vägen i stället. Det var roligt det med, och roligare blev det för var dag. Ibland fick jag en »lift» i en bil ett par hundra engelska mil – en gång fick jag åka med ett gift par och tre barn i två hela dagar och vräkte mig inte måttligt på överklassigt fjädrande kuddar. Frun var danska, så vi kände oss liksom lite släkt, och sannerligen blev jag inte till och med bjuden att följa med dem hem till deras lantställe. Jag är säker på, det bara var för att jag kunde melodien till »Prinsessen sad höjt i sitt jomfrubur» som jag blev inviterad, för det var fruns älsklingssång, och hon hade aldrig träffat någon i Amerika förr som kunde den. Tio gånger om dagen så visst som en fick jag klämma i med »Prinsessen», och för var gång lade den lilla ljushåriga danskan sitt huvud på sned, blundade och suckade och såg romantisk ut, och lät mig i beslöjade ordalag förstå, att den sången hade haft en djup och dramatisk betydelse i hennes liv, när hon ännu var ung och vacker och trippade med sina små fötter på Strögets asfalt. Ack ja, det var många år sedan dess. »Ih! du Alstyrende – de var dajli dengang!» Nu var det bara barn och pengar, och ingen romantik och ingen, som sjöng »Prinsessen sad höjt» utanför hennes fönster, när månen glittrade över Sundet.

När jag i två dagar på begäran sjungit »Prinsessen», och deras väg tog av åt annat håll, beslöt jag mig för att ta avsked och avböjde tacksamt, men bestämt, bjudningen till landstället – jag kände, att en dag till skulle komma mig att fatta ett djupt hat till både Danmark och Kjerulf och månsken över Sundet. Så nästa morgon sade jag farväl utanför hotellporten och mitt: »Paa Gjensyn» var så blottat på entusiasm, att jag nästan kände mig generad för mig själv. Men vad ska man göra – som man är skapt så är man!

Och ett par timmar senare vankade jag vägen fram igen, nöjd och glad och ensam, utan ett spår av romantik i sinnet. Det var skuggigt och skönt, för jag hade kommit in i en grön, djup dalgång; små stugor lågo här och där, och en gång mötte jag en ung dam i trettonårsåldern, som bekvämt tillbakalutad i en buggy föste en flock kor framför sig. Hon tittade på mig och jag på henne, och vi stannade båda. Varefter följande samtal utspann sig:

»Dä inte mina, dä skollärarns. Ja hjälper honom med de ena å de andra i sommar. Å sen ska jag te college.»

»Ett stycke bara. Dom betar på en vall hos skollärarns syster. Hon heter Olena.»

»Jaså.» Jag mottog detta sensationella meddelande så upprörande likgiltigt, att flickungen med verkligt ogillande betraktade mig och satt tyst en lång stund, tankspritt svängande pisksnärten fram och åter. Till slut brast hon ut.

Min röst lät nästan lika häpen som jag kände mig, och flickan stirrade moltyst på mig.

Jag skakade på huvudet och talade om, att jag var nykommen till Amerika och inte hade reda på något vidare om seder och bruk i landet. Det förstod hon då, men hon tyckte det var konstigt, att det fanns ett så härligt land på jorden, så man slapp lära sig stava. Jag nändes inte beröva henne hennes gyllene Utopia-dröm, utan bad bara stilla om vidare upplysningar, och dem gav hon villigt och snabbt. Vartenda år, innan terminen var slut, tävlade de i stavning berättade hon, och det var så livat som helst.

»Hon ja! Hon är femti år så visst som ett. Men hon kommer te stavningarna i alla fall. Å de gör dom ju allihop runtikring. Men i år klådde jag ’na. Hon kunde inte stava te Thoroughly. Hon glömde sista h:et. Å nu ä hon så arg så!»

»Ja, de va så klart! Inte går man välan heller! Nu måste jag ge mej i väg, för den bruna ser ut, som om hon tänkte ge sej ut i vetet. Hon ä allti alldeles vådli. Nu ä hon där – hoj!»

Hästkraken fick sig en snärt, den unga damen stämde upp ett krigstjut, som kunnat göra en indian avundsjuk, och i rök och damm försvann hela ekipaget runt en krök på vägen, och jag vandrade vidare med nya funderingar i mitt huvud. Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma, om den, som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla fall! Och det där med stavtävlingarna! Det var nog ingen dum idé, när man tänkte efter, men inte skulle nån människa hemma kunna komma på något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till, med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin kan tänka på att ens försöka tala ut.

Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och småskrattade. Hon, som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några svensk-amerikanare, som talade engelska med varann och som, när hon till slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring, som satt bredvid och sa: »En har möcke å tacka Gud för, att en kan tala som en redi mänska.»

Jag gick ännu och hade roligt för mig själv åt den gamla historien, när jag hörde hästtrav bakom mig och fick se en ung man, som kom travande med två löshästar, medan han själv red den tredje. Han såg ut som klippt ur en wildwestfilm, med fransade vida cowboybyxor, vidbrättad hatt, klart blå skjorta och en röd sidenhalsduk ledigt knuten kring halsen. Ansiktet var så solbränt, så det nästan var svart, och det ljusa håret såg så löjligt barnsligt ut, där det stack fram under hattbrättet i små förföriska lockar.

»Hello!» sa jag igen och fullständigt försjönk i betraktande av den första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy, som någonsin mitt hänryckta öga skådat. Och tre gånger fick han fråga om jag var på »hikingtrip», innan jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma fram ett svagt:

»Take my horse. I take one of the others myself. – Ta min häst, jag tar en av de andra själv. Och så ta av er ryggsäcken också.»

Innan jag visste ordet av satt jag på hans häst, medan han justerade stigbyglarna och spände åt sadelgjorden lite bättre. Med ett enda språng satt han på en av de osadlade löshästarna, tog den andra vid tygeln och travade i väg, som om det varit den naturligaste sak i världen att plocka upp vandrande damer vid landsvägskanten och låta dem rida med ett stycke. Och det var det väl också enligt amerikansk vänlig sed. Min ryggsäck hade han bundit fast vid sadeln med ett par remmar, så jag kände mig lös och ledig och belåten och hade bara att låta traven gå. Inte ett ord sa han, och inte ett ord sa jag. Sadeln knarrade och solen sken, och dammet höljde in oss i en tät och hostretande slöja. Han frågade inte vart jag skulle, inte talte han om, vart han tänkte sig – inget sa jag och inget sa han. Alla tre djuren travade i bredd, den långa svingande traven, som är så typisk för västerns hästar, jämn och glidande, utan stötar och utan avbrott, en liten vind fläktade då och då och blåste undan dammet, och ibland redo vi som genom långa tunnlar av skuggande träd, ibland mitt ute i heta solen.

Vi hade säkert ridit en timme eller mer, då han plötsligt höll in hästarna vid en korsväg och sade:

»Jag ska in hit å hälsa på far å få mej lite mat. Ska ni följa me? Stugan ligger där borta.»

Han pekade på en liten röd byggning, som låg mitt i en träddunge och såg så innerligt, oskuldsfullt svensk och inbjudande ut.

Törstig var jag och hungrig med, och de ljusa små lockarna under den sköne ynglingens hattbrätte verkade så pålitliga, hans ögon så vänliga och beskyddande, att jag utan vidare funderande sa:

Trav igen och uppsvängning framför den röda stugan. Så fort vi stannat gick dörren upp, och en skäggig gammal man stack ut huvet och nickade. När han fick syn på mig spred sig ett stilla grin över hela ansiktet, och medan han långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat, sa han:

Det var inget märkvärdigt alls i det yttrandet och inget illa ment heller, det hördes på rösten. Men det märkvärdiga var, att han sade det på svenska! Och när det gick upp för mig, och jag såg hur ursinnig John såg ut, så började jag skratta förstås och sade – också på svenska:

»Neej då! Han plockade opp mej på landsvägen bara för att han var snäll.»

Då var det deras tur. Aldrig har jag sett ett par människor se mera konfunderade ut, och medan jag långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat satt jag kvar i sadeln och lät ett stilla grin sprida sig över mitt ansikte. En så trogen och noggrann kopia jag kunde åstadkomma av gamlingen nyss.

En lång stund stodo de alldeles tysta och bara stirrade. Så muttrade John för sig själv: »Well, I’ll be damned.» Men gubben stod alltjämt och bara såg och såg. Så knep han sakta ihop det andra ögat, och samma obeskrivliga grin lyste upp hans skäggiga ansikte:

»Det stämmer!» sa jag och svängde mig ned från hästen. »Och jämmaligen tror jag inte ni ä svensk också.»

Då var det slut med Johns övernaturliga allvar och tystnad. Han slog sig på benen och stämde upp ett skratt så smittande klart, att vi inte hade annat att göra än följa med, både gammelfar och jag. Och när vi hämtat oss lite så fick jag ett par rungande handslag, och bjöds in i stugan.

Där var fint och blankt och rent, så det sken om det – spisen var svart och nyputsad med blixtrande nickelbeslag, golvet var vitskurat med rödrandiga trasmattor, en bukett blommor satt stadig och tät instucken i ett glas mitt på bordet och vaxduken, som den stod på, var utan fläck och vank. Väggarna voro målade i en stark ljusblå färg och fulla med fotografier och oljetryck, mest från Sverige förstås. Det stod inte på två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde för brinnande livet, medan jag gav alla önskade upplysningar om min person: föräldrar, syskons antal och ålder, om de voro gifta eller ogifta, varifrån i Sverige jag var, vad jag gjorde i Amerika, hur länge jag skulle stanna, om jag tjänade mycket pengar på min skrivning, så att det kunde betala sig att slita ont och skala omkring så där på vägarna? Allt var så precis svenskt och likt landet hemma, att jag inte hade ett ögonblicks tanke på, att jag egentligen satt mitt ute i Amerika och inte alls var i Sverige.

När jag talat slut kom turen till mig att fråga. Gamlingen var från Hälsingland och hade bott i Amerika i trettio år. Om jag nånsin hade varit i Hälsingland? Jaa då! Då makade han sig närmre och lade sin hand på ryggstödet av stolen jag satt på och sken, sken i hela ansiktet. Sen var det inte svårt att få honom att tala. Gumman hans var död för fem år sen, och John, den stora drasuten till pojke han hade, var kopojke på en stor ranch några mil längre bort. Det var dit han skulle nu med hästarna, som han varit och hämtat vid järnvägsstationen – han brukade hälsa på far sin, när han hade ärende åt det hållet. Hur det gick att sköta allt ensam? Åjo, det knallade i väg. Inte var det ju som att ha kvinnfolk i gården, men inte större än farmen var, så redde han sig på egen hand. Ibland på vårar och höstar måste han ju leja lite hjälp, men annars gick det som det gick. Maten då?

»Det finns ingen som lagar sån mat som farsgubben?» sa John och smålog mot fadern, som just gick och pysslade med kaffepannan. »Du ska se han bjur dej allt på grub – ja får nog rida ensam härifrå, jag.»

»Betcha!» sa gubben och log tillbaka. »Den hära stinta ska ja int låte gå i förste tage. Va dä likt nå dä! Vi ska tale om gammellande vi, å ho kan stanne här så länge ho vell. Sämmer ska ja inte ställe för’a, vet du.»

Efter en timme red John sin väg, men jag satt kvar i det blåmålade köket. Inte ett smul fick jag göra för att hjälpa gubben med middagen. »Va dä skäl i dä?» svarade han varenda gång jag gjorde en ansats till att göra lite nytta. Och så viftade han med sina stora nävar och hade mig att sitta ner igen. Så behändigt som han skötte om allting – och så rent och fint och prydligt! Han diskade kaffekopparna och sköljde och torkade, han skalade potatis och skar upp skinka till stekning, han hämtade in selleri från trädgården och ett stort fat mogna, härliga persikor, han plockade under många hemlighetsfulla blinkningar fram ett krus hembryggt, förbjudet öl, och han dukade bordet fullt med de läckraste saker. Allt medan han pratade och frågade och undrade och berättade. Och när vi efter väl undanstökat mål framåt eftermiddagen sutto ute i »porchen» – den med myggnät omhägnade verandan, som nästan alltid finns i ett amerikanskt hus, är det än aldrig så enkelt – så talte han mellan blossen på sin gamla pipa om för mig hela sitt liv. Så enkelt och tryggt och troskyldigt, som om jag varit hans närmaste vän och inte bara en främling, som kommit in från vägen, och som han aldrig skulle se mer. Och genom allt gick en skälvande längtan efter »gammellande» – efter Sverige, efter Hälsingland och hembygden. Det var, som om han inom sig hade ett altare, där han hopade allt av tillbedjan och kärlek han ägde, och det altaret var »gammellande». Hans röst, som annars talade så starkt och högt, att den riktigt dundrade fram orden, blev med ens så stilla och mild och varsam, när han satt och mindes högt om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.

Och jag bara lyssnade och lyssnade, medan luften blev allt svalare omkring oss, och solen helt sakta började luta mot väster. Genom den halvöppna dörren såg jag en skymt av kökets blåa väggar och hörde väckarklockans tickande. Det var så stilla, så ljuvligt tyst och svalt – bara den gamla rösten muttrade oavlåtligt, och mitt inne i det vilda skägget lyste ett par förunderligt klara blå ögon, vänligt och lugnt. När han reste sig till slut för att gå och sköta om djuren i ladugården, så gick jag med, mjölkade ett par kor och fick mig en stor skopa mjölk till tack för besväret.

Och så sade jag farväl och vandrade vidare, med den gamla rösten alltjämt sjungande i mina öron om Sverige, Sverige ...

Dagarna gingo och milen ledo. Ibland stannade jag ett par dar och hjälpte till med arbete på en farm – alltid hos svenskar, och alltid fann jag hos dem alla en snygghet och renlighet utan vank och brist och ett vänligt intresse för främlingen, som kom från deras eget land, och som därför aldrig förblev främling många timmar. Och alltid, alltid hos de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var, som om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva voro barnen och det modern – de skylde över dess brister och logo milt åt dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på, att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de undvikande:

»No», kunde de säga, »inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej bättre fram här än där hemma.»

Det är sant – man kunde nog träffa på sådana också, som svor och domderade och tog alla makter till vittne på, att de visst aldrig ville se Sverige igen för sina ögon, men pratade man lite längre med dem, så kröp det fram till slut, att hade de bara pengar så ... nog skulle det vara roligt att komma hem ett tag och se, hurudant där var nu. Det var aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige, då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, »gammelandet» glömde de inte, och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de också bott där större delen av sitt liv.

Jag minns så väl en dag i början på september, när jag trampade vägen fram i en hetta så intensiv, att luften gungade för ögonen, och det kändes som om lungorna skulle brista för vart andetag. Jag hade hunnit till Wyoming nu, med bil och tåg och ridning och alla möjliga underliga sorts fortskaffningsmedel – dock minst på mina egna ben. Den mesta delen genom ökensträckan hade jag fått åka på en benzinbil, men nu skulle den inte längre, och med förtvivlan i hjärtat lunkade jag den dammiga vägen framåt mot den avlägsna järnvägsstationen, där mitt fasta beslut var att ta tåget till Salt Lake City och karaktärslöst överge trampens arbetssamma om ock ombytliga liv. Bäst som jag gick där och flåsade, hörde jag vagnsrassel bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se ett stort hölass komma vaggande, och högst uppe på toppen satt en gammal man i bredskyggad halmhatt och blå overalls. Jag stannade så fort jag såg lasset, i brinnande förhoppning om att bli bjuden på åka. Och det slog inte fel heller.

»Have a lift?» Jag undrar hur många gånger jag hört det vänliga tillropet därute. »Vill ni åka med?» Och naturligtvis vill man åka med, när man är halvdöd av värme och törst, och ryggsäcken känns som bly mellan skuldrorna om den också är aldrig så lätt. Så jag sade tack denna speciella gången också och hissades upp med kläm av en hård näve och placerade mig i det mjuka höt bredvid min ädle välgörare. Vi började genast att prata förstås, och samtalet rörde sig till att börja med uteslutande om fotvandringar och järnvägar och resor och sånt, som det kan vara höviskt och bildat att främlingar resonera med varann om. Så sa gubben plötsligt:

»We-ell! Next year I’m going home to the old one. And that’s a mighty long trip I can tell you, girlie. – Nästa år ska jag hem och hälsa på den gamla och det är en väldigt lång tur ska jag säga er, flickunge.»

»Var bor hon då?» frågade jag lite förvånad, för jag trodde han menade sin mor, och jag kunde inte begripa hur i all världen hon kunde bära sig åt med att ännu vara i livet och ha en så gammal, vitskäggig son.

Då tittade han på mig under buskiga vita bryn, så räckte han ut handen och sade:

Och det gjorde vi – högtidligt och allvarligt och lite rörda, båda två. När vi sedan tillräckligt hunnit förvåna oss över och dryfta detta egendomliga sammanträffande, frågade jag:

»Reser du bara över för att hälsa på, eller tänker du stanna kvar hemma?»

»Bet att ja ska stanne!» svarade han. »Ja har gått här och längtet hem i så månge år, så nu orker ja inte längre. Nog för att ja tycker bra om Amerika, det gör ja visst de, men ja skulle tycke om å få dö i Sverige i alle fall. Å de samme säjer gumman min. Å nu i denne dan som ä i da, så ä de jämt nie måner å elve dar tess vi segler. Dä låter bra nog länge de, men när en har vure härute i över förteti år så ä då inte nie måner så rasanes mycke.»

»Tänk att du vet så precis, hur många dagar det är över den nionde månaden till och med.»

»De tror ja dä!» sa han och myste. »Mor å ja vi stryker allt en da om sänder i almenacka vi, så inte ä dä nån fare på att en ska komme för sent te båten inte.»

»Den tar pojken vår hann om. Han har geft se nu i sommer, så nu grejer han sej. Å så har vi en pojke hemme, som vi ska bo hos. Jojomän. Å lite har vi allt mä oss hem, mor å ja, så inte ska vi behöva ligge nån te last så länge nån åv oss lever. Nänämän.»

Och sen kan man inte precis säga att det blev några pinsamma pauser i samtalet oss emellan under hela den långa vägen till stationen, dit gubben skulle med höt. Det tog oss ett par timmar att komma dit, men ingen av oss hade tråkigt ett ögonblick, och när vi fick höra av stationsföreståndaren, att det skulle dröja två timmar till, innan tåget västerut väntades, så spände gubben resolut ifrån sin häst och slog sig ned på en bänk med mig i trofast väntan. När tåget äntligen kom, så tog han mig stadigt i handen och sade:

»Ja, hos ’the old one’», ropade jag, när tåget ångade ut, och fick ett brett, strålande leende till svar.

Så kom jag till slut till Salt Lake City – mormonernas huvudstad. En kväll i solnedgången kom jag, trött och dammig och glad att äntligen vara vid målet, och när jag steg av vid stationen med säcken på ryggen och klampade gatan fram, var jag så utledsen åt allting, att jag knappt iddes titta upp en gång. Jag bara längtade efter ett hotell, ett bad, lite mat och en säng. Men hur det var, så kunde jag inte låta bli att lägga märke till, att jag gick i en luft, som liksom var rosenfärgad, och till slut såg jag upp – och tvärstannade. Jag tror inte jag skrek till, men det skulle inte heller förvåna mig om jag gjorde det, jag vet bara, att jag stod stock still och bara stirrade. Aldrig i mitt liv har jag sett något sådant, och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna parker och planteringar, och jag såg en blossande, flammande, lysande västerhimmel med färger så otroliga, med en prakt så bländande, att hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll – buktiga, skarptandade, fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger, medan konturerna mildrades och flöto bort i ett purpurfärgat dis, som stod och skälvde och böljade på något förunderligt sätt.

Luften var full av kyrkklockors klang, och solen sjönk. Färgerna lyste, darrade, skiftade – fjällen blevo allt mer gyllene, allt mer som voro de rent guld, medan det underliga diset fladdrade och svängde. Snart var luften inte rosenfärgad längre, blåare blev den, och solskivan syntes inte mer, men i väster strålade himlen, och fastän det var full skymning runt om mig brunno ännu bergens toppar som av en himmelsk eld. Och medan jag stod där med ryggen lutad mot en mur och försökte fatta hur underbart allt detta var, hörde jag mitt i klockornas klang en annan musik – mild, ljuv, stilla.

»Vad är det?» sade jag till mig själv. »Har jag kommit till himlen direkt? Eller drömmer jag?»

Folk kom och gick på gatan. Ingen tittade åt mig, och inte jag åt dem, men alltjämt hördes musiken och nu starkare, sen klockorna en efter en tystnade. Så mild var den och ändå så stark, att jag stod och undrade, varför ingen mer än jag hörde den – men det gjorde de kanske, fastän de inte brydde sig om den. Jag tittade uppåt den mur jag stödde mig mot, men såg bara ett träds suddiga konturer i skymningen, och blev inte klokare för det. Till slut frågade jag en av de förbigående:

Och så gick han vidare, och jag stod kvar ännu en stund, tills allt var mörkt omkring mig och lyktorna började tändas. Ännu dröjde en blek liten återglans i väster, och österbergens spetsar lyste som guld. Så gick jag vidare och tänkte för mig själv:

»Nej, himlen var det inte, men jag är i Zions stad, där ’de sista dagarnas helige’ bo. De förstå åtminstone hur en främling ska tas emot.»

Vi veta inte mycket om mormonerna här hemma, det är visst och sant. Det enda jag hade reda på, när jag kom till Utah var, att deras religion tillät och gillade månggifte, och jag tror, att det också egentligen är allt, vad största delen av Sveriges folk besitter av kunskap om dessa människor. Först som sist skall jag emellertid säga, att det där med månggiftet numera är en saga blott. Ingen mormon har mer än en hustru eftersom Förenta Staterna inte tillåter det, och de som påstå något annat fara illa fram med sanningen. Vad deras religion i övrigt beträffar, synes den vara en stark, glad tro, grundad på samma bibel som vår egen, och fylld av strävan efter att hålla kropp och själ rena från allt ont.

Hur själva benämningen »mormoner» uppkommit kan kanske vara av intresse att i allra största korthet berätta. Mormonerna själva anse, att 600 år före Kristi födelse en liten koloni troende utvandrade från Jerusalem, av Gud visades vägen till Amerika, där de bosatte sig, och från dessa mormoner härstamma indianerna. Med denna skara följde profeter, och under århundradenas lopp ristades koloniens historia ned på metallplattor, på hebreiska. Den siste profeten hette Mormon, och han gjorde ett sammandrag av alla plattornas historia. Hans son visade sig i en uppenbarelse för Joseph Smith på 1800-talets början och berättade var plattorna voro dolda, Joseph fann dem och lät trycka dem till sitt folk att läsa under namn av »Mormons bok». Därav kommer benämningen mormoner. Denna bok är ytterst märklig och intressant och kan köpas av vem som vill i Amerika. Den utgör, jämte bibeln, kyrkans grundval.

År 1830 grundade Joseph Smith mormonernas kyrka, eller, för att nämna samfundet vid dess rätta namn: »De yttersta dagarnes Helige». Efter svåra förföljelser, varunder den alltjämt växande skaran av anhängare fördrevs från den ena staten efter den andra, blevo slutligen Joseph och hans bror Hyrum Smith skjutna av en »svartmålad mobb» 1844, och man hoppades allmänt i Amerika, att efter det denna exekution gått av stapeln hela det mormonska samfundet skulle dö ut. Men det gick inte så. Brigham Young uppstod och åtog sig att leda sina trogna västerut – ut till de okända vildmarkerna – när de till slut även blevo fördrivna från staten Illinois. Det var på vintern 1846.

Om den färden har jag hört människor tala, som själva varit med – en man och en kvinna, båda nära nittitalet, men ännu fulla av minnen från denna första, ohyggliga vandring »over the plains». Efter dem kommo många, ack så många, och alla hade hart när otroliga lidanden att utstå i öknarnas hetta och köld. Ingen hade det dock så svårt som dessa första, men kanske gingo heller inga med så brinnande tro och entusiasm som de. Vägen visste de inte, kunde endast fråga sig fram bland vänligt sinnade indianer, och sådana fanns det inte många.

Mitt i vintern måste de ge sig av för att undkomma förföljelser, och de lidanden de utstodo kan man knappast göra sig en föreställning om. Köld, hunger, törst – jagade som vilda djur av indianerna, ständigt spejande och i skräck för överfall, men ändå med knutna nävar och sammanbitna käkar trampande sin väg fram, vissa om att Gud ej skulle överge dem, att han skulle föra dem fram till härlighet och vila. Fram till den fjärran dal, där Han för deras överstepräst förkunnat att Zions härligheter väntade dem.

Och äntligen, äntligen i juli 1847 kommo de fram till Salt Lakedalen. Tro inte den då såg ut som nu: grön, skuggig, med böljande gräs och sorlande källor. Ånej – den var som en sandöken den också, full av tistel och buskar, lik de obarmhärtiga slätter de kommit över, och inga Zions härligheter väntade dem. Men Brigham Young befallde halt, han ropade, att detta var den dal Gud i en uppenbarelse låtit honom se, och här skulle de bygga och bo. Och med honom i spetsen sjönko de på knä och tackade himlarnas herre, som till slut fört dem fram till sitt eget land. Det var inte så många, som höjde lovsången – av de över trehundra, som börjat vandringen, kommo ej mer än 119 fram, därav tre kvinnor och några små barn. Resten hade omkommit på vägen av köld och hetta och törst och indianernas pilar.

Brigham Young var en herre, som inte lät tiden rinna sig ur händerna. Läger slogs, tält restes, arbetet börjades, vatten fanns och skog tillräckligt utefter strömmarna att bygga hyddor av, och i september var den första timmerkojan byggd. Den finns ännu kvar som ett minnesmärke, och man kan få se den på tempelområdet, dit den är flyttad och placerad under en marmorpergola. Den är så primitiv, den lilla stugan, så rörande med sina grova stockar, sitt lilla fönster och den tunga dörren, som har mer än ett märke efter indianpilar. På gaveln hänga ett par klumpiga hjul – de ha suttit på två skottkärror, på vilka man och hustru skjutit sitt fattiga bohag och två späda barn genom öknarna, över bergen och dalarna, mer än tvåhundra svenska mil.

Ett par timmar innan jag såg detta, hade jag hört två gamla röster tala om det de upplevat, det de mindes. De två hade sett den här stugan resas, hade varit med, när mannen och hustrun kommo skjutande sitt bohag och sina barn på dessa hjul. Och ändå – ändå tror jag inte själva Egyptens pyramider kunna komma mig att känna mig mera liten, mera tillhörande en ny och ung tid än jag gjorde nu, inför dessa reliker från år, så nyss svunna.

Jag stod inne på tempelgården och betraktade dem, bakom mig strävade templets spiror upp mot himlens blå. Hade jag inte nyss hört, att under tjugu års tid, ända tills järnväg byggdes upp till granittagen, måste blocken till detta tempel fraktas fram med oxspann. Fyra spann oxar och fyra dagar tog det att forsla fram varje block – och nu, efter fyrtio års arbete står det där, stängt och heligt. Får ej beträdas annat än av dem, som strängt följa sin kyrkas bud, och då endast med bara fötter. Det finns gott om mormonska kyrkor runt om i staden och staten, och in i dem får vem som vill gå, men templet är heligare – i det får endast de utvalda inträda, och de, som vigas inför dess altare kunna aldrig skiljas i detta livet, det äktenskapet måste vara intill döden.

Där borta åt vänster kunde jag se en smäcker kolonn resa sig, krönt av ett par vilande måsar – »Sea-Gull»-monumentet. Det har en vacker historia, som jag måste berätta. Redan året efter det mormonerna kommit till Zions dal, hade de börjat sitt arbete att tvinga öknen att blomma under sina händer. Fem tusen acres jord voro under kultur, och av dem över niohundra sådda med vintervete. Det var på våren 1848, och vetet började just skjuta upp en späd brodd, som lovade gott för kommande skörd. Så oändligt mycket berodde på den skörden – liv och bröd åt alla dem, som nu hunnit draga in i dalen och rastlöst arbetade på att odla den. Då nalkades olyckan ur skyn. Otaliga gräshoppor kommo flygande och slogo ned på veteåkrarna och drogo fram över dem tills de sågo ut, som om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde, gjordes av de förtvivlade människorna för att utrota skadedjuren, men göra vad de ville, så hjälpte ingenting. Nya svärmar kommo, och till slut måste man ge upp allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn, med ett sus av vita vingar. Måsar – tusenden och tusenden av måsar. De slogo ned på fälten så dessa liknade snödrivor, och kastade sig över gräshopporna, åto och åto och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsen helig i Utah – skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling av dessa vita frälsermän, som kommo, när nöden var störst.

Tabernaklet, som klumpigt och med besynnerlig skapnad reser sig lite längre bort, är kanske en av de märkvärdigaste byggnader i världen. Det är byggt efter anvisningar av Brigham Young, som i sin tur uppgav sig ha fått tillsägelse av sin Gud i en uppenbarelse, att så och så ska huset göras. Han var varken arkitekt eller annat – hela hans studietid belöpte sig visst till sju dagar, men vad behövde han skolor och lärdom, när allt vart honom uppenbarat. Tabernaklet byggdes under otroligt arbete, och i hela den enorma byggnaden, som rymmer 8,000 människor, finns det inte en spik – inte en! Allt är sammanfogat med träpluggar. Och varför? Jo, bara av det enkla skälet, att det inte fanns så gott om pengar, att man hade lust att lägga ned dem på spik, som var dyr vara den tiden. Och så kanske av ett skäl till: det var tvåhundra svenska mil till det ställe där spik fanns att köpa, och man går inte i onödan tvåhundra mil, om man kan slippa. Och tvåhundra mil tillbaka. Utan man gjorde sin egen spik, och det en som tycks hålla. Kanske har frånvaron av spik något att göra med den nästan onaturliga akustiken i Tabernaklet. Jag vet inte, men jag tycker det känns kusligt att stå i ena ändan av en sal, som är hundra meter lång och sjuttiofem meter bred och höra, när man släpper en knappnål i den andra. Men det är sant, jag har själv hört det. Och viskar man så tyst, så man knappt hör det själv, nog hör de vad man säger hundra meter bort.

I tabernaklet finns världens största orgel dessutom – den har mellan sex- och sjutusen pipor, och innan moderna tider hann göra sitt intåg, så fordrades det åtta man bara att trampa luft. Nu går det med elektricitet, som allt annat.

Jag kom till att tycka om Salt Lake City, och ju mer jag såg av det, dess mer tilltalade det mig. De låga husen inbäddade i mörk grönska, de otroligt rena gatorna, där dag och natt kristallklart vatten spolade genom rännstenarna – det kom från källor uppe i bergen och sökte sig väg ned till dalen – de böljande fjällens undersköna linjer, himlens genomskinliga blå och solnedgångarnas fantastiska färgspel. Ibland brukade jag rida uppåt bergen vid skymningsdags, rida genom oändliga fält av vilda solrosor, som frasade mot stigbyglarna och ofta voro högre än mitt huvud, så jag red som i en förtrollad djungel, som i gröna, täta gator av bittert doftande stjälkar, och över mig och bredvid mig hängde gyllene jätteblommor. Och när jag hunnit högt nog upp, så kunde jag se Salt Lake längst ut i väster som ett glimmande hav av blod och purpur och guld, som solen sakta sänkte sig i. Då blev allt på en gång dött och grått nere i staden, tills lyktorna började blossa som blomster av eld. Men bergen glimmade ännu i prakt och härlighet och vesperringningen trängde upp och flöt vida genom den stilla luften.

Ja, jag tyckte om Salt Lake City och jag tyckte om mormonerna också. Jag menar inte alls deras religion, ty den har jag för lite reda på, för att våga yttra mig om, men jag menar som människor – att vara med och umgås med och tala med. Glada, vänliga, gästfria, alltid färdiga att stå till tjänst, alltid beredvilliga att göra sitt yttersta för främlingen, som visade intresse för dem och deras stad. Jag kom dit med den fasta föresatsen att stanna tre, högst fyra dagar, och jag blev där i tre veckor. Man ska aldrig bestämma på förhand! Det är så mycket med det jordiska, och rätt vad det är, så kommer det något emellan, som man aldrig beräknat. Inte hade jag kunnat ana, att jag helt plötsligt skulle stöta på en liten svensk dam, en gammal vithårig gumma på nära sjuttio år, som vandrat »over the plains» på sextiotalet, och som ännu kunde fås att tala den bredaste, härligaste skånska, fast det var mer än sextio år, sen hon lämnade Sverige. Alla de hundra milen hade hon vandrat genom öknar och öde land, hon, som de andra pioniärerna, och hon kunde berätta om farorna och fasorna, så den vildaste äventyrsroman blir blek och till intet vid jämförelsen. Om indianer och vilda djur, om svält och törst, om bortrövade barn och plötsliga överfall i nattens tystnad, när de alla gått till ro inom sin vagnborg. Susande pilar och knallande bössor, flammande eldar och vilda skrik. Ja, det var en fest att höra henne. Kväll efter kväll kunde jag sitta och lyssna, timme efter timme till den spröda, tunna rösten, och se på den bräckliga lilla gestalten, som härdat ut och gått igenom så otroligt mycket.

»Little daughter», kunde hon säga. »Little daughter – I was only such a little one, seven years old. But oh, how well I remember it all.» – Lilla dotter, jag var bara en liten en, sju år gammal, men å så väl jag minns det alltsammans.

Hon kallade mig alltid »little daughter» – jag vet inte om det är mormonsed eller om det var, för jag var svenska som hon, och det föll sig så naturligt att jag kallade henne »little mother» till svar.

Många människor träffade jag hos »little mother» – alla mormoner och alla lika vänligt intresserade och färdiga att hjälpa med råd och dåd. Aldrig någonsin gjorde de ens en antydan att tala för sin lära, att värva en proselyt, men de tyckte mycket om, när man frågade dem om lite av varje, som rörde deras religion och svarade gärna och villigt, och de hade ogement roligt åt alla galna historier, som voro i svang om dem och deras lära. Det är minsann inte bara andra länders folk, som inte ha reda på något om mormonerna – i Amerika tycks de inte veta mycket mera, åtminstone inte i de bredare samhällslagren. Att mormonerna äta barn och såna där vanliga små enkla frimurarmysterier är ingenting sällsynt att få höra, och en mycket utbredd tro är, att de ha – horn! Jag har hört folk på fullt allvar försäkra det, och en mormondam, som jag träffade – förresten en av Brigham Youngs talrika döttrar – berättade en historia, som hänt en av hennes väninnor på en resa, och som bevisar hur vidskepliga människor kan vara ännu i dessa dagar. Det hade varit en kongress någonstans i de östra staterna och en mycket fint bildad och mycket högt uppsatt dam sändes från Salt Lake City som delegerad. På hemvägen fick hon sällskap på tåget med ett par amerikanska damer. När dessa fingo höra, att hon hade sitt hem i Utah blevo de intresserade och frågade, om hon möjligen kände några mormoner, eller åtminstone om hon sett några. Joo då, sa hon, det hade hon visst det. Flera stycken.

Nu besatt denna dam humorns gåva, och hon svarade allvarligt, att ja, det var nog så tyvärr, att en del mormoner hade horn. Hon besatt mera – nämligen en ganska stor förhöjning på hjässan strax ovanför tinningen, och den kom hon att tänka på nu. Och så sa hon lugnt:

»Jag är mormon, förresten, så jag kan vara exempel på, att det är sant det där med hornen.»

Damerna bleknade av fasa, men kunde ändå inte slita sig ifrån denna underbara art av människosläktet. De bara stirrade och stirrade med skräckslagen nyfikenhet. Då tog den andra sakta av sig hatten, böjde fram huvudet och sade:

Med darrande fingrar kände de. Ja, det fanns intet tvivel – hornet var där. Men när de inte funno något på andra sidan och tyckte det var märkvärdigt förklarade hon:

»Ja, ser ni, dom här hornen ä vi ju inte födda med. De växa så småningom, allteftersom vi utvecklas i vår läras ritual och invigas i mysterierna. Jag har inte hunnit så långt än, att det börjat komma något på andra sidan, men jag hoppas väl om jag riktigt uppför mig som jag ska, att det blir ett där också!»

Så reste hon på sig för att gå in i restaurationsvagnen och äta middag. Men innan hon gick böjde hon sig fram och viskade med minen av en, som ger ett gränslöst förtroende:

»Vi ha svans med, men den bär vi inte utanpå annat än vid mycket högtidliga tillfällen.»

Jag stannade alltså i Salt Lake City i tre veckor och tack vare min vänskap med den gamla svenska damen och hennes familj, fick jag vara med om mycket, som jag antar att en tillfällig gäst och främling ganska sällan kommer på. Jag var på bönemöten och sammankomster och tébjudningar, och jag träffade flera av Brigham Youngs änkor och barn – och Joe Smiths med för den delen. Jag var på konserter i Tabernaklet, och en gång var jag till och med på en avskedsfest för en missionär, som skulle skickas ut till Tyskland. Om jag lever tills det gror mossa på mig, ska jag aldrig glömma den tillställningen, och aldrig i mina vildaste fantasier hade jag kunnat tänka att en missionär kunde firas av på ett så glättigt sätt.

Så här gick det till, att jag kom med: jag hade varit uppåt bergen och ridit – en lång, härlig tur i strålande sol och på en häst, som klättrade som en get. Som vägen till stallet gick förbi min gamla väns hus, hoppade jag av ett ögonblick och gick in för att hälsa. Där voro de alla klädda till fest och stodo färdiga att ge sig av ut.

»I den här riggen?» sa jag och tittade ned på mina ridbyxor och dammiga stövlar.

Och så hände det sig, att jag gick i en mormonkyrka enkelt och konstlöst skrudad, och festade av en missionär. Jag trodde förstås, att det skulle bli bön och sång och högtidligt och allvarligt och allting, som man kan tänka sig själv, när en missionär ska skickas till främmande land. Visst inte! Nu kom vi visserligen en halvtimme för sent, så det kan hända, att någon av kyrkans äldste talat ett allvarets ord till den unge mannen, men jag hörde intet av den sorten. Vad jag kom till, var en mycket rolig och lustig kabaret, med sång och uppträdanden av imitatörer och till damer utklädda herrar, som roade sig själva och auditoriet på ett menlöst och barnsligt sätt. Som sagt – det var en av de bättre kabareter jag varit på, och när man tar i betraktande, att den var tillställd för att fira en utresande missionär, så var intrycket ännu mera sällsamt. Det enda allvarliga på hela tillställningen var missionärens eget tal, som avslutade programmet. Varefter alla tågade en trappa upp i våningen ovanför kyrklokalen, där en animerad bal vidtog.

För oss låter det som den vanvettigaste fars, och jag medger, att jag tyckte det var lite konstigt också. Jag antar, att Svenska Missionsförbundet inte håller kabaret och bal, när de sända ut en profet, och jag vet inte, om någon annan religion har dessa muntra former för avskedstagandet. Men jag förmodar det är mormonernas mening, att de unga pojkarna som ge sig ut, ska ha ett glatt minne av sin hemstad och inte fara från sitt land under sorgetoner och tårar. Man ska inte klandra, där man inget förstår, så jag tiger stilla, men man kan ju fundera lite för sig själv i alla fall på hur olika det brukas här i världen. Och på vad som egentligen menas med värdiga former.

Att märka är, att de missionärer som sändas ut, ofta äro unga pojkar, som nyss slutat universitetet, och som känna sig manade, att slå ett slag för sin tro, innan de »settle down» i samhället och bli affärsmän eller ämbetsmän eller yrkesutövare av olika slag. Kyrkan betalar ej omkostnaderna, medan de äro ute och värvar själar – de få själva sköta den saken, och den enda hjälp de få är de frivilliga gåvor som skänkas på avskedsfesten av de närvarande. Kanske blir det så mycket, att det räcker till resan – kanske inte – och sen få de lägga till resten själva och existera på egna medel.

En halvtimmes resa från Salt Lake City ligger ett nöjesfält, som heter Salt Air – Salt luft. Salt! Ja, så salt att om man höll tungan ute ett litet tag, så blev den styv och torr och så salt, att det smakade länge efteråt. Salt Air låg vid Salt Lake och om nånsin ett vatten gjort skäl för ordet salt, så är det det. Atlantiska Oceanen är som lemonad i jämförelse. När man badar, så kommer man inte ner – fötterna vicka upp och armarna få liksom en knuff underifrån, så de bara flyga mot ytan. Och om någon, som läser det här reser dit, så kör inte på huvudet från en trampolin, som lömskt satts ut att locka främlingar i fördärvet. Det känns som att störta rakt ned på en ovanligt hård cementgård. Man går stolt och säker ut på den sviktande bron, man ser alla de badandes blickar riktas mot sig, man hör uttryck flyga i luften:

»Isn’t she smart – my soul, isn’t she brave – isn’t she just fine!!!!»

Och man ler lite föraktfullt och säkert och tänker: va i herrans namn är det åt friska människorna! Skulle det vara någe att hoppa från den här lilla trampolinen.

Och så hoppar man – ledigt och elegant efter Köhlersk metod. Och så minns man inget mer på en lång stund. Och så kommer man upp med ett blekt leende och försöker se ut som om ingenting hänt. Oh – Salt Lake! – dina stolta böljor få lägga sig var de vilja för mig, men aldrig mer står jag på huvudet från en trampolin i din järnhårda famn.

Men att efter badet ta en sötvattensdusch och en karuselltur och sen upp till danshallen – det gör jag gärna! Musiken till dansen är hors concours och hallen lär vara den största i Amerika och rymmer, jag vet inte hur många dansande par. Och jazzen går, så det är en lust och alla människor se ut, som om de hade det roligt och bra. Utanför fönsterna böljar Salt Lake, och de fridlysta, vita måsarna skjuta fram och tillbaka.

Salt Lake, Salt Air, Salt Lake City – Zions dal – när får jag någonsin se något så vackert mer!

FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER.

När jag äntligen lyckades skrapa ihop nog energi att lämna Salt Lake City och det lata dagdrivarlivet där, satte jag mig på tåget en morgonstund och gav mig av söderut med Las Vegas som närmaste mål – en liten gruvstad i Nevada nära gränsen till Arizona – och från vilken man hade möjligheter att med bil fara tvärs igenom öknen och komma ned till Santa Félinjen för vidare befordran till Texas och El Paso. Det var hett så luften stod och skälvde och bara svavelångorna fattades, för att man utan vidare ansträngning skulle kunna tro sig förflyttad till det hetaste underjorden. Läsa orkade man inte, och tittade man ut såg man bara de mest tröstlösa och enformiga öknar eller taggiga bergskedjor vid horisonten, och genom de dubbla, hermetiskt tillslutna fönstren virvlade in ett ständigt moln av fint damm, som täckte allt och gjorde allt otrevligt och strävt att ta i. Mitt emot mig satt ett par unga damer av den typiska »flapper»-sorten med bara knän, nedrullade strumpor och otroligt korta kjolar, och som jag inte hade något annat att göra, så tog jag dem i grundligt, om ock något slött betraktande. Efter som deras samtal fördes med allt annat än låg röst, stod det mig fritt att även avnjuta det, utan det ringaste besvär. Den ena talade mest om sin »beau», som tydligen med otåglighet väntade henne vid någon station i Arizona för att sedan föra henne och väninnan upp till en ranch i bergen – den andra talade om sin chef, som tydligen med otålighet väntade henne tillbaka till Salt Lake City, men båda damerna togo uppenbarligen saken lugnt och voro i strålande humör vid tanken på de två veckors semester, som av allt att döma låg framför dem. Då och då, med tämligen jämna mellanrum, plockade de fram diverse toalettsaker ur handväskorna, speglade sig med allvar och noggrannhet och målade med största frimodighet på de delar av ansiktet, där den redan förut frikostigt applicerade färgen, blivit något spolierad av damm och värme. Det generade dem inte det minsta att någon såg på – de sminkade och pudrade och smetade rött på läpparna, precis lika lugnt som om de suttit hemma i sitt eget toalettrum, och pratade på med de små mellanrum som voro nödvändiga, när det var någon detalj i arbetet, som fordrade en alldeles särskilt delikat behandling. Och när allt var klart studerade de med ändå större grundlighet sin bild i spegeln, suckade och stoppade ned hela attiraljen till nästa gång. Dessemellan satte de i sig kopiöst med choklad och konfekt och bjödo frikostigt, vem som fanns i närheten.

Det var riktigt söta små flickor förresten och inte mycket ont i dem heller, tror jag. Det där med målningen är bara en sorts sport antar jag – det är nu en gång en »flappers» prerogativ, lika väl som att flirta och jazza och klä sig med en viss excentrisk elegans, utan att släppa ett uns på sin värdighet för det. Med benämningen »flapper» menas egentligen bara en ung självförsörjande flicka, som håller styvt på, att hon är kvinnan som gör vad som faller henne in, och inte för den skull behöver åka ned till någon låg moralisk nivå. Den kollektiva beteckningen lär härleda sig från dessa små damers bekymmerslösa vana att en vinter traska utför de moddiga New Yorksgatorna i höga bottiner, som de ej gjort sig besvär att knäppa till – så att sleifarna smällde och slogo om benen på dem: were flapping. Så bildades substantivet »flapper» lika snabbt och oundvikligt som all annan amerikansk slang kommer till, och nu är det ett begrepp, ett namn på en helt ny art av det moderna kvinnosläktet. Jag tror nog att våra mormorsmödrar skulle korsa sig och möjligen få slag av fasa, om de skulle sätta ögonen på dem, men numera är det ingen som korsar sig för någonting, och ingen som får slag för lite målning eller ett par frikostigt exponerade ben eller en jazz eller såna små obetydligheter. Det är märkvärdigt vad människosläktet har för utvecklingsmöjligheter ändå.

Allt det där satt jag och funderade på, medan jag då och då försökte få någon vettig mening ur en bok av Elinor Glyn, som en snäll mormondam givit mig vid avresan. Så tiden drog sig fram, om den också gick fruktansvärt långsamt, och till slut var det bara några timmar kvar till Las Vegas. Solen hade gått ned, så luften började redan bli sval, och när det sista målet för dagen blivit serverat i restaurationsvagnen, sade jag adjö till flickorna, flyttade mig över till utsiktsvagnen längst bort i tågsättet och lyckades somna i en stor skinnstol från Elinor Glyn och alltsammans. Jag vaknade strax före Las Vegas vid att jag frös så jag skakade. Det är ett underligt klimat där ute i västern – på dagen så hett, så man tycker det vore bäst om man finge dö från alltsammans, och några timmar efter solnedgången så isande kallt, att man inte vet sig någon levande råd hur man nånsin ska bli varm igen. Om dagen längtar man efter natten och om natten längtar man efter dagen. Konstigt land!

Det var både järnvägsstrejk och gruvstrejk i Amerika vid det här laget, och när jag huttrade framåt den dåligt upplysta gatan på jakt efter hotell, snubblade jag mer än en gång på folk, som lågo utsträckta på trottoarerna eller sutto lutade mot husväggarna och sovo. Det var besynnerligt, tänkte jag, för det första, att de kunde tillåtas slå sig ner på det viset och för det andra, att de inte fröso livet ur sig i den iskalla natten, men det var väl människor, som var vana vid sånt, och de tycktes sova som döda i dammet. Då och då kom en ensam man gående och stegen ekade i tystnaden, medan det svaga lyktskenet ibland blänkte till på en tung revolver, som hängde långt ned på höften i ett späckat patronbälte. Det var tillfälliga strejkvakter, som sågo till, att allt var som det skulle och att inga oroligheter bröto ut, och en av dem hjälpte mig att bulta upp hotellportiern och bar sedan in min ryggsäck och ordnade så jag genast fick ett rum. Varefter han försvann med en kort nick och ett: »So long, girlie!» Utan att vänta på varken tack eller drickspengar. Det är gott om sån ridderlighet i Amerika.

Det fanns egentligen bara en gata i Las Vegas, och när jag kom ut morgonen därpå, var där precis som en marknad. De flesta av arbetarna från gruvorna utanför staden hade kommit in eller övernattat på trottoarerna, och där sutto de och hängde på rännstenskanten eller kring kaféerna, pratande, rökande och spottande. Hundar snodde omkring benen på en eller slogos i hörnen, hästar, med fantastiskt klädda cowboys, kommo sprängande från rancher i närheten, bilar susade fram med vild fart och virvlade upp enorma dammoln, pianolor och grammofoner voro i full gång, och här och där på en upp- och nedvänd tunna eller en stol stod en arbetare och höll tal, som slött avlyssnades i det svidande solgasset.

Jag vankade långsamt framåt och såg mig omkring. Men där var just inte mycket att se mer, än några låga små hus med flata tak och här och där en liten affär, som skyltade med dammiga varor, eller ett kafé som inte såg vidare inbjudande ut. Men framför ett fönster stod jag länge, ty där fick jag beskåda den första och enda riktiga, direkt från jorden komna, guldklimp jag någonsin sett. Den var inte så oerhört stor, så den kunde väl inte vara värd några svindlande summor, men den låg där och glittrade och lyste i solen på ett löjligt fascinerande sätt, och det tog en lång stund innan jag kunde slita mig ifrån åsynen av den. Men så fick jag lite längre bort syn på en grön skuggig park, som lockade mig ändå mer än det fala guldet, och så vände jag mina steg ditåt, blott för att sorgsen bli hejdad vid ingången av en stor skylt, som med stora tydliga bokstäver röt åt mig:

Det var ett privat ställe och utvisningen var så omisskänneligt tydlig, att jag bara hade att sucka och vända. Håll er utanför – jag menar er! Kort, amerikanskt och koncist. Las Vegas var förresten fullt med såna där kärnfulla meddelanden – om orsaken var, att det var en gruvstad, eller varför vet jag inte. Men inne hos en skomakare, som skulle sätta en ny klack på min ridstövel, fann jag följande beaktansvärda anhållan:

I översättning blir det för långt och förlorar det mesta av lustigheten: Behåll ert dåliga humör – det är ingen som vill ha det. Men på engelska gör det stor effekt, och kanske den stackars skomakaren hade användning för det och hade sina skäl för att han satt upp det.

På ett plank kring ett nybygge i en utkant av staden förtjustes jag över följande intelligenta och sedelärande anslag:

If you insist on doing nothing, don’t do it here! – Om ni absolut inte vill göra någonting, gör det inte här.

Och som jag absolut inte hade lust att röra ett finger till arbete så lydde jag uppmaningen och vände om samma väg jag kommit och vände ned huvudgatan, där jag först stirrade en stund på guldklimpen igen i gruvbolagets skyltfönster och sen äventyrade att ställa en fråga till en fetlagd gentleman med vänligt utseende, om han visste var jag skulle kunna få en bil som kunde köra mig till Searchlight – en liten by inne i Arizona. Han tittade på mig, vände på tuggbussen ett slag, spottade och sade:

Och det var allt besked jag fick av honom. De ha ett besynnerligt sätt att uttrycka sig där västerut. Så fullständigt olika mot på alla andra ställen och så oändligt expressivt. Search me – fråga mig!

Nu var gatan ännu mer vimlande full av folk och djur och bilar, och anledningen var, att ett tåg nyss kommit in. Det låg upphetsning i luften, vaktmännen gingo omkring med mera livliga uppsyner än jag sett dem ha förut, och revolvrar och patronbälten blixtrade hotfullt och gav en viss vild prägel åt det hela. Jag fick snart veta vad det var: några järnvägsstrejkare hade, trots den stränga bevakningen, lyckats smuggla en bomb in i en godsfinka, och vagnen hade exploderat någonstans söderut, dock utan att skada någon. Så man kan förstå att inte ens värmen kunde hålla folk slöa längre, och det var ett prat och ett stim så man kunde bli yr i huvudet.

Men några hundra meter längre bort låg öknen, gulbrun och omätlig och tyst, med ett darrande värmedis över sig, en vindkåre strök upp sanden och kom de små förtorkade grästuvorna att vagga helt sakta – sen låg den där lika död och orörlig igen som den legat i tusende år, och stojet och skriket från staden hade intet med den att göra. Men om natten var den full av ljud – underliga beklämmande, mystiska ljud, som kunde få hjärtat att stanna i bröstet av en obestämbar, ohygglig fasa. Jag reste igenom den på bil samma natt, från Las Vegas till Needles, och aldrig ska jag glömma det. Inte en människa, inte ett hus, inte ett levande liv sågo vi, men när vi en gång stodo stilla en stund och reparerade en motorskada, så var det som om all denna oändlighet kröp inpå oss och tusen ljud trängde till våra öron. Coyotees, som skällde och bjäbbade, likt retade hundvalpars långa utdragna tjut, som mest av allt liknade vargläten, och också var det, om chauffören talade sant – frasande, viskande rörelser bland de låga små buskarna och ibland liksom en glidande skugga på avstånd, färglös och formlös som ett spöke. Över alltsammans glimmade stjärnorna mer praktfulla än jag nånsin sett dem, och månen steg upp vid horisonten som en underlig gulröd sol utan värme och nästan utan glans, som om den kommit från ett sällsamt land, där inget liv fanns, ingen röst fick tala, inga jordiska blomster blomma. Och i dess matta sken badade öknen med flygande skuggor över oändliga vidder. Tyst och ändå full av ljud. Död och ändå full av liv.

Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat enformigt, att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen. Det var egentligen bara stationerna, som lämnade någon omväxling åt det hela, och utefter Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade jag dock lika gärna velat bli besparad: tjocka, otympliga, obehagliga gamla kvinnor, som rultade omkring, grant utstyrda, och försökte prångla på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till fruktansvärt oblyga priser – männen höllo sig mera förnämt i bakgrunden och sågo verkligen ganska måleriska ut, där de stodo och hängde i lättjefulla och överlägsna attityder. Barnungarna voro riktigt söta till och med, men hela exposén gjorde ett nedslående och degenererat intryck, ungefär som våra lappar utefter den stora turistleden norrut: snikenhet, oförskämdhet, fotografering för betalning. Stackars gamla vilda apachehövdingar, om de kunna se sin avkomma nu, smilande och smickrande och ödmjuka mot de blekansikten, som berövat dem friheten och stoltheten. Då tyckte jag bättre om mexikanarna i all deras sagolika smuts och lättja – de verkade, som om de alltid varit likadana från tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en cigarrett instucken bakom örat, medan en annan hängde mellan läpparna – och deras gamla kvinnor, som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i jordens innandömen en människoålder, för att sedan plötsligt grävas upp och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och ohyra, och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att andas för en ovan.

El Paso var en vacker liten stad och pittoresk med sitt inslag av spanjorer och gulhyade »greasers». Spetsmantiljade donnor vandrade långsamt gatorna fram, och på andra sidan Rio Grande vinkade Juarez, en liten mexikansk stad, där alla i Amerika förbjudna fröjder voro tillåtna, och där till och med en tjurfäktningsaréna var uppförd, stinkande av blod och inälvor och annan vidrighet. Kvällen innan jag kom dit hade årets största tjurfäktning gått av stapeln, och piccadorer och toreadorer svassade omkring i all sin stass med en beundrande hop halvnakna ungar i hälarna. Spanskan flög i luften och i danssalongerna skrällde musiken dygnet om. Mulåsnespann knogade fram med klingande klockor, ibland stupade ett djur och blev uppsparkat igen med den sällsamma vänlighet mot djur, som är den latinska rasen egen, och överallt hängde »greasers» – amerikanarnas namn på mexikanska halvblod – mot lerväggar och bardiskar och lyktstolpar med den eviga cigarretten i munnen.

I El Paso fanns det svenskar också, mest affärsmän, men även sådana, som ägde stora boskapsrancher. För det mesta såg det ut som om de hade det bra därnere, och en del påstodo till och med, att de trivdes utmärkt med hettan och öknarna, om de också tyckte att »greasers», som arbetskraft betraktad var ett besvärligt och opålitligt byke att ha att göra med. Kommer någon ihåg, att jag på ångbåtslinjen i Köpenhamn gladdes åt en gammal Texasman, som skröt med att han hade »gått öve nittan gånga», och som hade både apelsinfarm i Kalifornien och en boskapsfarm i Texas? Jo det hade han vackert! Han hade ingenting, utan arbetade som rallare vid ett järnvägsbygge, och hans min, när jag dök upp framför honom på en gata i El Paso var värd att se. Jag kan inte säga att den var odelat förtjust, och när jag efter den första hälsningen sade:

»Det var tur att jag träffade dig, så kan jag få se hur en boskapsranch i Texas ser ut!» så svarade han lite svävande och blev så röd, som hans brunbrända anlete tillät. Ranchen låg så långt bort sade han, och han skulle inte dit förrän om ett par veckor igen, var i El Paso för att sälja en flock hästar, och förresten var det inte rätta tiden att bese en ranch i den här hettan.

»Jaså», sa jag och såg menlös ut. »Jag kan hälsa dig från Johanna. Hon har en bra plats i New York nu.»

Då blev han ännu rödare, och det kunde han gärna kosta på sig. För se saken var den, och det fick jag inte veta förrän långt efter i brev från Johanna, att det egentligen var på Texasmannens förslag, som hon lämnat Sverige för att förljuva hans liv på ålderns dagar som härskarinna över de två egendomarna i Texas och Californien. Han hade pratat i henne, att det måste vara en stor hemlighet, annars blev hon inte släppt i land i Amerika, men att så fort de kommit säkert fram och stodo på amerikansk grund skulle han gifta sig med henne och ta henne med till Texas. Och den enfaldiga Johanna, som annars hade både skinn på näsan och förstånd, så hon redde sig – hon hade låtit dåra sig av den gamle skojaren, och hade följt med. Men han fick gå i land samma kväll båten kom i New Yorks hamn, eftersom han var amerikansk medborgare, och sen försvann han ganska spårlöst. I ett anfall av tanklöshet hade han dock på båten uppgett en adress i El Paso, och när Johanna fick höra att jag skulle dit, så skrev hon och berättade alltsammans och bad mig försöka få tag på honom och säga honom ett och annat, som kunde vara lämpligt. Samma dag jag kom letade jag mig alltså fram till den uppgivna adressen och fann ett gammalt ilsket fruntimmer, som efter långa funderingar ur sitt minnes gömmor letade fram, att hon haft en inneboende med ett liknande namn för några år sen eller något sådant, att kräket gett sig av utan att betala, och att han haft arbete vid järnvägsbyggen. Då gick jag till järnvägen, och sannerligen hade de inte en man med samma namn ännu kvar i sin tjänst, som arbetade där och där och skulle komma tillbaka med tåget ett par dagar efteråt. Så det här mötet var inte så precis »händelsevis», som man skulle kunna trott, och Johannas namn hade åsyftad effekt.

»Ja, och hon är förlovad med en murare nu», fortsatte jag, »och har slagit dig och alla dina rancher ur hågen. Men det ska jag säga dig, att något mer ...»

»Där kommer min car!» muttrade han, och innan jag hann blinka var han på väg ut på gatan till spårvagnen och hoppade på just som den satte sig i gång. Och där stod jag som en snopen och överlistad Sherlock Holmes och visste inte, om jag var glad eller ledsen att ha sluppit ifrån den predikan jag läst över. Jag hade ju i alla fall inte Johannas utförsgåvor, så det kanske var lika bra som det var och karlen måste ändå inse, att han var genomskådad, och det var inte så lite bara det. Jag tänker han låter det stanna vid de »nittan gånga» han »gått över» och blir där han är till döddagar. Johanna är vid det här laget gift med sin murare, så hon fäller ingen tår över de två nobla rancherna, som försvunno i det blå.

Ja – det var El Paso, och därifrån ilade jag på en Pullmanvagns vingar direkt till Chicago, trött och led på allt vad resor heter, och med bara en enda brinnande önskan: att komma ifrån öknarnas hetta och pinande solsken, från dammet och smutsen och stanken och allt det främmande, ovana, runt omkring mig, tillbaka till vila och ro och svala höstdagar, och, så småningom, tillbaka till »the old one», till Sverige, som började stå för mig som det förlovade landet, som det ouppnåeliga paradiset, där allt var rent och tyst och stilla, utan jäkt och bråk.

Chicago var strålande i höstsol och höstfärger med Michigan, som vaggade dimblå och oändlig utanför. Alla teatrar voro öppnade, alla människor hemkomna från landet, valkampanjerna rasade, och ett intensivt liv rådde över allt. Det var annat det än i det lata, värmedallrande södern, och i flera dagar gick jag bara omkring och var lycklig. Men man kan bli trött på det också, och när jag tyckte att lyckan började bli lite långtråkig tog jag så smått i tu med det arbete som jag kommit till Chicago för att utföra – nämligen att försöka få en liten inblick i hur de svenska tjänstflickorna kunde ha det därute. På farmerna visste jag ju hur det var och det var precis likadant som hemma: att inga ville vara på landet, om också arbetet var aldrig så lätt och lönerna aldrig så höga. Men i städerna dit alla drogo sig visste jag inte riktigt hur det kunde vara, och för den skull gick jag upp till den mest anlitade och ansedda platsanskaffningsbyrån i Chicago, fru Othelia Myhrmans, där allt vad förnämt och rikt i staden finns, hämta sitt tjänstefolk. Ty en amerikansk familj med självaktning ser helst, att deras hem skötes av svenskar, eller åtminstone av skandinaver. Fru Othelia Myhrmans namn är så väl känt här hemma, att hon ingen presentation behöver, och vad Amerika beträffar så intar hon där den särställningen att vara allas vän – beundrad av alla och även fruktad av en del för sin omutliga rättrådighet och för sin makt, att med ett enda ord stjälpa omkull de mest högtflygande projekt, som kanske inte tåla, att så alldeles noga synas i sömmarna. Hon är den mest ursvenska svensk man kan träffa, trots de nära femtio år hon vistats därute, den mest pålitliga och uppoffrande vän för alla vinddrivna stackare, som söka hennes hjälp, och därtill en makt att räkna med, både i politiskt och socialt hänseende.

Till henne gick jag alltså, och med den mest älskvärda beredvillighet ställde hon hela sin erfarenhet till mitt förfogande. Allra bäst tyckte hon det vara, om jag först tillbringade ett par dagar uppe på hennes byrå för att se, höra och lära, och att sedan själv försöka mig på ekluten och se med egna ögon och uppfatta med egna öron. Och som detta förslag fullständigt överensstämde med mina egna önskningar hade jag ingenting att invända, utan fogade mig villigt efter hennes råd.

Där placerade jag mig alltså i raden bland andra sökande och lärde och såg mer på en dag, än om jag gått och tjänat i aldrig så många månader. Jag lovar det, att maken till fina damer fick man leta efter, jag menar nu de, som aspirerade på platser som tjänstflickor: silkesstrumpor och sidenkjolar och plymagerade en del av dem, så till att börja med trodde man ibland, att det minst var en miljonärsfru, som kom infrasande genom dörren för att söka en kammarjungfru eller husa – ja, där fanns andra också, enkelt och mera solitt klädda, men de voro mestadels nykomna från Sverige och sutto litet ängsligt uppspetade på stolarna i mera blyg väntan. Men de andra, de gamla och vana, gingo genast rakt på sekreteraren eller till och med till fru Myhrman själv om hon var ledig, förklarade sitt ärende med kläm och pondus, berättade varför de slutat på den gamla platsen, och hur omöjlig den var, och hur folk trodde, att de kunde göra hur som helst med en, bara för att man var tvungen att tjäna sitt bröd, och att denna gången ville de ha en anställning på helt andra villkor, annars kunde det göra detsamma. Och när de nystat ur sig allt det där på så pass ren svenska de kunde åstadkomma – de vågade inte annat för fru Myhrman – så viftade de tillbaka till en stol, slog sig ned med ledig och världsvan hållning och väntade med lugn värdighet tills de fingo en vink att gå in i en annan avdelning av rummet, där de konfronterades med fruarna eller snarare fruarna konfronterades med dem.

Ty i Amerika är det vanligt att fruarna själva bege sig till platsanskaffningsbyrån och se ut det tjänstfolk de vilja ha, och där sitta de tåligt och fogligt i timtals väntan på, att en lämplig flicka ska dyka upp. Jag har sett både Rockefellers och MacCormicks och andra högdjur uppe på fru Myhrmans byrå, och sannerligen ha de inte sett riktigt nervösa ut, när de ställt sina frågor till de eleganta damer, som sökt plats hos dem. De fattiga små frågor som en amerikansk fru hinner få fram nämligen. För egentligen är det inte alls frun, som anställer förhöret, åtminstone inte när hon fått någon av det gamla gardet att göra med. Nej då! Flickan kommer in, utan onödig brådska, böjer med aktning och värdighet sitt huvud, drar fram en stol, slår sig ned och öppnar bataljen med en gammal härförares slughet. Det är rent underbart, hur snabbt hon sätter fingret på de ömma punkterna, och hur den examinerade frun blir mer och mer förvirrad:

»Jaså», säger hon sedan med tydligt ogillande. »På sydsidan. Jag tycker bättre om nordsidan. Har ni barn?»

Frun medger nervöst och nästan urskuldande, att jo, de ha två barn, men de ha två sköterskor till dem, så att ingen av husorna ha det minsta besvär av dem.

»Jaså, jaha. Det blir väl aldrig frågan om att göra någon tvätt eller strykning?»

Ledighet, lön, eget rum, badrum ... frågorna falla tätt, och den eventuella matmodern svarar ödmjukt och villigt. Och så kan det hända, när allt det där är genomgånget, att fröken Anna Anderson, eller vad hon kan heta, reser sig med bestämd min och säger i artigt beklagande ton:

»Ja, platsen är nog bra och lönen är allright, men jag reflekterar inte ändå, för se jag vill inte bo på sydsidan.»

Och så böjer hon på nytt med aktning och värdighet sitt huvud, skjuter stolen tillbaka och marscherar ut igen till det andra rummet, där hon hastigt och viskande meddelar sig med sekreteraren och åter slår sig på sin väntans stol. Men det kan också hända, att hon tar platsen, och då blir det fruns tur att fråga om lite av varje. Fast hon vågar visst inte komma med några spörsmål av mera ingående art, för då kan det hända att fröken Anna Anderson upplyser henne om, att de och de sakerna ha sin privata natur och angå uteslutande fröken Anna Anderson själv och ingen annan. Så det så.

Ibland kunde man få höra små »greenhorns» spotta upp sig också. Stackars barn, högfärdsdjävulen hade väl slagit sina klor i dem eller också hade någon äldre kamrat satt upp dem och pratat i dem, att de voro illa behandlade. Aldrig ska jag glömma en dag, när en liten sjutton, arton års tös kom in, högst upprörd, och bad att få tala med fru Myhrman själv. Det lilla livet såg så lantligt oskuldsfull och rödblommig ut, att man nästan kände medlidande med de stackars kor hon obarmhärtigt lämnat hemma i Sverige, men hennes ansikte bar en prägel av skräckslagen beslutsamhet, och man kunde se, att i hennes själ stormar rasade. Så fick hon då äntligen företräde och kom fram med sitt ärende, och det i sån fart, så hon snubblade över orden. Hon skulle be att få klaga på platsen hon hade fått – hon ville ha en annan, och hon ville ha eget badrum och hon ville ha mera ledigt och bättre betalt och mindre arbete och ett helt annat bemötande och ...

»Ja cärar inte å va där», avslutade hon sitt livliga anförande. »Ja vell ha en najs plass å inte vell ja ha job i bäsmentet heller.»

Detta sista förläget rodnande, ty ett stilla fnitter förnams från de närmast sittande flickorna. Stackars lilla dumbom! Hon kom från ett fattigt hem i Västergötland och hade väl aldrig i hela sitt unga liv ens sett ett badrum, innan hon kom till Amerika. Men nu skulle hon ha ett eget, och fick hon inte det, så var det inte annat att göra än flytta. Nåja – fru Myhrman talade några stilla, kloka ord, och det var en mycket ödmjuk och generad liten fröken, som smög ut genom dörren tillbaka till det delade badrummet och till arbetet som scullerymaid i bäsmentet.

Och som scullerymaid eller underköksa var det också, som jag drog in i ett bäsment (källarvåning) några dagar senare.

HUSET LÅG VID ASTOR STREET –

Huset låg vid Astor street – Chicagos elegantaste gata, där »the upper ten» ha sina residens, och där endast de mycket förnäma och rika bo – och det var stort som ett slott, om också något dystert och skräckinjagande för en debutant i »scullerymaid»-yrket. Jag stod och tittade och tittade i det ösande regnet, upp och ner och ner och upp, och först, när min väska började bli tung i handen, lät jag mig själv försvinna i den trånga mörka passage, som ledde till tjänarnas ingång, ringde på klockan och lät mina skepp brinna bakom mig.

En sprättig ung dam öppnade för mig, och när hon hört vad jag ville, visade hon mig utför en liten trappa med en trött, ytterst förnäm gest och behagade upplysa mig om, med en mindre förnäm, men fullt lika trött röst, att köket låg därnere. Varpå hon försvann i högre regioner och jag lunkade ned till den blivande skådeplatsen för mina blygsamma erfarenheter. Ty köket låg naturligtvis, som nästan alltid i Amerika, i källarvåningen. Det var ett stort, ett enormt rum, med bord utefter alla väggar och bord mitt på golvet och bord i hörnen och en spis, där man gott kunnat laga mat åt ett helt regemente, utan att kastrullerna precis behövt trängas för det. Och fast det var mitt på dagen brann där minst tio lampor, och ekläreringen var så strålande, att jag stod och blinkade en lång stund innan jag hann vänja mig vid det skarpa ljuset. En röst långt bortifrån var det enda som tydde på att mänskliga innevånare hade sitt säte i denna källarvåning, och jag övergick från att blinka till att lyssna. En grälsjuk röst var det och grov också, mest som en karl hade stått därute och domderat, men en aning sade mig, att det var min nya chef – kokerskan – och allt efter som rösten tilltog i styrka, därför att den kom närmre, steg aningen till ängslig visshet och vissheten blev fullständig, när i dörröppningen längst borta vid andra väggen dök fram ett fetlagt fruntimmer i vit bomullsklänning och vit mössa på huvudet. Bakom henne skymtade ett ödmjukt negeransikte, men det kom aldrig längre än till dörren, där vände det och försvann i källarens dunkel, och fram i den klara ljuskretsen trädde Emma Karlson i ensamt majestät, tyst och med ett uttryck av verkligt missnöje i sina själfulla drag. Kokerskan Emma Karlson från Södermanland.

»Hullo!» sade hon surmulet, när hennes vredesstormiga ögon föllo på mig, som stod där i undergiven väntan. »Hullo! What are you doing here? – Vad gör ni här?»

»I am the new kitchenmaid», stammade jag, och drog fram kortet jag fått på platsanskaffningsbyrån, och där allt stod tydligt och ordentligt utsatt: mitt namn, min lön och min tjänstgöringstid. Emma Karlson synade det noga, och sen synade hon mig minst lika noga, och så frågade hon, fortfarande lika surmulet, men denna gång på svenska:

Jag tillbakavisade med öppet förakt ett sådant antagande, och då spred sig ett vänligt leende över Emma Karlsons skäggiga anlete, och hon tryckte min hand och önskade mig välkommen.

»Ja heter Emma», sa hon, »och nu ska ja visa dej opp på ditt rum, så du får klä om dej, å sen får du komma ner å få kaffe å börja jobbet instantly. Ä du rädd å sleepa ensam?»

Vid denna underliga fråga torde mitt ansikte ha uttryckt mer än jag med ord kunnat säga, ty Emma fortsatte hastigt:

»Ja menar om du ä mörkrädd, för du får bo alldeles ensam på översta våningen. Där ä mycke najst å bra å eget badrum har du, men de ä lite ensamt.»

Jag kände hur mitt hjärta svällde av lycka och försäkrade Emma, att ensamheten beredde mig inga kval, och när den saken var klar började vi klättra uppför de smala trappor, som ledde till den kvinnliga tjänstepersonalens våning. De voro alla mjukt mattbelagda, utom den fjärde och sista, som ledde upp till mitt rum, och på vandringen dit hann jag få små förstulna glimtar genom halvöppna dörrar av praktfulla gemak. Men Emma pustade före och jag vågade inte hejda mig ett ögonblick för att tillfredsställa min vulgära nyfikenhet, utan travade efter med väskan i handen och hjärtat en liten smula i halsgropen.

Äntligen voro vi då uppe, och Emma förklarade, att jag fick välja vilket rum jag ville ha av de fyra som funnos – alla voro fullt möblerade och existerade uteslutande för de tjänare, som eventuella gäster förde med sig till huset – och som valet var fritt tog jag ett med utsikt över Lake Michigan, som grå och trist i strilregnet rullade på andra sidan Lake Shore Drive. Emma knallade ner igen och jag blev ensam några minuter för att klä om mig och rigga mig i en köksflickas flärdfria dress. Men jag hann i alla fall på de minuterna övertyga mig om, att den väldiga järnsängen var makalös, att badrummet var tip top, att mattan på golvet var utrangerad och persisk, och att allt i rummet var skinande rent och läckert, att det fanns både läslampa och taklampa och skrivbord och byrå, och en djup, mjuk stol. Och jag tänkte för mig själv: »Jojo, det är inte så mycket att undra på att bondflickorna hemifrån bli lite yra i huvudet och styva i korken, när de dimpa ned på såna här ställen direkt från stugan de fötts i. Och så med såna löner till.»

Nere i köket fick jag kaffe och smörgås, och sen blev jag satt att skala potatis, eller »peela» för att uttrycka mig enligt Emmas vokabulär. Och när jag gjort det fick jag ta i håll med en väldig disk, som aldrig tog slut, därför att Emma jämt kom stickande med bunkar och kastruller, så fort jag trodde allt var färdigt – hon höll på med några mystiska kulinariska tillredelser och drog ideligen ned nya kärl. Och hela tiden pratade hon i ett i ett. Jag fick veta mycket jag, under de närmaste två timmarna. Det var tio kvinnliga tjänsteandar i huset med Emma och mig, alla svenska utom fruns kammarjungfru, som var fransyska och en impertinent slyna, och som trodde hon var något, och som Emma helst velat se på den magra ryggen. Jaja, första husan var ett stycke också, så svenska hon var, men om hon trodde att hon skulle vara boss över Emma Karlson så tog hon fel, så var det med den saken. Och inte var det värt hon försökte sticka näsan i köket utom för att passera igenom det till tjänarnas matsal, det ville Emma råda henne att låta bli. Innerligt ville hon råda henne till det. Och för resten skulle jag komma ihåg, att ingen av det där fina herrskapet, som hade sitt arbete ovanför basementet, hade något i köket att göra, och kom någon av dem dit och Emma av en händelse inte var inne, så skulle jag låta dem tydligt förstå, att i köket regerade Emma och jag, och ingen annan. Vid måltiderna fick man väl lov att dras med dem, och då var det min skyldighet att passa upp på dem, men annars var det stopp.

»Allright!» sade jag och vände skyndsamt mitt ansikte åt diskbänken till för att undgå Emmas blixtrande ögon, vilka trots upproret deras ägarinna befann sig i, möjligen kunnat upptäcka den skrattlust jag kämpade med.

Så var det de andra tjänarna. Två chaufförer – svenskar – och två betjänter och en butler – engelsmän, en trädgårdsmästare, amerikan, som var gift och alltså inte åt med tjänarna, och så en »houseman», motsvarande vår svenska gårdskarl, som var neger och aldrig ens fick närma sig köket, utan när han var kallad, och som naturligtvis inte fick sitta vid samma bord som vita människor. Annars åto vi alla tillsammans i tjänarnas matsal, ett rymligt rum innanför köket, och det säger sig själv, att våra mattider voro helt andra än herrskapets. Mitt göra var att hjälpa Emma med alla förberedelser och allt grovgöra, att diska allt porslin, som användes till tjänarnas mål, att tvätta golv och damma och torka, att stiga upp klockan sex och ha tevattnet varmt, när Emma kom ned klockan halv sju, att passa upp på högdjuren från de övre regionerna, när de önskade något vid måltiderna, och att på mellanstunderna kasta i mig min mat, där jag hade min blygsamma plats nederst vid ändan av bordet, närmast köksdörrn.

»Hur stor familj är det?» frågade jag Emma, när hon ett ögonblick hämtade andan.

»That beats you, I think», sade Emma och såg så triumferande ut, som om det uteslutande varit hennes förtjänst, »det knäckte dej, tror jag.»

Ja, det knäckte mig verkligen, och jag måste medge det till Emmas synbara förtjusning. Och innan jag hann hämta mig, berättade hon vidare, att herrskapet hade ett hus lika stort som detta i Los Angeles dit de reste på förvintern, ett i Lake Geneva några mil från Chicago, där de tillbringade somrarna, och ett i Miami i Florida, där de bodde under de kallaste vintermånaderna. Och mellan dessa fyra ställen oscillerade de med tjänare och allt. Varenda en utom Jones, negern, följde med, och på varenda plats fördes hushållet precis som här i Chicago. Jojomen, det var inte något fattighus jag kommit till inte, det skulle Emma be att få tala om för mig. Och snällare herrskap fanns inte på jorden – Emma hade varit här i tolv år, så hon visste nog vad hon sade. Aldrig ett ont ord, aldrig så mycket som en befallning, vad det skulle vara till mat eller inte. Varenda morgon efter frukosten kom frun ned i köket ett slag och hälsade och talade om, ifall det kom gäster till lunch och middag eller inte, och hur många. Det var alltsammans. Och sen var det allt Emma Karlson, som bestämde resten, och aldrig hade hon hört att någon var missnöjd. Nänämen – det här var ett hus det, som inte gick av för hackor, inte.

Disken var äntligen slut, och med en blick på klockan befallde Emma mig att börja duka bordet till »supper» – kvällsmat – som åts klockan sex. Det blev mest som ett stort bankettbord, när det var färdigt. Med silver och blommor och vackert porslin och ganska hyggligt duktyg för att vara i Amerika. Kall mat och uppskuret i massor, mjölk och te och mineralvatten, och så en stadig varmrätt, utsökt tillagad. Jag kände mig nästan lite nervös, när det började närma sig sexslaget, då alla dessa mystiska varelser skulle komma troppande, och jag skulle få en inblick i den hemlighetsfulla värld, som miljonärers tjänare bilda. Emma lade upp varmrätten, och just som jag bar in den öppnades köksdörren och »di däroppe» trädde in, en och en eller två och två, somliga pratande, andra skrattande, en del moltysta och sura. Mig behagade de ge en vårdslös nick och möjligen ett »howdido» – det var allt, och glad var jag. När alla slagit sig ned skar den fete och värdige butlern bröd och värdigades skicka korgen omkring, och sen höggo alla in på assietter och rätter. Så fort något tog slut sköt jag ut som en pil i kök och skafferi och hämtade mer, men dessemellan satt jag tvärtyst och bara lyssnade och såg. Samtalet rörde sig kring de mest skilda ämnen och fördes med förnäm säkerhet och elegans, bordsskicket var utsökt, och en nobelt munter ton var rådande. Den lilla svarta fransyskan i sitt koketta spetsförkläde och dito mössa flirtade på ett iögonfallande sätt med Eagle, en av betjänterna, som hade en obeskrivlig uppsyn av flott, världstrött snobb, där han satt i smoking och petade i maten. Den sprättiga damen, som öppnat porten för mig och som var andra husa, kastade mördande blickar på fransyskan och jag anade, att svartsjukans hemska demon rasade i hennes hjärta. Den andra betjänten ägnade sig uteslutande åt maten, och chauffören Svenson gjorde detsamma. Då och då öppnade han munnen och utbrast vid de tillfällen han ansåg lämpliga: »Oh Boy!» – vilket var slagordet för säsongen och ansågs synnerligen spirituellt. Svenson hade namn om sig att vara husets kvickhuvud fick jag sedan veta av Emma, och jag var glad att hon talade om det, för annars hade detta förhållande fullständigt undgått mig. Tvätterskan Klara och den andra chauffören resonerade teater och hade diametralt motsatta åsikter om allting – tyckte Lind att en flicka var söt, så tyckte Klara, att hon var gräslig helt enkelt, och tyckte Klara att en skådespelare var stilig, så fnös Lind av förakt och undrade, vad hon egentligen hade för smak. Första och tredje husan talade om Harold Lloyd och enades om hans kolossala förtjänster, och butlern och Emma Karlson sutto tystare än graven. Och jag förstås. Då och då, när jag tittade upp, fann jag Eagles blickar riktade på mig och sannerligen kände jag mig inte så bortkommen så jag rodnade gång på gång, och den idioten smålog uppmuntrande mot mig och började fingra på sin halsduk och se ännu fånigare ut än naturen skapat honom. Vilket inte vill säga litet.

Till slut var då supén över och alla rusade i väg upp igen. Bara Emma och jag blevo kvar, och jag dök på nytt ned i diskbänken med staplar av tallrikar och fat att gno igenom. Innan vi började äta hade Emma lagt upp en portion varm mat på en tallrik, skurit ett par skivor bröd och hällt i ett glas mjölk, och allt detta ställde hon på yttersta hörnet av ett bord, precis som om hon slängt fram lite mat åt en hund. Det var negerns kvällsmat. Och när vi alla satt oss till bords i matsalen, kom han tassande in i köket och hämtade den, försvann ut i källarens mörker och kom tillbaka efter en stund med tomma tallriken och glaset, som han satte på samma plats där han tagit det. Det var alltid likadant vid varenda mål. Disken efter honom fick jag inte blanda med de andras – den skulle skötas alldeles för sig själv, liksom om den stackars karlen haft spetälska eller pest. Och så var han bara lite svartare i skinnet än vi andra.

Klockan halv åtta serverades herrskapets middag, som alltid bestod av fyra rätter. Hur Emma bar sig åt att laga dem alla är mer än jag vet – aldrig hade hon bråttom, aldrig flög hon omkring och rumsterade eller bråkade, utan så lugnt och stilla gick allt, som om hon bara skulle steka lite fläsk och potatis, och knappt det. Ibland fick jag gå från disken och hjälpa henne slå upp en äggvita eller röra en smet, men det var mera sällan. Soppa och fisk och stek och efterrätt – allt gick i samma lugna lunk, och så fort betjäntens röst hördes i talröret, som från penteriet gick ned i köket, så tog Emma faten, placerade dem i mathissen och gav signal, att allt var klart. Gudskelov – herrskapets disk behövde jag aldrig röra, det fick betjänter och husor sköta om i penteriet, och när jag var färdig med kvällsmatsdisken och hade gjort allt fint och i ordning i köket, så var jag fri för dagen. Då var klockan vanligen så där bortåt halvnio, och kvällen var min att göra vad jag ville med.

När första dagen var slut kände jag mig rätt så trött, mest i fötterna av det ständiga ståendet och springandet, och när Emma sade, att »nu går vi in i drawingroomet å vilar lite», så hade jag inte det minsta att invända, fast jag i mitt stilla sinne undrade vad hon menade med drawingroomet – förmaket. Men det fick jag snart se. Mitt emot matsalsdörren, på andra sidan köket fanns en liten avbalkning, där sopborstar och sådant hade sin plats. Gick man igenom den så var det en dörr på vänster hand, och genom den kom man in i förmaket, ett rum som uteslutande var Emmas och hennes hjälpredas egendom – ett rum med djupa, bekväma stolar, en lång soffa med massor av kuddar, ett stort runt bord fullt med tidningar och religiösa böcker och en bokhylla, fylld med arbeten i samma anda. Både böcker och tidningar voro svenska, ty Emma kunde, trots sina trettio år i Amerika, inte läsa ett ord engelska om hon också kunde tala det obehindrat. Där satt vi nu i allsköns ro och pratade – det susade i värmeledningen, och utanför plaskade regnet på asfaltgården, som låg i jämnhöjd med fönsterna. Det var riktigt trevligt på kvällskröken, och när Emma drog fram dagens svensk-amerikanska tidning och bad mig läsa följetongen högt för henne, så gjorde jag det villigt och glatt, i synnerhet som hon talade om, att det brukade alltid min företräderska göra och det var så »najst». Men först måste hon tala om för mig, vad romanen handlade om, så jag kunde ha nån glädje av den själv också. Som dagens nummer var det etthundratjugufemte och »forts. följ.» allt framgent, så tog det sin grundliga tid att sätta mig in i situationen. Där var så mycket människor att bli bekant med, brott så avskyvärda och kärlek så brinnande, att Emma ibland saknade ord och bara suckade och vinkade med huvet, och när hon äntligen hunnit till sista numret före det jag höll i handen, var jag så sömnig, att jag visst durat av litet, för jag minns ingenting av en hel hög med laster och brott, förrän jag hörde henne med nöjd stämma förklara:

»Ja! Å så killade han sin bror medels gift, som ingen kunde hitta rätt på fast di grävde opp en å undersökte liket, för de var från Indien, å nu höllt han just på å fria te broderns fru, lady Evelyn, som han velat ha hela tiden, å nu ska vi se hur de går. De är en tuff kar då!»

Till Emmas odelade förtjusning avvisade lady Evelyn med avsky och förakt svågerns anbud och flydde med sin späde son och arvinge till titeln utom räckhåll – åtminstone temporärt – för bovens avgrundslika stämplingar. Hennes monologer under denna flykt voro så fruktansvärt långrandiga, att jag hoppade över hela stycken, utan att Emma märkte ett smul. Dock anmärkte hon, när jag kom till ett abrupt slut mitt i ett ord, som skulle fortsättas i nästa nummer, att denna gången var då följetongen ovanligt kort, men jag måste väl medge att den var spännande i alla fall. Det gjorde jag utan betänkande, och när jag sen läst för henne alla sensationella nyheter från Sverige, som fyllde en tättryckt sida, så var hon nöjd och belåten och gäspande, och fann, att det var läggdags. Så släckte vi överallt och gick var och en till sitt. Men först måste jag ta en titt på Emmas rum, som verkligen var elegant, och där hundratals fotografier drogos fram till beskådande. Väggarna voro mest prydda av bilder av Emma själv, både förstoringar och andra, och när jag efter ett andaktsfullt beskådande av ett ungdomsporträtt, utan att rodna sade:

»Emma var allt en stilig flicka på den tiden!» – då lät hon höra ett barnsligt fnitter och gav mig med tummen en knuff i sidan, så det kändes som ett revben strök med på kuppen och lät mig förstå, att det var minsann mer än en som hade tyckt det, och om hon bara hade velat så ... Hon nickade menande och jag nickade igen, och därmed var grunden till vår vänskap lagd, och vi skildes åt för natten.

Dagen därpå blev en lång en, och göromålen voro precis desamma: potatisskalning, dukning, diskning, golvtvättning, damning av kök, matsal och förmak. Samtalen vid bordet bjödo på åtskilligt av intresse, eftersom två av herrskapets gifta söner med familjer voro på tapeten. Det var snygga saker man fick höra ska jag säga, och det var förbluffande, så väl de hade reda på den minsta detalj i de olika hushållen. Familjens umgängesvänner dryftades också tämligen obarmhärtigt, och Eagle var hjälten vid kvällsmaten, när han härmade en gammal änkenåd, som varit på lunch, och som hade ätit så förskräckligt och gnällt så om sin dåliga aptit på samma gång, att både han och butlern hållit på att bli hysteriska. Han var verkligen rolig, Eagle, och jag kunde inte låta bli att skratta, fastän jag egentligen inte borde förstått nog engelska för att uppskatta skämtet. Jag var ju nykommen till landet – bara tre månader gammal – och väntades endast förstå det allra enklaste tilltal. Jag rodnade inte längre, när Eagle tittade på mig, utan tittade lugnt igen, och han smålog mer och mer förföriskt. Flera gånger under dagens lopp hade han vågat sig ned i köket och svansat omkring till Emmas obeskrivliga, men ordlösa raseri, och nu efter kvällsmaten tänkte han väl, att han skulle knäcka mig fullständigt, ty han kom ned av någon anledning, med det genomskinliga uppsåtet att visa sig i all sin glans – frack och vita handskar. För att inte göra honom ledsen släppte jag allt jag hade i händerna och bara stirrade, full av gränslös beundran på elegansen, och hans min sade lika tydligt som ord:

»Ja min lilla vän – så här är en gentleman klädd. Du har väl aldrig sett en frack förr.»

Det blev i alla fall för mycket för Emma. Utan ett ord slog hon upp dörren på vid gavel, och när han trots denna dramatiska gest inte försvann sade hon:

»Er plats är där uppe mr Eagle å i mitt kök snokar ingen omkring som inte har här å göra. Nu skickar jag opp soppan, så ni vet det.»

Varpå mr Eagle dröp av med en medlidsam ryckning på axeln åt den stackars förblindade Emma, som inte förstod att uppskatta en gentleman. När dörren gått igen om honom ställde Emma sig framför mig med händerna i sidorna och hotfull blick:

»Bry dej inte om de där fjåset», sa hon. »Å tro aldri att han vill dej någe! Så här har han sprungit å viktat sej för varenda ny flicka här har varit de tre sista åren, om dom ä aldrig så fula å gamla. Han tycker väl de ä roligt.»

Där fick jag! Inte värt att ta sig några tankar inte. Gamla hederliga Emma – jag kan se henne när jag vill, med sitt vördnadsbjudande helskägg och sina små vänliga blå ögon, som alltid sågo så rätt och rakt på en. Och jag kan höra hennes mullrande basröst, som injagade skräck och ve hos alla obehöriga, men lugn trygghet hos dem, som lydde under henne. Den kvällen var jag färdig redan klockan åtta, och som jag visste att mina vänner voro otåliga att få höra hur jag trivdes, så bad jag Emma om portnyckeln och sade, att jag skulle gå ut ett slag. Men se det var slut det – jag fick visst inte gå ut! Trodde jag, att hon släppte ut mig ensam på kvällen i Chicago, som jag nyss hade kommit till, och där jag inte hittade till närmaste gata en gång? Och där hela staden var full av tjyvar och mördare, som gjorde allt vad ont var. När jag inte kunde så mycket engelska en gång, så jag kunde fråga mig fram, om jag gick vilse eller begripa vad dom svarade mig, om jag också skulle kunna fråga. Neej då! Inte utom dörrn kom jag, det skulle Emma bli man för. Men om jag rappade mig riktigt i morgon, så skulle jag kunna få ledigt mellan tre och fem och försöka reda mig själv. För mitt på dan var det inte så farligt.

Och därvid blev det. Jag fick inte gå ut, utan måste sitta där hela långa kvällen med Emma i förmaket, och när jag tittat igenom alla tidningar där fanns, så läste jag till slut i min förtvivlan en jämmerpredikan i en av de religiösa böckerna, som tillhörde Emma, men som jag aldrig såg henne röra. Och när jag ovanpå den glatt min själ med en utläggning av yttersta dagen, där svavel och kval voro rikligt tilltagna, kände jag mig så luttrad och bedrövlig, att jag inte ens hade lust att förena mig med Emma i en Sankeys sång, som hon prompt ville lära mig, utan sade godnatt och linkade upp till mitt rum på ömma och svullna fötter. Och mitt sinne var så grumlat, att jag muttrade fula ord om Emma, som i sitt hjärtas godhet tagit hand om mig, som jag skulle önska, att någon tog hand om min egen dotter ifall jag hade någon.

När Emma lovat en sak, så stod hon tydligen för det och efter kaffet dagen därpå så fick jag ledigt i två timmar och många goda råd med på färden ut i stadens vimmel. Emma skrev själv upp adressen till Astor street med stora, sneda bokstäver på en bit papper som hon rivit från en tidning, och detta papper satte hon fast med en säkerhetsnål i kappfodret, så jag inte skulle kunna gå och tappa bort det, och mer än två dollars fick jag inte ha med mig i handväskan om någon skulle stjäla den för mig, och jag skulle titta mig noga om i gatukorsningarna, så jag inte gick och drumlade och blev överkörd, och jag skulle hålla mig till poliserna, om det var så jag inte hittade eller något gick galet.

»Å ble inte borta för längen så ja får en fright!» var det sista jag hörde, när jag äntligen slapp ut genom porten i den klara novembereftermiddagen, ut från kökets matos och diskbaljans flott. Det var lördag, och jag var bjuden på bal på kvällen, men det visste jag ju nu, att inte skulle Emma släppa i väg mig, så den fick jag allt säga återbud till. För en »kitchenmaid» kan ju inte gärna, utan att väcka misstankar, be sin chef om portnyckeln för att gå och dansa på »Blackstone Hotel», så det var nog säkrast, att jag skickade återbud med detsamma och talade om, att det inte var min »lediga kväll». Men jag önskade för mig själv, att Emma vore lite mindre despotisk och att följetongen och förmaket finge vila en kväll, att vi åtminstone tillsammans kunde smaka livets fröjder i form av en bio. När jag kom hem strax före klockan fem, var jag så uppiggad av ledigheten, att jag med friskt mod gick till attack på Emma, och sannerligen lurade jag henne inte att lova följa med på ett skådespel med Charlie Ray i huvudrollen, och klockan halv nio lodade vi av tillsammans. Det var ett känsligt drama, och både Emma och jag fällde tårar, när det var som mest bedrövligt, men efteråt bjöd Emma flott på en glace i ett drugstore och vi kommo inte hem förrän klockan var över elva – mycket nöjda med vår afton. Det enda som konfunderade Emma inte så litet var, att jag kunde läsa och förklara den engelska texten, och jag hade ett förfärligt schå att ge en tillfredsställande förklaring på detta fenomen.

Ja, så gick dagarna i ett ständigt tramp, och kvällarna förflöto fullständigt sensationsfritt i förmaket. När tidningen kom, fördjupade vi oss i Lady Evelyns omväxlande följetongsliv, som blev mer och mer invecklat och häpnadsväckande, och när min arbetstid var ute, och den ordinarie underköksan kom tillbaka, så var det nästan med sorg i hjärtat, som jag sade adjö till Emma Karlson och försvann ur hennes liv. De andra tjänarna var jag inte mer bekant med den första dagen än den sista – jag stod ju alldeles för långt under dem, för att de ens skulle märka min existens annat än som passopp åt dem under måltiderna. Men Emma hade varit snäll på sitt vis – alltid plockade hon undan någon god smakbit till mig från herrskapets bord, alltid fanns det en tår kaffe i pannan, om jag ville ha mig en liten uppfriskare, alltid hade hon tid att ge mig ett handtag då och då, när det var särskilt mycket att göra, och alltid lät hon mig känna, att hon var min vän, om hon också aldrig ett ögonblick glömde, att hon var chefen och jag hennes underordnade. Det var långa och arbetsamma dagar, och ibland kunde jag vara trött nog när kvällen kom, men det var roligt ändå på något vis, och det var intressant att få en inblick i den tjänande klassens liv och att se, hur utmärkt de ha det ordnat för sig därute, och hur högt det svenska folket är skattat som arbetskapacitet.

Det började lida mot december nu, och hemlängtan tog till att grassera väldeligen i min själ – jag längtade efter snö och skinka och korv och sylta och all annan julens härlighet, och mot denna åtrå kunde inte ens Amerika strida med hopp att avgå som segrare. Chicago var trist och grått och regnigt, och jag hade just inget mer där att göra. »Drottningholm» skulle gå från New York i lagom tid att hinna hem till jul, och så kunde jag inte stå emot längre, utan packade och gav mig av. Men inte som emigrant den här gången, fastän det ingalunda hade varit svårt att resa som tredjeklasspassagerare på den båten – så elegant och fint som de ha det. Nej – på hemvägen var det lyx och julmat och smältande musik och dans och fest varenda dag, och ingen sjögång att tala om. Det kändes litet konstigt att ånga österut igen, att vinka farväl åt den surmulna frihetsstatyn och göra en ful gubbe åt Ellis Island, att se amerikanska landet så småningom svepas in i regndimman och försvinna ur sikte, för hur det är så är ändå sex månader en lång tid, och man hinner fästa sig vid ett land eller lära sig avsky det på den tidrymden. Jag hade lärt mig tycka om Amerika, jag hade funnit så mycket av vänlighet och godhet där, och jag hade upplevat mångt, om också inte så mycket, därute.

Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det, dess underligare tycker man det är – så ungt och så barnsligt i många fall, så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna det vid något så skulle jag säga, att det är som en stor, härlig vilddjursfäll – den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser man och vill dra den omkring sig, så är den hård och ogarvad, utan smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst, och förresten är väl liknelsen inte vidare lyckad, men det är den enda jag kan finna, som något så när täcker min uppfattning av Amerika jämfört med Europa.

Det är inte svårt att trivas därute för en tid och framför allt är det inte svårt att förtjäna nog pengar till sitt uppehälle och lite till, men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja. Då tror jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade:

»Amerika är bra för dem som inte resa dit och upptäcka, att de gjort den långa färden bara för att lära sig längta hem igen, bara för att lära sig vad längtan vill säga. Om jag bleve riktigt fattig, så skulle jag kanske ge mig över och träla och gno tills jag fick nog pengar att betala hemresan med. Så känner jag det!»

Ja, och så känner jag det. Man reser dit, ser och lär och hör, man skrattar åt lustigheterna och förvånas åt underligheterna, man blir intresserad och förtjust och nedslagen allt eftersom det faller sig, man beundrar väldigheten och skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, men hela tiden bär man nästan omedvetet på en stor lycka inom sig: att man har pengar eller kan förtjäna tillräckligt till resan hem.

Pris kr. 5:75

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer – somliga efter konsultation av senare utgåvor – är som följande (innan/efter):

... Jag stod där och sade aldrig ljud, men ...
... Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men ...
... stark såsom åskans, när hans på ursmåländska ...
... stark såsom åskans, när han på ursmåländska ...
... »Å, dä bara skräp me mej.» ...
... »Å, dä ä bara skräp me mej.» ...
... dem som varit i Amerika förr. Av en eller ...
... dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan ...
... som varken hörde eller talade eller någonting ...
... som varken hörde eller talade någonting ...
... Ovanstående mening ser konstig ur, från ...
... Ovanstående mening ser konstig ut, från ...
... »Yes – the are waiting downstairs.» ...
... »Yes – they are waiting downstairs.» ...
... karuseller och skjutbanor och rutschbanor och ...
... karuseller och skjutbanor och rutschbanor ...
... fem cents.) ...
... hon fem cents.) ...
... borde talas om på han eget språk, men det är ...
... borde talas om på hans eget språk, men det är ...
... vagnen skulle komma fram. De tog tid att ...
... vagnen skulle komma fram. Det tog tid att ...
... vi torgskräck nu. Som om vi trodde någon ...
... vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon ...
... vagnen, men de kan svara sablit knepigt att ...
... vagnen, men de kan vara sablit knepigt att ...
... skratta förståss och sade – också på ...
... jag skratta förstås och sade – också på ...
... och vila. Fram till den fjärran del, där ...
... och vila. Fram till den fjärran dal, där ...
... det det mindes. De två hade sett den här stugan ...
... det de mindes. De två hade sett den här stugan ...
... inpå oss och tusen ljud trängde till våra ögon. ...
... inpå oss och tusen ljud trängde till våra öron. ...
... som mest sågo att ha suttit förtorkade i jordens ...
... som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i jordens ...
... de nära femtio år hon vistas därute, den mest ...
... de nära femtio år hon vistats därute, den mest ...
... fall tätt, och den eventuella matmodern ...
... falla tätt, och den eventuella matmodern ...
... om lite av varje. Fast hon vågar visste inte ...
... om lite av varje. Fast hon vågar visst inte ...
... hela stycken, utan att Emma märkte det ...
... hela stycken, utan att Emma märkte ett ...
... att skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, ...
... och skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, ...

EMIGRANTER	7
ELLIS ISLAND	29
MISSTÄNKTA	45
LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY	67
DET FÖRSTA HOTELLET	81
MIN FÖRSTA DOLLAR	92
KÖRSBÄR OCH »TRAMPS»	106
EN MINNESOTAFARMS HISTORIA	119
MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD	156
ENLIGT SIDS RECEPT	167
PÅ LANDSVÄGEN	180
MORMONER	199
FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER	220
HUSET LÅG VID ASTOR STREET	243
HEMÅT	265

AMERIKANSKT

INNEHÅLL:

EMIGRANTER.

ELLIS ISLAND.

MISSTÄNKTA.

LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY.

DET FÖRSTA HOTELLET.

MIN FÖRSTA DOLLAR.

KÖRSBÄR OCH »TRAMPS».

EN MINNESOTAFARMS HISTORIA.

MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD.

ENLIGT SIDS RECEPT.

PÅ LANDSVÄGEN.

MORMONER.

FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER.

HUSET LÅG VID ASTOR STREET –

HEMÅT.